Jag försöker hänga med i svängarna, upp och ner, hit och dit. Känslorna är verkligen spretigare än en fjortiskilles frisyr. Även om dagarna går lättare och huvudvärken är mer i schack så går det tungt emellanåt. Cancern gör sig påmind på extremt många olika sätt, den finns ju fortfarande där, kvar i min hjärnas celler. Svårigheten att försöka tackla dem alla, hantera och acceptera situationen förföljer mig. När jag är tillbaka i Borlänge träffar jag självklart på gamla vänner och bekanta och varje gång ställs jag inför frågan: ska jag berätta eller prata som om inget hänt. Det är lika svårt varje gång. Att prata som om inget hänt är nästan svårare än att berätta, fördelen med att vara tyst om Mårtens intågande i mitt liv är att jag slipper blickarna och medömkan. I samma stund är det på ett vis en lättnad att berätta, inte försöka dölja de 1,5 snart 2 senaste årens hemskheter. Spretigt som sagt.
Idag saknar jag Västerås något enormt. Det gör mig olycklig att sitta i Borlänge. Men jag ska åka till morfar med familjen, glädjas åt att jag kan göra sådana saker i en helt annan utsträckning än när jag sitter flera miltals bort. Trösta hjärtat för det jag faktiskt har och längta tills jag får krama om det jag har i gurkcity.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar