FÖRSÖKER LEVA SOM KLYSCHORNA LÄR.

Jag känner mig lite mätt på människor. Det klagas hit och dit om sådana småsaker att jag ibland vill ställa mig upp och skrika rakt ut. Vissa gånger ångrar jag att jag inte gjorde det där och då, i stunden. Samtidigt så förstår jag ju, att det är livet och det hör därtill. Själv klagade jag på håret för någon vecka sedan. Mamma kommenterade på det och jag blev att skratta lite smått när jag insåg det. Jag klagade över håret, vilket kändes rätt skönt hur löjligt det än var. Så jag vet, jag klagar också, men jag försöker tänka på det. Inte klaga över småsaker som håret, för jag vet att det är drygt för andra runt omkring mig att höra. Det är världens bagatell.

Ibland blir jag bara så förbannad. Människor som har så mycket men som knappt ser något av det. De tittar på andra människor, jämför sig och ser allt andra har som de själva inte har. Själv ser jag så många rika människor som har så mycket. Rik i mina ögon är inte när man har pengar - det är vänner, det är familj. Tak över huvudet och mat på bordet. Hälsa. Otacksamma människor som bara ska ha och ha och ha. Här sitter jag och vill bara ha en sak; en hjärna som är fri från Mårten. En kropp som inte sitter fast i cancerns vassa och elaka klor. Förut kunde dessa tankar få mig att bli smått bitter - okej jag kanske blir lite bitter av dem idag också men jag kan samtidigt släppa det på ett sätt. Jag vet att livskvalitén de har i sitt liv aldrig kommer komma i närheten av mitt. Jag uppskattar småsakerna och jag lever vardagen med guldkant så ofta jag kan. Jag är rik om jag bortser från cancern, för jag inser vad som spelar någon roll. Som Hollywoodskådiskarna, de har så mycket pengar men är många gånger olyckliga och ensamma. Men pengar och materiella ting har de oändligt av.

Jag läste en så klockren beskrivning av närhet och vikten av varandra så jag måste citera den här. Anticancer av David Servan-Schreiber, s 87.

"När en grupp apor hotas av någon fara och blir uppskrämda, trycker de sig instinktivt tätt intill varandra och plockar febrilt varandras pälsar. Faran minskar inte, men känslan av ensamhet lättar. Våra västerländska värderingar och vår dyrkan av konkreta resultat kan göra oss blinda för människans grundläggande, ursprungliga behov av närhet när vi ställs inför fara och osäkerhet. En lugn, trygg, konstant närvaro är ofta den bästa gåvan våra närmaste kan ge oss."

Säger inte det väldigt mycket?

Emma

TIDEN. DEN VIKTIGA TIDEN.

"När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt "ja".
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv. Småstenarna representerar andra saker som betyder något, som hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna.

Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig. Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om "golfbollarna" först - sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar. Professorn log och sade; -Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän."

Klokt va?

Emma

I'M ON MY WAY, BUT I'M NOT THERE YET.

En dag går, två dagar går och vips så är det en ny vecka. Måndag och fredag känns det som nästan hela tiden. Jag försöker hänga med men gör det inte riktigt. Rycker på axlarna och inser att det gör inget, jag har inte så värst mycket tider att ha koll på numera. Har slarvat lite för ofta med meditationen och träningen den senaste tiden. Dagarna har bestått av att slappa i solstolen de dagar solen gett min bleka kropp en gnutta färg. Jag måste passa på att vara ute de dagarna, de är det bästa och mest effektiva sättet att fylla på energikontot skulle jag gissa. I och med att meditationen mer eller mindre försvann från mina dagliga rutiner i och med det minskade också träningen. Veckan bakom mig har jag varit seg och trött - jag har behövt vila och bara vara. Inga måsten med träning och meditation även om jag vet vilka under de gör, speciellt tillsammans.

Mötet med arbetsförmedlingen blev inte riktigt lika jobbig som väntat. Jag var förberedd på att jag skulle komma dit och få lov att försvara och kämpa för att inte bli övertalad att gå ut och börja arbetsträna nu. Jag är inte där än och det är en bra bit kvar även om jag knappt vill erkänna det. Men där satt vi på hennes kontor på Arbetsförmedlingen. "Hennes" hette någonting med Elisabeth, eller Ellinor, kan ha varit Margaretha. Kändes som något namn en drottning skulle kunna ha, oväsentligt men ändå. Kontoret var lika blekt och tråkigt som det alltid är på dessa myndigheter och jag kände mig som en myra. Pytteliten och virrig. Drottningen började ställa frågor som var väl ungefär lika breda och avlånga som ekvatorn. Jag hade kunnat svara allt från a till ö på dem och de var ett bra svar. Det gjorde mig ännu mer förvirrad - så klart. När hon väl specificerade sig blev jag inte klokare på vad hon var ute efter för svar. Det i sin tur fick mig att inse att jag verkligen inte är som förut. Håret är tillbaka, spralligheten och glada sidor börjar hitta tillbaka men huvudet har långt kvar att gå. Jag kände mig nästan dum där jag satt och inte kunde få ut orden. Tusentals meningar for genom huvudet och allt blev bara kaos där inne. Det faktum att minnet svek mig blev som sista droppen som fick bägaren att rinna över - hela situationen blev bara för mycket och så kom tårarna. Jag kunde inte ens svara på frågor som gällde mig själv och min vardag. Drottningen hjälpte verkligen till att få mig att tappa fotfästet.

Fy tusan för dessa situationer, det är de som får mig att bli ständigt påmind om vad som hänt och att jag inte är som förut. Att hjärnan behöver vila och få komma ikapp efter ingreppet och dessutom allt runt i kring en sådan här situation. Cancer. Ja, idag kan jag säga det, jag kan berätta om det, men mitt hjärta krossas fortfarande till småbitar. Jag får kämpa för att inte bryta ihop och gråta varje gång jag berättar vad som hänt. Idag lyssnar jag på kroppen, jag känner känslorna och det gör det faktiskt svårare att prata om det. Förut stängde jag av och gjorde det, stängde in känslorna och körde.

Jag ser gamla Emma framför mig. Vill bli en del av henne igen, liksom plocka russin ur kakan. Ta allt som jag tyckte var bra med henne och stoppa i mig nu, så att jag kan bli lite mer så igen. Men det går inte, jag kan inte komma in på den vägen just nu. Jag tar ett kliv mot henne men dörren stängs, nyckeln vrids om och kastas iväg. "You're not here yet." Fuck you, I already know.

Emma

SKRÄCK. SKRÄCK. SKRÄCK.

Rödgråten med några sista tårar på kinden stod jag och väntade på bussen hem. Konstaterade precis att jag var tacksam att jag tog med solbrillorna när en kvinna kommer fram till mig och säger "Men vad vacker du var i den där klänningen!" Tårarna försvann och ett leende spred sig över mina läppar. "Tack, vad gulligt av dig!" svarade jag och kvinnan fortsatte "Ja men jag fick ju lov att säga någonting när man ser något så snyggt!". Tänk att några få meningar kan göra en så glad, mitt i sorgen när den är som jobbigast att känna.

