INGEN KAN GÖRA ALLT, MEN ALLA KAN GÖRA NÅGOT - ETT SOM ÄR SÅ SANT.

Tröttheten sitter i idag. Kroppen känns seg som en slangbella och fötterna väger tungt. Men det kroppsliga är ju som det är, så jag gör som vanligt - försöker acceptera kroppens begränsningar och tar en vilodag. Den blå himlen tillsammans med solen och höstens intågande gör mig på gott humör. Dessutom har de senaste veckorna varit väldigt givande. Känner mig som en annan människa på något vis, kan inte riktigt sätta fingret på varför.

Kroppen som varit upp och ner sedan en tid tillbaka börjar hitta tillbaka. Blodprover närmar sig normalare värden och det känns tydligt att det börjar bli mer balans igen. Nya mediciner har gjort sitt och det är jag glad för. Känner mig fylld av positiv energi och livsglädje, mer än jag på länge kan minnas. M vistelse bidrog till en hel del kvalitetstid med prat om gammalt och nytt, skratt varvat med gråt och allmänt skönt häng. Hon förstår mig bättre än många andra, känner mig innan och utan och får mig alltid att bli glad. De dagar jag vissa gånger vaknat och tårarna bara rinner är det precis som att hon är mitt plåster, vännen som gör att det känns bättre. Det mest fantastiska i vår vänskap är att hon bor i Polen och vår vänskap har enbart vuxit sedan hon flyttade. Hon är min stöttepelare. Det gör mig oerhört ödmjuk och tacksam att hon fortfarande står kvar, att jag har äran att få ha henne som vän i mitt liv. Trots alla mil mellan oss och dåliga förutsättningar för samtal har jag ändå känt hennes stöd. Det kan ha varit ett mess om en tanke, kram eller saknad. Bara några få ord, lite då och då. En hand på axeln när vi väl ses eller öron som lyssnar tills jag inte orkar prata mer eller inte har mer att gråta över. Hon lyssnar och försöker förstå. Gör så mycket hon kan för att hjälpa och jag tänker det... tänk om alla hade turen att ha en så fin vän som jag har i henne. Hon är min ängel, min räddare i nöden.

Augusti 2012 - Jag, M och pälsbollen.


Det är nog hon som bidragit till en mer vardaglig glädje. Glädjen som hela tiden stångas och slåss mot värken och de mörka tankarna. De tyngre delarna helt enkelt, de som finns där hela tiden och som jag inte kommer undan. Hon tillsammans med det andra tankar och idéer jag har för min framtid får tyngden att lätta.

Vi pratade om mycket dagarna vi sågs, men en sak kändes extra viktig. Det har knappast undgått någon vilket kaos det råder i världen just nu. Med inbördeskrig, sjukdomar, ekonomiska kriser och allt vad det heter. M läser till läkare och har sin bakgrund i Syrien. Varje gång jag ser på nyheterna om nya attentat och dödssiffror tänker jag på henne, hennes familj och släktingar. Usch... tårarna bränner och det stockar sig i halsen. Hon nämnde under ett samtal Läkare utan gränser och det behov av ekonomiskt stöd de är i. Tankarna vandrar iväg direkt. Tänk om det varit jag, tänk om det varit min familj, min släkt... Det finns inte på världskartan, och ändå gör det ju det. Fast inte precis just mig i det här fallet.

Vill ni göra en god gärning och hjälpa, skänk då en gåva till Läkare utan gränser, klicka här. Där finns även information kring deras organisation och det enormt viktiga jobb de gör.

Emma