fredag 23 december 2011

2-0 TILL MIG.

Jag ska inte sticka under stolen att de senaste dagarna varit ett helvete. När jag vaknade och låg på uppvaket visste jag inte om jag skulle skrika eller gråta. Huvudvärken och smärtan i huvudet går inte att beskriva i ord. Jag vågade inte röra mig. Samtidigt som jag var överlycklig över att inse att jag kunde röra min vänstra sida ville jag bara försvinna. Jag har i alla fall inte fått en permanent förlamning denna gång. Fyfan... Jag kände mig som 5 år och att ta sig till toaletten var en pärs. Det värsta är att känna hur kroppen vägrar göra som man vill och att inse att kroppen faktiskt inte kan göra som jag vill.

Fick träffa min läkare ganska snabbt efter att jag vaknat och kunde inte vänta en minut på att fråga hur allt gått. Hon log och sa att allt gått som de tänkt och jag tror det var då berget på mina axlar försvann. Jag kan inte rå för att tårarna rinner non stop bara jag tänker på det. Efter första operationen minns jag att Maria sa att "nu är det 1-0 till dig Emma" så jag var ju tvungen att fråga henne om jag kunde säga att det är 2-0 till mig nu. Hon skrattade och sa "ja Emma, det kan du!". Fyfan, jag tog mig igenom den här skiten också...

Det enda jag har just nu är känselrubbning i vänsterarmen. Hur ska jag förklara det.. tänk att ni sovit på armen hela natten och så vaknar ni och försöker styra den, men som ni vet - det bara går inte. Jag är lite fumlig, hittar inte riktigt tangenterna och avståndsuppfattningen är inte riktigt som den ska. Jag skulle in på toaletten igår och såg hur jag och vet ju hur jag skulle öppna dörren, men det bara gick inte. Gick istället in i den och kunde inte bedöma hur nära jag var. Heeeeeeelt sjuk känsla.Jag ser hur jag ska göra men det går inte. Likadant när jag sträckte mig efter filten i fotänden. Jag tror jag är jättenära så jag sträcker mig och sträcker mig men kommer aldrig fram, och så ramlar den ner på golvet, så klart. Hahah hade jag sett mig själv hade jag nog sagt "envisa kärring, lägg ner.". Allt jag gör tar säkert en kvart längre och fan vad blåmärken jag får. Men jag kan själv och ska själv!

3 kommentarer:

  1. Så himla glad jag blir när jag läser detta!! Jag ligger också nerbäddad med huvudvärk, igår tänkte jag att det kanske var sympati huvudvärk med dig som haft jobbiga dagar! Stor kram

    SvaraRadera
  2. vad skönt att det gick bra emma!
    du ska veta att jag tänker på dig och vet att du klarar allt! massa med kramar på dig gumman
    God jul!!//Denisa

    SvaraRadera
  3. usch va jobbigt det va att läsa det här:( tårarna rinner på mig för det du går igenom. De kommer bli fler poäng till dig sån kämparglöd som du verkar ha:) Du fixar det här emma:)

    SvaraRadera