Solen skiner och jag är precis hemkommen från ett samtal med E. Ett samtal som var otroligt jobbigt emellanåt men också så välbehövligt. Checkar av mina framsteg och klappar mig på axeln. E tror på mig och jag kan säga att jag också gör det, kanske inte lika mycket men det kommer. Jag jobbar på det, som med mycket annat. När jag tittar tillbaka på tiden jag gått hos E har det hänt mycket. Både inom mig själv och diverse händelser runt omkring mig. Det pratades om skräck idag. Skräck som jag kände kvällen jag fick epilepsi och karusellen startade. Cellerna i kroppen minns så väl vad som hände då. E ledde mig in i minnet igen, jag fick gå igenom det steg för steg - oavsett att jag har gjort det förr. Jag behöver göra det mer. När jag satt där och fick beskriva som när man återberättar en film, kom stegvis känslor och förnimmelser tillbaka. Så som jag kände det då, konstiga känslor i vänster sida - armen, benet, foten. Att vara i den där skräcken och måla upp den igen som att den händer precis nu gjorde att min fot började darra. Nästan rycka extremt lite, men ändå, jag kände vissa saker som jag kände då. Bara genom att tänka på det och försöka måla upp samma situation och känslor jag minns jag kände då. Döden var på intåg och jag hade ingen kontroll över min kropp. Jag var ensam och livrädd. Exakt så kändes det då, den kvällen som allt förvandlades till kaos. Här skulle de hitta mig död om jag inte tog mig till akuten på stört.

Det är en kväll jag sent kommer glömma och dagens samtal bevisade än en gång att jag är inte klar med den. Skräcken och panikkänslorna. Jag satt hos E och hulkade idag, den ena näsduken efter den andra förvandlades till smulor och tiden började gå mot sitt slut. Nu vet jag vad jag mer behöver hem och jobba vidare med. 11 september 2011, hur många gånger ska jag behöva återuppleva dig?

Emma

JAG? VAD JAG VILL?

Tror aldrig jag haft så mycket tankar runt "vad vill jag?" som på senaste. Jag ser vänner som reser runt utomlands, köper hus, klättrar på karriärstegen, vänner som väntar barn. Jag är så otroligt glad för deras skull att jag blir tårögd bara jag tänker på det. Främst tanken på kommande bebisar - jag längtar. En liten smula rädsla uppstår också, tänker som K sa i fredags. "Jag är ju så rädd att tappa dem!", hah det kan vi ta i hand på. Jag med min vänsterarm... lär väl få träna massor tills hösten kommer! Samtidigt som jag blir glad för mina vänners skull så poppar frågorna upp. Vill jag ha barn? Vill jag göra karriär? Inom VAD vill jag i så fall göra karriär? Var vill jag bo? Hur vill jag bo? Följa mina drömmar? Förresten, vilka är det nu för tiden?

Jag vet. Det kommer med tiden, och jag är inte där än. Jag antar att det är delen av mig som vägrar acceptera att jag är sjuk som även står för dessa tankar. Jag vet att jag måste ta det när jag står där. Som massören sa, "du kommer till vägsjäl och kommer tvingas välja", jag är inte vid ett vägsjäl än. Men tankarna vill vara där på något sätt, jag vill ju självklart också kunna göra allt det som de andra friska gör. Men nej, idag får jag ha tålamod, sitta still i båten och njuta av mina dagar hemma. Komma ihåg att det är vad jag behöver just nu - tid och lugn.

Jag kan ju faktiskt sola hela dagarna när det är fint väder, promenera och vara ute, ta sovmorgon, dricka kaffe när jag vill på dagen. Äta när jag vill på dagen. Se på film eller sova hela dagen om jag så vill. Det finns fördelar och kanske börjar jag kunna se dem mer och tycka att det är helt okej att vara sjukskriven.

Klappar mig själv på axeln och säger "jag har blivit duktig". Gett mig själv mer tid och lugnat mig något ofantligt om vi jämför hur det var för två år sedan. Det tar tid, men det är okej. Tränar på att prata med mig själv med en snällare röst. Tack underbara vän för att du hjälper mig inse saker jag ibland är blind för. Utan ditt stöd i den här karusellen vet jag inte vad. Jag hoppas jag påminner dig om hur viktig du är för mig. Gisela. ♥

Emma

TANKEN NÄR DEN ÄR UNDERMEDVETEN.

För några veckor sedan hamnade jag i ett undermedvetet tänk som jag inte visste om att jag hade. Heh, komisk formulering... Efter månader in och månader ut med huvudvärk, trötthet och orkeslöshet blev det en vana för mig att säga "gör jag si, gör jag så, blir det så där". Med andra ord: "överanstränger jag mig", "stressar jag", "vilar jag inte", "är jag bland mycket folk, rörelse och ljud"....så "blir jag trött" eller så "får jag huvudvärken från helvetet", "blir jag som överkörd i kroppen - d.ö.d." etc etc... ja, ni fattar. Jag var i det, att tänka så, sen att det var negativt det reflekterade jag aldrig över.

En dag var jag hos min terapeut och satt där, med andan i halsen i princip och berättade att det var en sådan där stressig dag. Jag skulle göra en del ärenden, hade tider att passa och det blev stressigt. En sådan där dag när jag kommer komma hem och spontandö i soffan med ett huvud som sprängs vilken sekund som helst, tyckte jag. Terapeuten tittade på mig och sa "hur vet du det?". Ja, tänkte jag lite med ett spontant skratt i mitt huvud, hur vet jag det? Genom erfarenheter, det har varit så sedan jag blev sjuk ungefär, därför vet jag det, tänkte jag. "För det har varit så?" svarade jag. "Och varför skulle det behöva bli så nu bara för att det har varit så? Du vet väl inte vad som kommer hända senare idag? Eller vet du det, Emma?" Nej, tänkte jag det vet jag faktiskt inte. Småskrattade lite och insåg komiken i det hela.

Självuppfyllande profetia, nämnde jag det? Jag gjorde det fast det blev på ett negativt sätt. Det tänkandet, "gör jag så kommer jag få huvudvärk", måste jag bryta. Sagt och gjort, eller ja, inte gjort men nu jobbar jag på det mer än någonsin. Jag vänder på det, för kan jag göra självuppfyllande profetior till det negativa hållet måste jag kunna göra dem åt det positiva hållet också. Meditation till exempel, skapar lugn i min kropp och gör att jag andas bättre, det i sin tur hjälper mot huvudvärken. För min del funkar det bättre än en tablett. Jag har provat allt och det finns inget piller som tagit bort huvudvärken, men meditationen lindrar det. Mer än det kan jag inte begära. Jag har hittat mitt svar för att få lite mer kontroll på huvudvärken.

Idag har jag tittat på ett klipp med Kjell Enhager och känner mig galet peppad. Han har både komik och vett i de saker han säger. Jag AB, kolla på den. Vi kan mycket mer än vi tror, frågan är vill vi tillräckligt mycket?

Emma

TISDAG I TYSTNADENS TECKEN - T.I.T.T. SOM J SKULLE SAGT.

Jag sitter hos mamma. Djurmo, platsen som jag vill kalla lugnet själv - i alla fall en dag som denna. Här mår jag bra. Tystnaden är total om man bortser från fågelkvitter och tutande tåg med någon timmes mellanrum. Underbart med andra ord. Perfekt ställe för mindfulness och vila för huvudet. Öronen får också tid att återhämta sig. Jag behöver göra så här ibland, ta mitt pick och pack och sticka hemifrån. Med mamma är allting dessutom så enkelt. Vi pratar - om allt - och det finns en förståelse som inte många andra har. Vi har gått igenom lite liknande saker även om de egentligen inte är lika alls, men de påverkar en på liknande sätt. Tvingar en att gå igenom faser av bearbetning. Ja, så ska jag nog säga, det stämmer mer överens med verkligheten. Chock, förnekelse, sorg, rädsla, oro och skräck. Det tar ungefär aldrig slut, alltid poppar något nytt upp som kräver ens känslor och energi.

Jag och diskussioner... jag skulle kunna prata tills någon tejpar igen munnen på mig, hah. Pratkvarn är förnamnet, oftast i alla fall. Ibland kommer ingenting, allt beroende på olika faktorer så klart. Sedan jag blev sjuk, opererades och de grötade runt i huvudet har det också blivit lite error i huvudet. Som när vi var och handlade (för ett år sedan eller så) och M bad mig hämta keso. Jag stegar mot mejerihyllan och efter tre steg har jag glömt vad jag gör där. Levande frågetecken och folk i affären både ser väl förvirringen och undrar.

Likadant med fokus, så fort någonting runt mig stör min koncentration är jag lost. Mycket ljud, rörelse och aktivitet har verkligen fått mig ur balans, både i huvud och kropp ordagrant. Fötterna känns som runda under och jag snurrar runt som en sådan där barnleksak, en gubbe som är rund nertill istället för att ha fötter. Med tyngd i de "runda fötterna" så skulle man slå honom på huvudet skulle han bara vicka runt lite, gunga liksom. Den skulle aldrig ramla. Skillnaden mellan den och mig är att slår man till mig så ramlar jag nog på några sekunder. Efter operationen är balansen urdålig vissa dagar, men jag blir ändå imponerad över kroppen. I början av 2012, så där direkt efter operationen fick jag ju lov att lära mig gå i trappor igen. Lära mig avståndsbedömning med vänstersidan, fan till och med försöka komma ihåg att jag ens hade en vänstersida. Lära mig använda handen och styra den riktigt igen, allt blev som en tultande bebis nästan. Ostyrigt och hackigt. Idag märker jag ytterst lite, då har de varit inne i min hjärna. Kontoret som styr allt. Herregud. Det kommer jag nog aldrig fatta. På lite mer än ett och ett halvt år har kroppen lärt sig allt igen, utan någon som helst hjälp. Jag bara fortsatte göra allt som vanligt, lite långsammare och försiktigare bara. Nu går det bättre.

Emma

LYCKAN OCH SKRÄCKEN.

Faller pusselbitarna på plats? Vågar jag tro det? Att det tar sig, bit för bit och att det kanske kan förbli så? Jag är livrädd för att göra större konstateranden att det går min väg. Att jag är på rätt spår och att jag mår bättre än på länge. Usch, nu blir jag ledsen. Earth, Wind & Fire spelar September i bakgrunden och här sitter jag med någon slags tvetydig känsla av lycka och skräck samtidigt. Att våga tro att vardagen kan bli någotsånär normal igen är svårt. MR kommer fortsätta och sjukhusbesök likaså, men att känna sig bättre, kunna göra mer saker, ta sig ur lägenheten och livet som isolerad och otroligt sjuk. Tänker på mamma, som kom en dag med tårarna i ögonen och nämnde att hon tänkte på mig när hon hörde låten Stronger than ever med Magnus Carlsson. Jo, lite så känner jag just nu men skräcken finns där. Kanske är jag mest rädd för att konstatera just för att min tur inte ska vända. Jag har nog länge varit sådan, "konstatera inte för då vänder det". Men det behöver det inte göra. Mindfulness, right?

Allt tar sådan otrolig tid. I många inlägg tidigare har jag sagt att det går åt rätt håll, att jag känner mig bättre och att jag troligtvis kommer konstatera det ett X antal gånger igen. Psyket behöver verkligen sin distans för att kunna mata in alla information. För varje månad som går har psyket fattat lite mer. Jag måste ha tålamod. Tålamod, tålamod, tålamod. Och acceptens, minst lika mycket som tålamod, om inte mer. Utan acceptens kommer jag ingenstans, antar att det är därför det tar sådan tid.

Idag slår jag av TV och satsar på meditation och mindfulness som får genomsyra denna måndag. Lugn och ro, luft och promenader med Freja. Idag finns inga måsten. Idag ska jag inte gå någonstans. Jag ska inte göra något. Jag ska inte uppnå något.

Emma

SUNDAY NIGHT.

Ännu en vecka har gått. Jag fortsätter med jobbet att förpesta Mårtens tillvaro. Varje dag jag mår bättre och kan träna, meditera och träffa älskade personer är en vinst i sig. Musklerna börjar komma tillbaka, märker att olika små saker i vardagen går lättare. Hjärtat, flåset eller mjölksyran slår inte till på 2 sekunder vid typ hushållssysslor. Jag känner mig stark i kroppen, har inte varit på långa vägar i närheten av det här på flera månader. Ju längre jag får träna desto lättare kommer det bli.
Mårten, jag hoppas du mår jävligare för varje dag som går.

Huvudvärken är inte uppe på 12 på smärtskalan längre. Fler dagar som den är nere runt 6-8 och snurrar och det gör sådan skillnad för min ork och mitt humör. Jag känner mig gladare och piggare. Psyket tampas från stund till stund med allt som hänt sedan september 2011. Det har tagit tid att fatta allt jag gått igenom och det är nu när jag fått tid och distans till det som det sjunker in. Gråter väldigt ofta även om det bara är några tårar då och då och stortjut vissa tillfällen. Bara tanken på beskeden, hjärnoperationen, strålningen och alla MR får det att vända sig i magen. Marken känns skakig och så jävla osäker. Men det är ju också så; livet kommer inte med några garantier. Det enda jag vet, det är att bara jag kan göra det bästa av vad jag har just nu. Det är också precis vad jag gör.

Watch your thoughts, for they become words.
Watch your words, for they become actions.
Watch your actions, for they become habits.
Watch your habits, for they become character.
Watch your character, for it becomes your destiny.

Jag måste få ge er årets bästa filmtips; The Intouchables - mer än så behöver inte sägas.

Och vet ni, jag kan nog inte påstå eller minnas att jag har haft ett riktigt epilepsianfall sedan jag flyttade till Borlänge. Jag har haft känselbortfall - eller vad det nu är - i vänstersidan, men inga ryckningar.

Ett ord: framsteg.

Emma

FUCK YEEEAH!

I min hjärna far det runt saker, hela tiden. Som för de flesta. Oftast går det av bara farten då jag skriver, saker kommer ur mig som på automatik. De senaste dagarna har det varit stopp, det är så ibland. Ungefär som att hjärnan stängt portarna till tankarnas utgång, de är fast.  Jag känner mig lycklig just nu. Magnetröntgen visade oförändrat - med andra ord sover Mårten fortfarande i mitt huvud. Ingen liv eller rörelse och så ska det förbli. Om 4 månader kommer nästa dom, det tar vi då. Fram tills dess ska jag fortsätta med det jag gör. Mediterar, promenerar och tränar, äter bra mat och gör saker jag mår bra av. Jag väljer och väljer bort väldigt mycket med omsorg, inte så mycket på magkänsla mer. Mer efter vad jag verkligen känner. Det får mig att må bättre, jag har liksom minskat kaoset i den listan. Prioriteringslistan, som förut slängdes om så radikalt. Idag börjar det bli lite tydligare. Jag tror meditationen har hjälpt mig hit, helt jävla övertygad.

På sista tiden har jag varit ute mycket, det är verkligen som de säger - naturen läker. Likaså Freja, världens bästa hund. Träningen går framåt i ilande fart om jag får säga det själv. Kroppen känns starkare och saker som tidigare känts som att dra ett ton går nu mycket lättare igen. Den positiva spiralen är en sluten cirkel just nu. Nu ska jag ut med systeryster på promenad så nu har jag inte tid att sitta kvar här. Återkommer ikväll!

Mårten, du har verkligen inte fattat vem du gett dig på! Du kommer aldrig vinna över mig.

Emma

HÅLL TUMMARNA FÖR MIG IDAG.

