FREDAGSFUNDERINGAR.

Det är som alltid, kan jag känna, lika givande att prata och umgås med likasinnade. Vare sig det gäller t.ex. kampen mot cancer, hälsa och livsstil eller passionen för skrivandet. Gårdagens kväll spenderades på Ung Cancers medlemsträff, där C och jag pratade om allt mellan himmel och jord. Cancern, sommaren som gått, det kommande och relationer. Förändringar som skett och svårigheter som uppstått sedan cancern kom och rörde upp molnet av kaos och utmaningar. Hon förstår, även om vi har olika cancer. Det är en lättnad att inte behöva förklara speciellt mycket, det räcker med att berätta en gång sedan vet hon hur det är. Hur det hela tiden pågår, hur tankarna pockar, oron som kommer och går. Dödsångesten, sorgen över det man fått avstå och förlusterna man gjort. I form av vänner till exempel. Samtidigt som vissa av vännerna försvunnit inser jag (eller ja, vi båda vågar jag nog påstå tror jag) att andra tillkommit. Andra vänner som förstår, som accepterar en för den man är idag och stöttar en i det man sitter i. Vänner som orkar stå kvar. C förstår ytan som säger en sak och insidan som säger något helt annat. Cancern syns inte längre för någon av oss och frustrationen över människor som inte förstår finns där ständigt. Jag finner en tröst i att prata med andra som sitter i samma situation. Det är en lätthet att inte behöva förklara och samtidigt se att mottagaren inte förstår, vilket leder till att alla muskler i kroppen spänner sig i frustration. Att inte behöva stånga sig fram för att bli hörd, att bli förstådd.

Det är få dagar som passerar utan en enda tanke på J och hennes bortgång i sommar. Tyngden som kommer i vardagen i och med sjukdomen gör en skör för omgivningen. Sommaren har varit en blandning av eufori och dödsångest. De mörka stunderna kräver enormt mycket styrka och fokus av en. Vissa gånger har det känts som jag trampar vatten med kramp i benen. Viljan att lägga sig ner och ge upp åker förbi, sedan kommer den andra viljan. Viljan till livet och man fortsätter trampa och veva med armarna, allt för att fortsätta hålla huvudet ovanför vattenytan. Jag tror få lägger sig ner och ger upp, det går nog emot den mänskliga överlevnads instinkten. När krampen i benen kommer gäller det att vara smart. Jag är nog inte ensam om att ha blivit tvungen att ta bort vissa personer ur mitt liv, verkligen försiktigt välja vilka jag spenderar tid med. Det är nog det som gjort att jag tagit mig igenom den här sommaren och inte drunknat. Det som bidragit till att jag mår bättre, trots omständigheterna. Vissa tycker säkert jag har konstiga prioriteringar och att jag har gjort val de inte förstår. Men när veckorna består av en fight 24/7 för att överleva blir man närmast sig själv. Också något jag tror hör till den mänskliga överlevnadsinstinkten. Människor som drar ner kan lätt bli det som avgör om man klarar fighten eller inte. Då kan och får det helt enkelt inte längre ta plats, i alla fall inte i mitt liv. Jag tänker ta mig igenom det här och då gärna också må så bra det bara är möjligt.

Ibland får vi betala ett högt pris för att få vara i livet. Knappast som ett dagspass på Liseberg för 400 kr, även om vardagen ofta påminner om Balder. Det gäller att välja väl, där man åker upp och ner i livets berg- och dalbana. Välj de som förstår, välj de som får dig att må bra, välj de som stöttar och finns där. Ta bort allt som blir ett hål i ditt energikonto, det som tynger för mycket. Jag blev tvungen till det och i början var det förjävligt och känslomässigt jobbigt. Idag har jag fått en stor belöning i form av energi och lycka. Inte mer tyngd än den jag är påtvingad att stå ut med i och med Mårten. Så det där höga priset som livets villkor kommer med känns ändå värt det. Krampen i benen sitter liksom inte i just idag och ankaren som drog ner har jag kastat loss.

Emma