Ser jag ner på mig själv? För att jag inte jobbar? För att jag inte "gör rätt för mig"? För att jag går hemma och lever på sjukpenning. Jobbar och sliter inte för min lön, vilket man borde. Sjuka tanke...
Fan alltså. Så många omedvetna tankar som far runt. E tittar på mig, ställer frågor och i nästa stund blir jag som ett frågetecken. Hon vänder och vrider på saker, så jag får se dem med nya vinklar, får mig att inse mina omedvetna tankar och känslor. Undermedvetna kanske jag ska säga? Saker som att jag ser ner på mig själv och att jag drar mig undan är så främmande. Jag, som alltid varit social, framåt och tänkt positivt om mig själv och tyckt att jag gjort bra saker. Att jag är bra och duger som jag är. Är det verkligen inte så längre? Fan igen. Det är ju en sorg i sig. Att inse såna här saker känns lite som en käftsmäll från mig själv. Luften går ur mig en smula.
Det finns mycket jag behöver jobba med. Inte bara trauman, cancern och allt det i sig har inneburit, utan även saker med mig själv. Beteendemönster och tankebanor som blivit dåliga. Samtalen går framåt och jag inser nya saker varje gång jag går hem därifrån. Det är steg ett antar jag, inse hur jag gör, vad jag kan göra bättre. Acceptera att jag just nu "bara går hemma" som jag så negativt uttrycker det och försöka se bra saker med det. Hur svårt det än är. Det blir vad man gör det till.
Jag har slarvat med meditationen och mindfulnessövningarna. Började om ikväll och tänker tamejfan hålla i det nu. Jag har svaret på småsaker i min hand, varför är jag så dum att jag inte gör det som står?
Jag ska hitta tillbaka till gamla Emma. Den sociala, utåtriktade personen som kan småprata som en expert. Hon är här någonstans, hon gömmer sig bara.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar