KRAVEN.

Sitter i meditationsställning på golvet, med laptopen i knät. Jag vet det går egentligen inte ihop, men jag fastnade här efter mindfulnessandet. Tankarna går runt samtalet med E. Hon är bra för mig, jag behöver henne. Ännu ett besök hos henne och insikterna kommer till mig som på löpande band. Påminnelser och förklaringar till varför jag är som jag är. Varför jag gör som jag gör, tänker som jag gör. Allt får hon mig att komma fram till genom små fingervisningar. Idag pratades det en hel del om krav - krav som ställs på mig - också framför allt krav som kommer från mig själv. Det finns inte så många i omgivningen som ställer krav på mig, de flesta vänner är tydliga med att de är införstådda med att jag är sjuk och att bollen ligger lite mer hos dem. Likaså en del i familjen. Försöker summera och komma fram till vilka som ställer krav på mig, vilka jag känner press från. Det värsta är att jag kommer mest på mig själv.

Jag har fortfarande tumören i huvudet, så kommer det förbli vad vi vet idag. Jag har en tumör som är svår att ta bort helt, den lämnar oftast celler kvar som är för små för att få bort. Jag är inte bra på att förklara det där, men ungefär något i den stilen. För er som undrat om jag är frisk och hur det är med tumören så blir den kvar i huvudet med andra ord. Jag ska dock kunna leva med den. Det är det jag jobbar med just nu, att försöka gå vidare. Lära mig leva med allt cancerbeskedet medför, hantera och acceptera att jag måste göra saker annorlunda. Rädslan att komma in i en stressig vardag med måsten som hänger över mig är ständigt närvarande. Rädslan att tumören kommer börja växa igen. Fortfarande också rädslan att jag kommer förlora nära och kära. Livrädd. Saker kanske verkar bra nu när man möter mig. Jag ser i princip ut som jag gjort innan, bara kortare hår, den som inte vet att jag har cancer skulle aldrig kunna gissa det. Det blir lite problematiskt samtidigt som det är skönt. Jag vill inte att folk ser på mig som sjuk, "stackars flicka". Hatar medömkan och det är inget jag vill ha. Stötta mig och stå bredvid mig i stormen istället, om du vill det. Problemet med att cancern inte längre syns blir att folk får svårt att förstå hur jag har det. Det blir inte lika tydligt att jag fortfarande har bestående problem med hjärntrötthet, orkeslöshet, rädsla, mörka perioder då man undrar vad meningen med livet är. Mörkare än jag någonsin kunnat ana var möjligt att känna för mig. Att jag känner det. Jag som alltid är så glad.

Där kom det där kravet, kravet som jag har på mig själv. Jag ska vara glad. Jag ska träna. Jag ska vara social. Jag ska ta min examen och jobba. Jag ska vara positiv. Jag ska... jag ska... jag ska... ända in i oändligheten. Herregud, det är ju sjukt jag vet det. På något sätt är det som att jag får inte förändras för att en del av mig är samtidigt rädd för vad andra ska tänka om mig. Emma har gått från en glad, sprallig och positiv tjej till en deppig, allvarlig och rädd tjej. Men det är ju faktiskt jag, efter allt jag varit med om. Vem skulle inte bli både deppig, allvarlig och rädd? Då skulle man fan inte vara människa. Hör ni hur jag låter? Säger att det är okej, men inte när det gäller mig själv, för att jag har kraven på mig själv.

Det är både idiotiskt och ologiskt.

Emma