HJÄLPANDE HÄNDER.

Mycket sitter i huvudet. Vår inställning och våra tankar påverkar ofta hur utgången blir. Men det är också väldigt lätt, att säga att det blir vad man gör det till. Hur man väljer att hantera olika situationer i livet, att det är det som allt handlar om. Jag vet att huvudet påverkar, det spelar en läskigt stor roll i hur saker och ting blir. Men jag vet också genom erfarenhet att inställningen inte är allt. Inte allt, det räcker inte. För när du sitter i en sits där du påverkas av yttre faktorer - sådant du just då inte kan påverka, som när kroppen inte orkar - räcker inte inställningen alltid till. Oavsett om den är avgörande för utgången eller ej. När man själv är så djupt ner och det känns som man närmar sig avgrundernas avgrund gäller det att man har människor runt omkring sig som hjälper till. Som tar ens hand och drar upp en. När man är i mörkret och famlar har man inte samma kapacitet, att rycka upp sig då och vara positiv finns inte.
Det är ingenting man i de stunderna bara gör.

Jag har varit i avgrundernas avgrund. Tankar som "vad fan är meningen med detta liv" och "det är inte värt det om det ska vara så här" trodde jag aldrig att jag skulle kunna tänka. Känna. Det vänder sig i magen när jag inser att det vara möjligt, för mig. "Som alltid är så positiv och glad" och dessutom har en jävlaranamma av stål om jag får säga det själv. På så sätt blir det så dubbelt när jag sitter och säger att inställningen är allt samtidigt som jag säger att yttre faktorer kan komma och förstöra. Jag säger ja samtidigt som jag säger nej. Jag vet att jag kan stå för den inställning jag kan, den kamp jag kan när jag är som längst ner. När det är som värst. Sen krävs det vissa gånger att någon drar mig upp, hjälper mig den sista lilla biten som krävs för att inställningen ska komma på fötter igen. 90% inställning och 10% hjälp kanske, vad vet jag. Det växlar nog från person till person. Inställningen och huvudet är inte allt men det är jävligt mycket. När jag funderade över livets mening och inte såg någon framtid, när det var som värst försökte jag rycka upp mig. Försökte se det från den ljusa sidan, men framtiden var bara en lång smal tunnel och tro mig, där lyste inget ljus i slutet.

Jag ryser vid tanken. Jag har insett att min inställning inte alltid räcker till 100 %. Att jag är beroende av andra i svackorna, vilket gör mig skrämd. Oavsett om jag vill erkänna det eller inte så är en del av mig beroende av andra. När jag bara ser död och inte förmår resa mig själv, då behöver jag en hjälpande hand. Meditationen inser jag i skrivande stund, oftast hjälper mig. När jag ser död borde jag meditera, det kanske du tycker låter sjukt.

Emma