Det är nervöst i maggropen idag. Rutinen att göra magnetröntgen förvandlades till ett orosmoment istället. Jag ska in i röret. Det dånandes MR-röret och bli rejält påmind om vad jag faktiskt har kvar i huvudet. Förstår inte varför jag är så nervös nu, kan bara anta att det har att göra med att jag börjat träna. Blivit mer aktiv än innan. Nu har jag mer huvudvärk också, vilket gör att jag vill kräkas av bara tanken på vad resultatet kommer visa. Kan jag ha hetsat igång Mårten? Jag vet, jag ska inte ens tänka de tankarna, men de ligger där och pockar på medan jag kämpar för att acceptera dem och sedan släppa iväg dem.

I slutet av förra veckan lyckades jag ta dubbel dos på morgonen. Jag är i vanliga fall den där virriga när det gäller medicinerna. Dagarna flyter ihop och jag kan inte säga om det var igår morse eller i morse jag tog dem sist. Kunde varit vilket som. Den morgonen tog jag dem två gånger och det, mina vänner, är inget jag rekommenderar. Jag hade en otrolig yrsel, kunde inte fästa blicken och somnade så fort jag satt eller låg ner. Kände mig drogad i princip hela den helgen, allt blev en enda dimma - fy fan vad hemskt. Nu är det dosetten som gäller, så jag VET när jag tagit senast. Det är jag och panchisarna som använder dem men jag skäms inte! :D Dagarna blir verkligen suddiga när man tar mediciner så ofta, igår kunde lika gärna ha varit i söndags ungefär. Med tanke på detta misstag är det kanske inte konstigt att jag mår som jag gör nu. Mer huvudvärk, trötthet och så vidare. Kroppen har haft mycket att ta hand om men jag antar att det är huvudvärken och att kroppen nästan känns som överkört av ett tåg som gör mig orolig inför idag. Annars brukar jag bara göra MR och det är ingen grej. Jag liksom funderar inte så mycket. Ska försöka lugna nerverna med mindfulness idag och göra just det; sluta fundera.

Nya frågor har poppat upp i huvudet. Skräcken över att väcka tumör-Mårten genom olika levnadssätt är en tanke jag måste lära mig hantera. Acceptera och släppa, för att sedan fortsätta leva lugnt och inte ägna så mycket tid åt "tänk om"-tankar. Men det är lätt att säga, en heeeelt annan sak att göra.

Emma

LÄRDOMAR.

Framtiden. Den känns jävligt läskig, samtidigt som jag känner lite fjärilar i magen över tanken. Mötet med Försäkringskassan blev känslomässigt så fort pratet om framtidsdrömmar, eventuella jobb jag kan tänka mig och sociala sammanhang kom på tal. Förståelsen över livet jag levt sedan jag blev sjuk finns verkligen hos rehabteamet, just isoleringen från omvärlden som blivit. Återhämtningen och kampen som varit efter resor in och ut från sjukhuset har tvingat mig till vila och en allmänt osocial vardag. Det är inte precis så att jag springer på kollegor, vänner eller andra bekanta hemma. Det är grannarna och familjen och det har varit dem högst. Fram tills nu, när bollen sätts i rullning angående arbetsträning - även om det inte blir aktuellt att börja just precis nu i dagarna. Dock inom en snar framtid, när jag känner mig redo och orken finns.

Det gör fruktansvärt ont att titta tillbaka. Att gå från studentlivet och allt som hör därtill när man är 21 till att bli som en 90-åring och inte orka ett skvatt, flytta hem igen ofrivilligt. Beskedet att man är obotligt sjuk och måste lära sig acceptera denna vardag. Det värsta är allt jag gått igenom och det är först efter att jag fått distans till det hela som det känns riktigt jobbigt. Jag har bearbetat det förut men tydligen måste jag gå igenom det igen. Troligtvis igen och igen i framtiden också. Men det är nog för att situationen jag är i nu är inte lika kaosartad som den varit. Jag har kontakter på sjukhuset jag känner mig trygg med, jag har en terapeut som hjälper mig, jag går på mina kontroller, mindfulness-tänket sitter bättre och relationerna löser sig. Det går bra, jag måste bara lära mig hantera allt nytt. Lära mig göra på sådant sätt som funkar för mig idag, göra annorlunda, tänka annorlunda. Välja och välja bort. Allt detta gör att jag kan slappna av lite mer här och nu. Även om det fortfarande finns trassliga trådar att reda ut så är de färre än förr. Är inte det huvudsaken ändå?

Det kommer antagligen ta hela mitt liv att lära mig allt jag behöver för att det ska funka felfritt. Förresten är det liksom dumt att sikta på felfritt i livet, för det är livet. Det kommer inte med några som helst garantier. Åt helvete med Mårten men jag tar min ryggsäck av erfarenheter och fyller den med tiden, förhoppningsvis lär jag mig av allt jag varit med om. Oavsett hemskt eller underbart.

Idag känns det som att jag fått en andra chans till livet. Tro mig när jag säger att jag kommer ta den och göra det allra bästa av den.

Emma

1 MAJ OCH KANSKE EN RIKTIG VÅR KAN VARA MÖJLIG.

Nu har jag officiellt börjat om med det här inlägget 70 miljoner gånger. Börjar skriva något och medan fingrarna flyger ovanför tangenterna krockar dåvarande tanke med en ny som poppar upp. Glädje blandas med tankar om framtidens ovisshet. Krav och allt det innebär att gå igenom hjärntumörskarusellen. Upp och ner, upp och ner, som en riktigt rollercoaster ska se ut. Synd att denna inte är så rolig bara.

Mycket tankar behöver komma ut, men jag får inte ur mig det vettiga som jag hade trott idag. Återkommer sen, när jag hittat förmågan att skriva något man kan förstå igen. Idag tänker jag värma min ledsna själ med solens varma strålar, den blåa himlen och kramar från bror min.

Emma

I HUVUDET PÅ EMMA.

Tusentals faktorer måste jag lära mig acceptera i situationen obotlig cancer. Tålamodet, ödmjukheten och förståelsen som krävs från min sida blir ibland för mycket. Att vissa människor inte förstår, att de vänder och vrider på det och får det till att det är synd om dem. Jag tycker inte synd om mig, men självklart tycker jag det är en jävlig situation jag hamnat i. Vissa verkar tro att det är någon slags tävlan om vem som haft det värst, liksom vem som lider mest. Det här är ingen tävling och allas olika lidande går inte att jämföra. Olyckor, sjukdomar, svält och andra tragedier människor drabbas av kan man inte sätta i relation till varandra. Jag kan i alla fall inte det. Säga att det ena är värre än det andra. Nej, det skulle vara som att ge de andra en käftsmäll, att försöka få det till att jag har det värst. Förminska de andra drabbades känslor, eventuella rädsla eller vad det än må vara. Nej, jag kan inte jämföra så...

Jag känner mig lite irriterad på mig själv. Har konversationer jag vet inte leder någon vart. Det blir som att riva upp ett sår och dessutom hälla salt i det - jag vet att det kommer göra ont och det gör ingenting bättre. Men jag antar att det är någon liten del av mig som bara vill att det ska bli bra. Som också måste få spy ur sig känslorna, de som ligger i hjärtat och gör så ont.

När jag i skrivande stund funderar över det, över alla känslor som nu uppstår, så vet jag inte om det verkligen är dessa konversationer som är problemet. De är troligtvis bara en del av sanningen. Jag är nog jävligt förbannad över att jag sitter i den här situationen. Att jag har förlorat det jag har förlorat, tvingas genomgå cancer, ensamheten i denna erfarenhet. På ett sätt kommer jag alltid vara ensam i den. Tårarna rinner och axlarna guppar, i huvudet hör jag Evas ord; "det är bra Emma. Det är bra, låt det få komma ut." Förvirringen i vad jag egentligen gråter över är total. Cancern, förluster, trauman, ovisshet, värk, svek.

Mindfulness försöker lära mig att inte fullfölja mina tankar. Istället ska jag se dem som molnen, de kommer och går på himlen. Vissa på hög höjd, andra på låg. De far förbi och släpp nu, se dem som händelser och inte fakta. Jag kan förstå moln-idén, den är bra för mig som lätt hamnar i huvudets kaos och stressar upp mig. Samtidigt skapar den en liten oro över att jag förtrycker mina känslor, trycker undan det jobbiga. Jag antar att jag inte har lärt mig riktigt hur man gör än.

Emma

HJÄLPANDE HÄNDER.

Mycket sitter i huvudet. Vår inställning och våra tankar påverkar ofta hur utgången blir. Men det är också väldigt lätt, att säga att det blir vad man gör det till. Hur man väljer att hantera olika situationer i livet, att det är det som allt handlar om. Jag vet att huvudet påverkar, det spelar en läskigt stor roll i hur saker och ting blir. Men jag vet också genom erfarenhet att inställningen inte är allt. Inte allt, det räcker inte. För när du sitter i en sits där du påverkas av yttre faktorer - sådant du just då inte kan påverka, som när kroppen inte orkar - räcker inte inställningen alltid till. Oavsett om den är avgörande för utgången eller ej. När man själv är så djupt ner och det känns som man närmar sig avgrundernas avgrund gäller det att man har människor runt omkring sig som hjälper till. Som tar ens hand och drar upp en. När man är i mörkret och famlar har man inte samma kapacitet, att rycka upp sig då och vara positiv finns inte.
Det är ingenting man i de stunderna bara gör.

Jag har varit i avgrundernas avgrund. Tankar som "vad fan är meningen med detta liv" och "det är inte värt det om det ska vara så här" trodde jag aldrig att jag skulle kunna tänka. Känna. Det vänder sig i magen när jag inser att det vara möjligt, för mig. "Som alltid är så positiv och glad" och dessutom har en jävlaranamma av stål om jag får säga det själv. På så sätt blir det så dubbelt när jag sitter och säger att inställningen är allt samtidigt som jag säger att yttre faktorer kan komma och förstöra. Jag säger ja samtidigt som jag säger nej. Jag vet att jag kan stå för den inställning jag kan, den kamp jag kan när jag är som längst ner. När det är som värst. Sen krävs det vissa gånger att någon drar mig upp, hjälper mig den sista lilla biten som krävs för att inställningen ska komma på fötter igen. 90% inställning och 10% hjälp kanske, vad vet jag. Det växlar nog från person till person. Inställningen och huvudet är inte allt men det är jävligt mycket. När jag funderade över livets mening och inte såg någon framtid, när det var som värst försökte jag rycka upp mig. Försökte se det från den ljusa sidan, men framtiden var bara en lång smal tunnel och tro mig, där lyste inget ljus i slutet.

Jag ryser vid tanken. Jag har insett att min inställning inte alltid räcker till 100 %. Att jag är beroende av andra i svackorna, vilket gör mig skrämd. Oavsett om jag vill erkänna det eller inte så är en del av mig beroende av andra. När jag bara ser död och inte förmår resa mig själv, då behöver jag en hjälpande hand. Meditationen inser jag i skrivande stund, oftast hjälper mig. När jag ser död borde jag meditera, det kanske du tycker låter sjukt.

Emma

IGÅR HAR VARIT. I MORGON ÄR INTE HÄR ÄN.

När man själv inte förstår att man måste lugna ner sig, utan kör på i 180, då steppar till slut livet in själv och ställer till med något som tvingar en att lugna ner sig. Att se det lilla i vardagen, att uppskatta vad man har och att inte göra någonting. Olyckor och annat djävulskap lär oss att här och nu är det viktigaste vi har.

Så lugna ner dig. Sänk ribban om den är skyhög. Lev med människor som får dig att bli lugn och lycklig. Ta bort dem som tar din energi - relationer ska ge. Gör saker du älskar och ta vara på dem du har. Oroa dig inte för framtiden, se det bra med det som är nu. Tiden kommer alltid med en lösning förr eller senare. Var dig själv. Var ärlig med dig själv, dina nära och kära. Dröm stort, satsa och klassikern: ångra ingenting. Just ja, börja meditera.

Jag inser att hade jag fortsatt stressa och levt som jag gjorde innan Mårten, hade jag troligtvis varit sjukare än vad jag är idag - med Mårten i huvudet.

Tack C, för det fina samtalet. Jag har saknat våra pratstunder, att kunna bolla tankar jag har och att få bli påmind om olika saker i mitt liv. Det är en skön känsla att prata med människor som förstår, som kan ha ett hum om vad jag menar med vissa saker jag pratar om. Inte många kan det.
Jag ska till Västerås inom vääääääldigt kort.

Emma

JAG VILL VARA HÄR OCH JAG VILL VARA DÄR.

Jag försöker hänga med i svängarna, upp och ner, hit och dit. Känslorna är verkligen spretigare än en fjortiskilles frisyr. Även om dagarna går lättare och huvudvärken är mer i schack så går det tungt emellanåt. Cancern gör sig påmind på extremt många olika sätt, den finns ju fortfarande där, kvar i min hjärnas celler. Svårigheten att försöka tackla dem alla, hantera och acceptera situationen förföljer mig. När jag är tillbaka i Borlänge träffar jag självklart på gamla vänner och bekanta och varje gång ställs jag inför frågan: ska jag berätta eller prata som om inget hänt. Det är lika svårt varje gång. Att prata som om inget hänt är nästan svårare än att berätta, fördelen med att vara tyst om Mårtens intågande i mitt liv är att jag slipper blickarna och medömkan. I samma stund är det på ett vis en lättnad att berätta, inte försöka dölja de 1,5 snart 2 senaste årens hemskheter. Spretigt som sagt.

Idag saknar jag Västerås något enormt. Det gör mig olycklig att sitta i Borlänge. Men jag ska åka till morfar med familjen, glädjas åt att jag kan göra sådana saker i en helt annan utsträckning än när jag sitter flera miltals bort. Trösta hjärtat för det jag faktiskt har och längta tills jag får krama om det jag har i gurkcity.

Emma

SORGENS SMÄRTA.

Jag försöker lugna mina nerver genom meditation och mindfulness idag. Det är min räddning för att få nerverna i schack. Lilla Freja är i Falun hos Djursjukhuset, ska bli sövd och dra ut en tand samt få polerade tänder. Har inte tänkt väldigt mycket på det, har inte sett det som någon stor grej och jag ska inte göra det till någon stor grej. Men när jag kom hem kom allt över mig. Assistentens ord - eller vad hon nu var - ekar i mitt huvud och påminner mig om situationer jag varit i. "Det är alltid en risk att söva henne, det vet du?" Ja, jo, jag vet det. Tittade på mitt lilla trasselsudd och tänkte att det kommer gå bra, det är bara en tand som ska ut. Hon är inte sjuk. Ändå kom illamåendet i magen och tårarna som brände bakom ögonlocken. Bet mig i läppen och höll minen för Frejas skull. Jag vet att det här inte bara handlar om det lilltjejen ska gå igenom idag. Det handlar om så mycket mer än det. Det handlar om vad jag gått igenom. Hjärnoperationen och alla risker Mårten tvingat mig genomgå.

"Det är alltid en risk att sövas." Orden ekar och jag kommer ihåg känslorna jag hade inför mina operationer. Illamående, oro och skräck samtidigt som hjärnan bara sa "nu kör vi, nu gör vi det här". Jag har inte bearbetat det nog, jag satte gaspedalen i botten och försökte hantera det faktum att jag har cancer. All framtidsoro och funderingar som dyker upp, nu börjar det bli dags att bearbeta trauman jag varit med om. De finns många fler än jag förstått.

Kraschen, biopsin, den stora operationen, strålningen - alla saker som sätter sig i kroppen på olika vis. Men ändå trauman, hemskheter som gjort mig orolig, rädd och allvarlig. Jag vet att livet inte är att leka med, det är något jag fått smaka på. Trott det varit slut och att en framtid inte är möjlig.
Min kroppen minns så väl allt jag gått igenom och för att komma över paniken som uppstår måste jag göra det värsta. Återuppleva situationerna. Höra orden, minnas känslorna. Gråta och gråta, tills det inte finns tårar kvar för stunden. Jag vänder och vrider på stenen, tror igen och igen att jag är klar med vissa delar. Nästa dag lyser solen på stenens sida som legat i mörker och man nästan ångrar att man vred och fortsatte titta, letade. Men det är bra, förjävligt jobbigt men bra, för i slutänden kommer jag må bättre och jag kommer klara vad som helst. Starkare än någonsin förut.

Emma

KRAVEN.

Sitter i meditationsställning på golvet, med laptopen i knät. Jag vet det går egentligen inte ihop, men jag fastnade här efter mindfulnessandet. Tankarna går runt samtalet med E. Hon är bra för mig, jag behöver henne. Ännu ett besök hos henne och insikterna kommer till mig som på löpande band. Påminnelser och förklaringar till varför jag är som jag är. Varför jag gör som jag gör, tänker som jag gör. Allt får hon mig att komma fram till genom små fingervisningar. Idag pratades det en hel del om krav - krav som ställs på mig - också framför allt krav som kommer från mig själv. Det finns inte så många i omgivningen som ställer krav på mig, de flesta vänner är tydliga med att de är införstådda med att jag är sjuk och att bollen ligger lite mer hos dem. Likaså en del i familjen. Försöker summera och komma fram till vilka som ställer krav på mig, vilka jag känner press från. Det värsta är att jag kommer mest på mig själv.

Jag har fortfarande tumören i huvudet, så kommer det förbli vad vi vet idag. Jag har en tumör som är svår att ta bort helt, den lämnar oftast celler kvar som är för små för att få bort. Jag är inte bra på att förklara det där, men ungefär något i den stilen. För er som undrat om jag är frisk och hur det är med tumören så blir den kvar i huvudet med andra ord. Jag ska dock kunna leva med den. Det är det jag jobbar med just nu, att försöka gå vidare. Lära mig leva med allt cancerbeskedet medför, hantera och acceptera att jag måste göra saker annorlunda. Rädslan att komma in i en stressig vardag med måsten som hänger över mig är ständigt närvarande. Rädslan att tumören kommer börja växa igen. Fortfarande också rädslan att jag kommer förlora nära och kära. Livrädd. Saker kanske verkar bra nu när man möter mig. Jag ser i princip ut som jag gjort innan, bara kortare hår, den som inte vet att jag har cancer skulle aldrig kunna gissa det. Det blir lite problematiskt samtidigt som det är skönt. Jag vill inte att folk ser på mig som sjuk, "stackars flicka". Hatar medömkan och det är inget jag vill ha. Stötta mig och stå bredvid mig i stormen istället, om du vill det. Problemet med att cancern inte längre syns blir att folk får svårt att förstå hur jag har det. Det blir inte lika tydligt att jag fortfarande har bestående problem med hjärntrötthet, orkeslöshet, rädsla, mörka perioder då man undrar vad meningen med livet är. Mörkare än jag någonsin kunnat ana var möjligt att känna för mig. Att jag känner det. Jag som alltid är så glad.

Där kom det där kravet, kravet som jag har på mig själv. Jag ska vara glad. Jag ska träna. Jag ska vara social. Jag ska ta min examen och jobba. Jag ska vara positiv. Jag ska... jag ska... jag ska... ända in i oändligheten. Herregud, det är ju sjukt jag vet det. På något sätt är det som att jag får inte förändras för att en del av mig är samtidigt rädd för vad andra ska tänka om mig. Emma har gått från en glad, sprallig och positiv tjej till en deppig, allvarlig och rädd tjej. Men det är ju faktiskt jag, efter allt jag varit med om. Vem skulle inte bli både deppig, allvarlig och rädd? Då skulle man fan inte vara människa. Hör ni hur jag låter? Säger att det är okej, men inte när det gäller mig själv, för att jag har kraven på mig själv.

Det är både idiotiskt och ologiskt.

Emma

MITT ÄLSKADE HJÄRTA.♥

Mitt flow fortsätter. Vågar knappt tro det. Psyket har det fortfarande tufft ibland men energin är så annorlunda. Konstaterandet får mig att tappa hakan i backen. Jag älskar det och kan fan inte göra annat än att känna mig glad. Som jag sa till H igår, för första gången på månader kan jag säga att jag mår bra och mena det. Orkar med Freja mer, vilket gör att jag känner mig som en bättre matte. Ser allt positivt som hänt på senaste och vilka effekter det ger. Relationer som blivit bättre, vänner som lyft luren och tagit upp kontakten. Att H gjorde det fick mig fan att bli lycklig. Allt jag känner nu för tiden, alla känslor, är så förstärkta. Är jag glad nu då är jag fan överlycklig och är jag ledsen, ja då är jag jävligt ledsen också. Känns som känslorna är intensivare, vilket är både på gott och på ont. Försöker jag må så bra som möjligt är det bra, för då får jag hjälp av endorfinerna som far runt i kroppen och sätter fart. Den positiva spiralen blir bara längre och längre. Försöker meditera massor och släppa fokus på huvudvärken, dumpar TVn och går ut - metoder som får direkt effekt.

Jag förtjänar fan det här.

Idag gick mitt trasselsudd från just det till en mjuk, go liten valp. Hon blev som bebis igen, hur mysigt är inte det?

Denna nyklippta lilla tjej gör mig så galet glad. Kan någon vara ens allt så är hon mitt. ♥

Emma

BILDEN FÅR TALA FÖR SIG SJÄLV.

Emma

NUET, IDAG.

Det har blivit viktigt att dokumentera saker. Händelser. Framsteg. Så att jag kan gå tillbaka och se hur det såg ut för några månader eller några veckor sedan. Framför allt så jag kan känna att det går framåt. Min utveckling står inte still, jag blir bättre men - som jag alltid konstaterar - det tar tid.

Istället för att slöa bort dagarna i soffan framför serier eller datorn försöker jag gå ut. Få luft och solljus, röra på mig och göra något vettigt av dagen. Även om det är små saker jag gör. Provar mig fram för att hitta min väg och det som funkar för mig. Ratar det som inte fungerar och försöker ändra livsstilen. Jag vill ändra den på lång sikt, inte bara tillfälligt, för jag tror som min psykolog. Hon menar lite på att så länge jag håller mig lugn, lever hälsosamt, undviker stress och onödig oro bör jag hålla mig frisk. Så frisk som jag kan bli. Jag tror det finns större chanser att tumören håller sig lugn under de förutsättningarna. Vem vet. Någon påverkan måste jag tro att jag kan ha och allt jag kan göra för att förbättra min hälsa tänker jag göra. Annat vore korkat.

Det har känts lättare. Jag rider på en våg av glädje och lättnad just nu. Pusselbitarna faller på plats en efter en och på senaste har väldigt mycket löst sig på samma gång. Psyket fick sig en rejäl boost tack vare det. Upp och ner kommer det alltid gå - det gör det för alla även om mina toppar och dalar kanske kan vara lite mer extrema. Kroppen har orkat mer sedan det vände, promenerar med F och ger kroppen förutsättningar att kunna återhämta sig genom vila. Det är ju A och O, det fattar ju vem som helst. Har inte haft sådan energi på länge som jag känner nu. Undrar starkt om det kan vara FitLine som jag dricker, kan se ett samband med tiden så jag vågar då absolut inte sluta med det just nu! L sa att jag såg ut att må bättre vid mötet igår och S sa att det lyste om mig idag, ja jag mår helt klart bättre än tidigare. Även huvudvärken har känts bättre de dagar jag varit ute mycket och mått bra i psyket, ännu ett samband anser jag. Många bäckar små och det finns tusen orsaker till skallebanket, några av dem börjar bli bättre.

Gör allt för att fortsätta rida på vågen, så länge det bara är möjligt... och lite till.

Emma

GÖR VAD DU KAN.

Har funderat lite över det jag sa sist. Om att se ner på mig själv för att jag går hemma... Det bottnar nog mycket i hur jag är och hur jag alltid har varit. Sedan jag varit liten har jag lärt mig att man ska göra rätt för sig. Jobba sig uppåt och försöka nå sina mål - förtjäna saker och ting. Alla bra lärdomar anser jag och jag kan inte säga att jag hade velat vara på ett annat sätt. Däremot borde jag kunna sänka kraven på mig själv just nu. Situationen är som den är och allt tar sin tid. Tålamodet måste bli större och jag måste acceptera att jag just nu faktiskt går hemma. Det finns ju en jävligt bra anledning och förklaring till att jag gör det. Jag måste bara acceptera det - hela paketet som kommer med denna helvetiska sjukdom.

Acceptansen, tiden som allt tar och tålamodet är nog bland det svåraste. Just för att - som ni kanske förstått - är jag inte värst tålmodig av mig även om det blivit bättre under dessa omständigheter. Tillsammans med nya läkaren, terapeuten och rehabteamet i Falun känns det som att livet blivit så mycket ljusare. Det har tidigare pratats en del om framtiden, om att jag ska kunna leva den normalt som vilken annan svensson som helst. Kroppen, psyket och känslorna har sagt något helt annat innan jag faktiskt fick hjälp. För jag anser att jag inte har fått hjälp tidigare. Ni som följt mig nära, under en längre tid vet vad jag pratar om. Sjukhus olika "misstag" som jag måste ha överseende med, saker som satt mig i de mest fruktansvärda situationer. Men de har hänt. Livet går vidare. JAG måste gå vidare.

Jag bearbetar och försöker släppa det förflutna, det är inget jag kan påverka. Försöker hålla fokus på idag och vad jag kan göra för att göra det så bra som möjligt. I morgon tar vi då, det är inte här än.

God natt allesammans.

Emma

INSIKTER.

Ser jag ner på mig själv? För att jag inte jobbar? För att jag inte "gör rätt för mig"? För att jag går hemma och lever på sjukpenning. Jobbar och sliter inte för min lön, vilket man borde. Sjuka tanke...
Fan alltså. Så många omedvetna tankar som far runt. E tittar på mig, ställer frågor och i nästa stund blir jag som ett frågetecken. Hon vänder och vrider på saker, så jag får se dem med nya vinklar, får mig att inse mina omedvetna tankar och känslor. Undermedvetna kanske jag ska säga? Saker som att jag ser ner på mig själv och att jag drar mig undan är så främmande. Jag, som alltid varit social, framåt och tänkt positivt om mig själv och tyckt att jag gjort bra saker. Att jag är bra och duger som jag är. Är det verkligen inte så längre? Fan igen. Det är ju en sorg i sig. Att inse såna här saker känns lite som en käftsmäll från mig själv. Luften går ur mig en smula.

Det finns mycket jag behöver jobba med. Inte bara trauman, cancern och allt det i sig har inneburit, utan även saker med mig själv. Beteendemönster och tankebanor som blivit dåliga. Samtalen går framåt och jag inser nya saker varje gång jag går hem därifrån. Det är steg ett antar jag, inse hur jag gör, vad jag kan göra bättre. Acceptera att jag just nu "bara går hemma" som jag så negativt uttrycker det och försöka se bra saker med det. Hur svårt det än är. Det blir vad man gör det till.

Jag har slarvat med meditationen och mindfulnessövningarna. Började om ikväll och tänker tamejfan hålla i det nu. Jag har svaret på småsaker i min hand, varför är jag så dum att jag inte gör det som står?

Jag ska hitta tillbaka till gamla Emma. Den sociala, utåtriktade personen som kan småprata som en expert. Hon är här någonstans, hon gömmer sig bara.

Emma

BLICKAR FRAMÅT, MED HUVUDET HÖGRE.

Jag återkom aldrig "i morgon" då jag sa att jag skulle gjort det. Dagarna har rullat på i full fart som vanligt. Jag fattar inte att det kan kännas som det går så snabbt ibland även fast jag är hemma hela dagarna. Nu har jag haft några dagar som känts okej ett tag. Det är alltid lika otäckt att inse hur långt nere jag har varit. Den tunga perioden jag hade senast fick mig att fråga vad som var meningen med det här livet. Att vakna, ha ont, må psykiskt dåligt, längta tills nästa dag och sen sova och gå igenom samma visa nästa dag. Det är inte ett sånt liv jag tänker ha. Men har jag väl kommit in i den där spiralen som går neråt, då är det svårt att komma ur den. Dominoeffekten råder i allra högsta grad, allt hänger ihop.
Mycket huvudvärk --> mer trötthet --> mycket vila --> osociala dagar och uppfuckade relationer --> ensamhet --> psykisk ohälsa --> mer huvudvärk... Sen är man fast i moment 22 och har ingen aning hur man ska bryta den onda cirkeln som snurrar runt, runt, runt. Det är så jävla läskigt att hamna där, för jag vet att när jag väl är där är det bara att försöka ta sig igenom den perioden så länge som det kommer pågå. Försöka göra den så kort som möjligt och sen ta fart uppåt, sikta mot toppen igen.

Min cirkel är bruten och jag försöker göra de saker som får mig att må bra. Hur mycket huvudet än dunkar och hur lite jag ork än har. Jag måste anpassa mig - något jag vetat länge. Det tar tid att ändra levnadssätt så radikalt som jag gjort. Förr kunde jag ånga på tills dagen var slut och nästa var inte förstörd. Idag blir jag mycket mer påverkad både fysiskt och psykiskt av omgivningen - är det kaos runt mig mår jag sämre. Kan nästan känna det på en gång när tankarna börjar snurra. Huvudvärken blir genast sämre och det har fått mig att inse att jag inte bara måste ta det lugnt och vila, jag måste även reda ut saker jag funderar på. Bort med så mycket tankar som möjligt och jag gör framsteg. Jag är inte direkt den tåliga typen och det tar sådan tid. Jag vill mer än vad som är möjligt på en gång och måste lära mig ha tålamod - det kommer, men det måste få ta tid.
Min nya läkare har varit fantastisk hittills. Senaste läkarintyget och det bifogade brevet fick mig att gråta en flod av happytears. Hon och rehabteamet som jag träffat i Falun förstår vikten av att jag får stöd och bekräftelse i allt jag gör för att göra min situation bättre. Bara den meningen fick frustrationen jag känt att släppa lite. Så länge som jag försökt få läkarna att inse vad jag gör och hur jag är. Sen dag ett och nu, äntligen, har jag fått en läkare som hör mig. Jag kan inte göra annat än att gråta, det känns helt overkligt. Det har varit tufft men det känns som att det kan vända, saker kanske kan jobba med mig lite istället för emot mig.

För första gången på länge känns det som att en framtid är möjlig. Möjlig på ett sätt som jag vill ha den. Inte som sjuk i den mening att jag ligger totalförstörd i soffan hela dagarna, med ett psyke som stångar sig fram i motvind samtidigt som jag tror jag ska dö jämt och ständigt.
Håret växer vilket också påverkar psyket till det bättre. Vet att jag har sagt någon gång att jag saknar snaggen men inser nu att jag börjar känna mig som mig själv igen, på ett helt nytt sätt. Som förut, fast ännu bättre. Jag känner mig nästan fin, inte som någon ovårdad fågelskrämma där håret står åt all ända. Så jag tar tillbaka det uttalandet om snaggen - den tiden är över.

Emma

GOD NATT.

Jag som tänkte skriva av mig. Berätta hur det är, få det dokumenterat att jag har bra dagar också. Helgen har varit underbar, jag är tömd på tårar - glada sådana - också tömd på energi. Kroppen och sinnet är redo att sova.

Jag återkommer i morgon.

Emma

SEVÄRD.

Ta ca 10 minuter av din tid och kolla på det HÄR. Bra jobbat av ungdomarna som kämpar för en ungdomsavdelning.

Jag kommer ihåg när jag låg på sjukhus. Jag var 21 år, skulle gå igenom hjärnoperationen och var inlagd på typ avdelning 85 i Uppsala om jag inte minns helt fel. Där låg patienter med hjärnskador, stroke och allt möjligt. Åldern var nog 50 och uppåt. De var gamla och senila och jag kände mig så grymt malplacerad så jag vet inte vad... Jag minns att pappa tittade på mig en gång och skrattade, hela situationen var så komisk. Sjuksköterskor kom fram till pappa och pratade med honom som om han var patient och senil. Då ville jag garva, rakt ut, men det kändes ju lite fel när man såg sig omkring.

Där satt jag med 80 åringar och tro mig när jag säger det: det behövs en ungdomsavdelning på sjukhusen. Det finns barn- och vuxenavdelning, men var tar man vägen om man är mitt mellan dessa kategorier?

Emma

BOOSTAR.

Jag är fortfarande på toppen. Något jag är superlycklig över och tacksam så in i norden. Är det ens ett uttryck eller ordspråk? Aja. Jag känner mig lättare. Som om jag gråtit, gråtit och gråtit. Efteråt är man trött, avslappnad och berget på axlarna har bantat några kilo. Försöker boosta mig själv så jag får stanna här. Något mitt emellan toppen och lite ovanför botten, jag är inte här så ofta. Som plåster på såren för min del är att gråta, gå igenom känslor jag känner skräck inför. Tvinga mig gå igenom hemska situationer i mitt liv då jag trott jag antingen skulle dö eller bli förlamad. Döden förföljer mig om nätterna, men fine, gör det då så länge jag får känna mig lite hög på dagarna. Hög på glädje, lättnad och tacksamhet.

Jag, ärliga - som jag ser mig själv att vara - Emma, har länge gått sluten som en mussla. Antagligen mycket för att jag varit rädd att bli sårad, besviken och framför allt lämnad. De som lämnat min sida och svikit mitt förtroende har självklart lämnat sår. Jag är skadad, men jag vet också att sådant kommer med livet. Med cancer kommer dessutom en jävla prövning för relationer. Överlever relationen cancern, då tror jag man klarar mycket. Musslan är borta och jag försöker vara som jag alltid varit. Ärlig, konfrontera människor när det behövs, fråga det jag behöver veta och säga det jag behöver säga. Ta reda på och inte bete mig som strutsen och sen köra vidare. Det är ju inte jag och först nu, efteråt, känns det genast så bra. När jag tagit reda på, rensat luften och frågat den där frågan jag lite bävar för. Enbart på grund av att jag är livrädd att få svaret att de sviker. Att de inte vill stå vid min sida längre, för de orkar inte med all min skit. Förståeligt tänker jag. Samtidigt som det är det mest otänkbara att göra i en sådan situation, enligt min värld.

Ibland blir det mycket för mig. Om man visste allt tjafs jag har hela tiden med sjukvården, alla besked, huvudvärken, det psykiska, begränsningarna från att leva ett drägligt liv, då skulle man nog förstå. Men så kommer vi dit, förståelse. Ja, jag försöker acceptera att den här resan gör jag helt själv med denna förståelse. För det finns ingen, ingen som kan förstå vad jag går igenom. Lika lite som någon kommer förstå lilla Lisas eller Olles resa. Det går inte.

Sedan kan man ju stirra på hindren, men det är inte jag. Då kör jag rätt ner i mörkrets avgrund, därifrån kommer jag aldrig komma upp. Att titta på allt negativt kring mig får mig ingenstans. Därför ska det boostas, så fort möjligheten ges. Tack familjen. Tack vännerna. Ni som varit där för mig på sista tiden, ni har hjälpt mig upp på toppen. Ni har hjälpt mig stanna där. Jag lever och andas av umgänge. Sådan, sådan är Emma Skoglund. Tar ni ifrån mig det, då kan ni lika gärna ta mitt syre.

Emma

UT & NJUT.

Dagarna som passerat har fått mig att må bättre. Jag har verkligen varit jävligt nere på sistone, skrapat näsan i botten bra länge. Eller jag vet inte om det är länge, men det känns som en evighet. Det är alltid lika läskigt när man väl kommit ur en tung period att inse hur jobbigt det har varit. Hur låg man har känt sig, jag hatar det men jag kan också tro att det behövs ibland. Även om jag tycker dalarna är lite väl djupa då och då.

Jag har en lite lättare känsla i magen, ett par axlar som inte tynger ner mot golvet. Både solen och umgänge har fått mig uppåt igen. Eftersom jag ser mig som den där typiska Vågen är jag ganska beroende av det sociala - mina vänner, att komma ut på något. Hur går det ihop då? Min nuvarande status kombinerat med att umgås? Det går bara inte just nu, eller jo, i väldigt små mängder. Det går Emma, lite i taget. Ett steg i taget. Jag måste lära mig att vara nöjd, med alla små eller stora framsteg. Se det lilla och inte vilja så galet mycket mer. Men jag är ju sådan - stora mål och höga krav på mig själv.

Det sociala är verkligen min akilleshäl. Att försöka klara mig själv genom att peppa mig själv på något sätt. Inte genom att komma ut på saker och ting. Jag måste klara mig genom det här utan att ha vännerna runt mig, så där nära som jag kanske egentligen skulle behöva nu. Jag får helt enkelt ta till alla medel för att försöka åstadkomma det jag behöver på egen hand.

Nu ska jag ut, njuta av dagen och försöka få den här toppen att fortsätta så länge det bara går. Hoppas det är soligt där ni befinner er!

Emma

BRA LÄSNING FÖR DIG SOM SITTER BREDVID MIG.

...Eller någon annan i liknande situation så klart.

Mental trötthet eller hjärntrötthet.
Mental trötthet är en bekymmersam konsekvens efter traumatiska skallskador, stroke och annan sjukdom i nervsystemet. Tillståndet kännetecknas av en påtaglig uttröttning redan efter måttlig mental aktivitet. En omfattande trötthet kan slå an mycket snabbt och det är då inte möjligt att fortsätta aktiviteten. Typiskt är också en påfallande lång återhämtning för att återfå den mentala energin. Uppmärksamheten kan inte upprätthållas annat än under kortare perioder. Hjärnan blir överbelastad med ovidkommande information. 

Andra vanliga symtom såsom irritabilitet, gråtmildhet, ljud- och ljuskänslighet samt huvudvärk kan också förekomma. Känner jag igen mig eller...

Taget från http://www.mf.gu.se

Läs mer under fliken "Om mental trötthet". (http://www.mf.gu.se/om-mental-trotthet/)

Emma