Jag återkom aldrig "i morgon" då jag sa att jag skulle gjort det. Dagarna har rullat på i full fart som vanligt. Jag fattar inte att det kan kännas som det går så snabbt ibland även fast jag är hemma hela dagarna. Nu har jag haft några dagar som känts okej ett tag. Det är alltid lika otäckt att inse hur långt nere jag har varit. Den tunga perioden jag hade senast fick mig att fråga vad som var meningen med det här livet. Att vakna, ha ont, må psykiskt dåligt, längta tills nästa dag och sen sova och gå igenom samma visa nästa dag. Det är inte ett sånt liv jag tänker ha. Men har jag väl kommit in i den där spiralen som går neråt, då är det svårt att komma ur den. Dominoeffekten råder i allra högsta grad, allt hänger ihop.
Mycket huvudvärk --> mer trötthet --> mycket vila --> osociala dagar och uppfuckade relationer --> ensamhet --> psykisk ohälsa --> mer huvudvärk... Sen är man fast i moment 22 och har ingen aning hur man ska bryta den onda cirkeln som snurrar runt, runt, runt. Det är så jävla läskigt att hamna där, för jag vet att när jag väl är där är det bara att försöka ta sig igenom den perioden så länge som det kommer pågå. Försöka göra den så kort som möjligt och sen ta fart uppåt, sikta mot toppen igen.
Min cirkel är bruten och jag försöker göra de saker som får mig att må bra. Hur mycket huvudet än dunkar och hur lite jag ork än har. Jag måste anpassa mig - något jag vetat länge. Det tar tid att ändra levnadssätt så radikalt som jag gjort. Förr kunde jag ånga på tills dagen var slut och nästa var inte förstörd. Idag blir jag mycket mer påverkad både fysiskt och psykiskt av omgivningen - är det kaos runt mig mår jag sämre. Kan nästan känna det på en gång när tankarna börjar snurra. Huvudvärken blir genast sämre och det har fått mig att inse att jag inte bara måste ta det lugnt och vila, jag måste även reda ut saker jag funderar på. Bort med så mycket tankar som möjligt och jag gör framsteg. Jag är inte direkt den tåliga typen och det tar sådan tid. Jag vill mer än vad som är möjligt på en gång och måste lära mig ha tålamod - det kommer, men det måste få ta tid.
Min nya läkare har varit fantastisk hittills. Senaste läkarintyget och det bifogade brevet fick mig att gråta en flod av happytears. Hon och rehabteamet som jag träffat i Falun förstår vikten av att jag får stöd och bekräftelse i allt jag gör för att göra min situation bättre. Bara den meningen fick frustrationen jag känt att släppa lite. Så länge som jag försökt få läkarna att inse vad jag gör och hur jag är. Sen dag ett och nu, äntligen, har jag fått en läkare som hör mig. Jag kan inte göra annat än att gråta, det känns helt overkligt. Det har varit tufft men det känns som att det kan vända, saker kanske kan jobba med mig lite istället för emot mig.
För första gången på länge känns det som att en framtid är möjlig. Möjlig på ett sätt som jag vill ha den. Inte som sjuk i den mening att jag ligger totalförstörd i soffan hela dagarna, med ett psyke som stångar sig fram i motvind samtidigt som jag tror jag ska dö jämt och ständigt.
Håret växer vilket också påverkar psyket till det bättre. Vet att jag har sagt någon gång att jag saknar snaggen men inser nu att jag börjar känna mig som mig själv igen, på ett helt nytt sätt. Som förut, fast ännu bättre. Jag känner mig nästan fin, inte som någon ovårdad fågelskrämma där håret står åt all ända. Så jag tar tillbaka det uttalandet om snaggen - den tiden är över.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar