torsdag 25 april 2013

I HUVUDET PÅ EMMA.

Tusentals faktorer måste jag lära mig acceptera i situationen obotlig cancer. Tålamodet, ödmjukheten och förståelsen som krävs från min sida blir ibland för mycket. Att vissa människor inte förstår, att de vänder och vrider på det och får det till att det är synd om dem. Jag tycker inte synd om mig, men självklart tycker jag det är en jävlig situation jag hamnat i. Vissa verkar tro att det är någon slags tävlan om vem som haft det värst, liksom vem som lider mest. Det här är ingen tävling och allas olika lidande går inte att jämföra. Olyckor, sjukdomar, svält och andra tragedier människor drabbas av kan man inte sätta i relation till varandra. Jag kan i alla fall inte det. Säga att det ena är värre än det andra. Nej, det skulle vara som att ge de andra en käftsmäll, att försöka få det till att jag har det värst. Förminska de andra drabbades känslor, eventuella rädsla eller vad det än må vara. Nej, jag kan inte jämföra så...

Jag känner mig lite irriterad på mig själv. Har konversationer jag vet inte leder någon vart. Det blir som att riva upp ett sår och dessutom hälla salt i det - jag vet att det kommer göra ont och det gör ingenting bättre. Men jag antar att det är någon liten del av mig som bara vill att det ska bli bra. Som också måste få spy ur sig känslorna, de som ligger i hjärtat och gör så ont.

När jag i skrivande stund funderar över det, över alla känslor som nu uppstår, så vet jag inte om det verkligen är dessa konversationer som är problemet. De är troligtvis bara en del av sanningen. Jag är nog jävligt förbannad över att jag sitter i den här situationen. Att jag har förlorat det jag har förlorat, tvingas genomgå cancer, ensamheten i denna erfarenhet. På ett sätt kommer jag alltid vara ensam i den. Tårarna rinner och axlarna guppar, i huvudet hör jag Evas ord; "det är bra Emma. Det är bra, låt det få komma ut." Förvirringen i vad jag egentligen gråter över är total. Cancern, förluster, trauman, ovisshet, värk, svek.

Mindfulness försöker lära mig att inte fullfölja mina tankar. Istället ska jag se dem som molnen, de kommer och går på himlen. Vissa på hög höjd, andra på låg. De far förbi och släpp nu, se dem som händelser och inte fakta. Jag kan förstå moln-idén, den är bra för mig som lätt hamnar i huvudets kaos och stressar upp mig. Samtidigt skapar den en liten oro över att jag förtrycker mina känslor, trycker undan det jobbiga. Jag antar att jag inte har lärt mig riktigt hur man gör än.

Emma

4 kommentarer:

  1. Hej Emma!
    Jag har följt din blogg ett tag, men aldrig kommenterat. Ja, livet är kämpigt och du har en stor utmaning och strävan att, mitt i din situation ändå finna någon slags balans och ro - och försöka leva här och nu
    Mindfulness har varit och är en stor hjälp för mig och många andra. Tänkte säga att; Det handlar inte om att trycka undan känslor, utan när tankar och känslor dyker upp, acceptera vad som än dyker upp, man möter sin tankar och känslor och det är okej, (okej att känna som ng Cancer lär ut),MEN, sedan flyttar man fokus tillbaka till t e x andningsankaret som jag kallar det (eller kroppsscanning). Det gör man igen och igen så fort tankarna far iväg. Det är en sak att känna och acceptera jobbiga tankar och känslor - en annan sak att fastna i grubblerier. Där är mindfulness ett stort hjälpmedel. Det finns videos på nätet, jag kan lämna länk till övningar om du vill!
    Acceptans är bra - men hopp om forskning och utveckling ska vi aldrig tappa!
    Varma hälsningar Kerstin

    SvaraRadera
  2. Roger Carlström26 april 2013 22:03

    Hej Emma. Ja denna cancer är för jävlig. Jag har själv också drabbats av obotlig cancer - i hjärnan. Efter operation, strålning och cellgifter ser den nu ut att ha kommit tillbaks. Jag har nu tackat nej till nya cellgifter då de inte har varaktigt läkande och förstör kroppen så oerhört, även friska celler och det viktiga immunförsvaret förstörs. Jag läste en bok om alternativa icke-giftiga metoder jag kan rekommendera "Överlista Din Cancer", http://www.mednature.se/produkter/overlista-din-cancer/.Den är full av olika metoder som fungerat mycket framgångsrikt under många år på aggressiv obotlig cancer. Jag har fastnat för medlet Protocel som jag nu har tagit i snart 14 dagar. Allt känns perfekt och vid nästa MR får jag svaret som jag är säker på blir: din tumör är borta, vad har du gjort?
    Kämpa på, viljan är mer än halva läkandet.

    SvaraRadera
  3. Jag har just börjat läsa din blogg och lider verkligen med dig. Men du verkar så otroligt star och modig som orkar skriva om det. Hur märkte du att något var fel? Vad hände?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roger Carlström30 april 2013 07:38

      Till Anonym: Läs bloggen från början, där står det beskrivet hur det började och sjukvården visade upp sitt bästa ansikte. Vid telefonrådgivning rekommenderades en cykeltur till akuten, slutligen skickades en taxi, inte en ambulans.

      Radera