M och jag har döpt igelkotten, den heter numera Mårten. Och ALLT är Mårtens fel. Förra årets mission var att döda Mumin - it's done - nu är det Mårtens tur. Mårten står next på listan. Jävligt synd för honom, men det är knappast så han bryr sig om mig så han ska fan dö.
Vissa personer kommer in i ens liv för en period, andra stannar hela livet. Jag vill verkligen tro att saker sker av en mening, de blir så mycket lättare att acceptera då. Mårten har kommit till mig för att lära mig saker. Han är i och för sig ingen person men nog lär han mig saker. Han är hos mig just för att lära mig uppskatta mer. Att uppskatta människorna i mitt liv och se vardagens guldstunder. Små stunder, små händelser, helt enkelt småsaker som är värt så mycket. M får mig att uppskatta sånt och att komma ihåg det, vilket är ovärdeligt. När man själv gått igenom en livskris så förstår man.
Jag stannade upp och kände efter. Såg mig omkring och tog en rejäl funderare och nu känner jag mig lite arg. Jag är inget välgörenhetsprojekt. Att gräva ner sig i jobb, plugg och andras jobbiga stunder kommer inte hjälpa. Det är inte den rätta vägen för att hitta sig själv. Önskar bara att du förstod det och att det vilsna barnet i dig hittade hem. Så..hitta någon annan. Jag vet vem jag är och jag vet vad jag vill. Det är aldrig rätt att försöka reda ut sina egna problem (svagheter, förvirringar, kalla-det-vad-du-vill) genom att gräva ner sig i någon annans. Det spelar ingen roll hur länge man än flyr från problemen de kommer alltid vara kvar tills man tar tag i dem... Neej. Usch, jag blir mest matt när jag tänker på det där. Blä liksom.
/E
Mårten är dödsdömd!! Det finns inget hopp om livet för honom längre! //M
SvaraRadera