Jag försöker lugna mina nerver genom meditation och mindfulness idag. Det är min räddning för att få nerverna i schack. Lilla Freja är i Falun hos Djursjukhuset, ska bli sövd och dra ut en tand samt få polerade tänder. Har inte tänkt väldigt mycket på det, har inte sett det som någon stor grej och jag ska inte göra det till någon stor grej. Men när jag kom hem kom allt över mig. Assistentens ord - eller vad hon nu var - ekar i mitt huvud och påminner mig om situationer jag varit i. "Det är alltid en risk att söva henne, det vet du?" Ja, jo, jag vet det. Tittade på mitt lilla trasselsudd och tänkte att det kommer gå bra, det är bara en tand som ska ut. Hon är inte sjuk. Ändå kom illamåendet i magen och tårarna som brände bakom ögonlocken. Bet mig i läppen och höll minen för Frejas skull. Jag vet att det här inte bara handlar om det lilltjejen ska gå igenom idag. Det handlar om så mycket mer än det. Det handlar om vad jag gått igenom. Hjärnoperationen och alla risker Mårten tvingat mig genomgå.
"Det är alltid en risk att sövas." Orden ekar och jag kommer ihåg känslorna jag hade inför mina operationer. Illamående, oro och skräck samtidigt som hjärnan bara sa "nu kör vi, nu gör vi det här". Jag har inte bearbetat det nog, jag satte gaspedalen i botten och försökte hantera det faktum att jag har cancer. All framtidsoro och funderingar som dyker upp, nu börjar det bli dags att bearbeta trauman jag varit med om. De finns många fler än jag förstått.
Kraschen, biopsin, den stora operationen, strålningen - alla saker som sätter sig i kroppen på olika vis. Men ändå trauman, hemskheter som gjort mig orolig, rädd och allvarlig. Jag vet att livet inte är att leka med, det är något jag fått smaka på. Trott det varit slut och att en framtid inte är möjlig.
Min kroppen minns så väl allt jag gått igenom och för att komma över paniken som uppstår måste jag göra det värsta. Återuppleva situationerna. Höra orden, minnas känslorna. Gråta och gråta, tills det inte finns tårar kvar för stunden. Jag vänder och vrider på stenen, tror igen och igen att jag är klar med vissa delar. Nästa dag lyser solen på stenens sida som legat i mörker och man nästan ångrar att man vred och fortsatte titta, letade. Men det är bra, förjävligt jobbigt men bra, för i slutänden kommer jag må bättre och jag kommer klara vad som helst. Starkare än någonsin förut.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar