Där satt jag. Djupt nersjunken i taxisätet. Såg knappt ut för alla taxilappar som satt på fönstret. Är det så här att vara kort och liten? Man ser inte över vissa saker...? Typ som de små tanterna som kör och tittar genom ratten, inte över ratten. Det är nästan lite sött.
Hade nån sett mig i taxin hade de nog tyckt jag såg ut som den där olyckliga lilla hundvalpen. "Naaaaaw"...Men jag var inte olycklig, inte det minsta. Jag var lycklig, från topp till tå. Bara ofantligt trött så mina ögon typ hängde. Försökte slappna av och lutade huvudet mot sätet. Misstag ett. Varje gupp kändes som att slunga in bakhuvudet i en betongvägg i full kareta... jag får luta mig åt vänster. Det blir bättre. Slappnade av mer. Misstag två. Mitt huvud hängde. Jag var där igen - i min ostkroksposition. Personalen på uppvaket var ständigt och petade på mig. "Emma, nu ligger du så där igen. Som en ostkrok. Det blir inte bra..". Det skiter jag i, det är bättre än betongväggen. Slappnar av mer och känner hur nackspärren biter sig fast mer och mer. Ja men välkommen då, jävla nackspärr. Bit dig fast.
Vägen från Uppsala var en enda raksträcka. Ut från det hysteriska cityt, åkrar på båda sidor av vägen, sen rakt in i det andra hysteriska cityt. Sen såg jag det. "Haga". Nu är jag hemma. Hemma i Västerås för en stund och får ge några av mina finaste gurkor en kram.
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar