Har funderat lite över det jag sa sist. Om att se ner på mig själv för att jag går hemma... Det bottnar nog mycket i hur jag är och hur jag alltid har varit. Sedan jag varit liten har jag lärt mig att man ska göra rätt för sig. Jobba sig uppåt och försöka nå sina mål - förtjäna saker och ting. Alla bra lärdomar anser jag och jag kan inte säga att jag hade velat vara på ett annat sätt. Däremot borde jag kunna sänka kraven på mig själv just nu. Situationen är som den är och allt tar sin tid. Tålamodet måste bli större och jag måste acceptera att jag just nu faktiskt går hemma. Det finns ju en jävligt bra anledning och förklaring till att jag gör det. Jag måste bara acceptera det - hela paketet som kommer med denna helvetiska sjukdom.
Acceptansen, tiden som allt tar och tålamodet är nog bland det svåraste. Just för att - som ni kanske förstått - är jag inte värst tålmodig av mig även om det blivit bättre under dessa omständigheter. Tillsammans med nya läkaren, terapeuten och rehabteamet i Falun känns det som att livet blivit så mycket ljusare. Det har tidigare pratats en del om framtiden, om att jag ska kunna leva den normalt som vilken annan svensson som helst. Kroppen, psyket och känslorna har sagt något helt annat innan jag faktiskt fick hjälp. För jag anser att jag inte har fått hjälp tidigare. Ni som följt mig nära, under en längre tid vet vad jag pratar om. Sjukhus olika "misstag" som jag måste ha överseende med, saker som satt mig i de mest fruktansvärda situationer. Men de har hänt. Livet går vidare. JAG måste gå vidare.
Jag bearbetar och försöker släppa det förflutna, det är inget jag kan påverka. Försöker hålla fokus på idag och vad jag kan göra för att göra det så bra som möjligt. I morgon tar vi då, det är inte här än.
God natt allesammans.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar