JAG VILL BARA FÅ LEVA.

Idag är det exakt 3 år sedan jag ramlade ihop på Västerås akutmottagning. Vaknade upp med ett högeröga som inte gick att öppna, blåslagen och ovetandes. Förvånad över alla läkare och sköterskor som sprang runt mig, alla slangar, förvirrad över sjukhus-miljön i allmänhet. Den 13e, alltså två dagar senare, berättade läkaren att jag har en hjärntumör. En godartad, som skulle gå att operera bort. Förnekelse och chock, men ändå hopp - jag är snart bra igen, tillbaka i mitt liv som vanligt. Några veckor senare i Uppsala fick jag nytt besked, den är elakartad och vi vågar inte operera berättade man för mig. Kändes som att mitt liv var slut, att det var det livet, ingen mer framtid för mig. Tredje beskedet ingav återigen en smula hopp; det går troligtvis att få bort 50 % om vi har tur, femtioelva påminnelser om en stor risk för förlamning. En stor del av mig sket i det, jag ville bara få leva, i rullstol eller inte fick visa sig. Ytterligare några dagar senare sade man till mig att den är obotlig. Mattan som flertalet tidigare ryckts bort under fötterna försvann igen. Hur blir det nu? Med mig, med livet?

Från dag ett har jag sagt att jag ska gå segrande ur det här kriget. Efter allt helvete och alla utmaningar står jag fortfarande fast vid det. Det ska väldigt mycket mer till innan jag ens tänker tanken på att vika mig. Jag tänker vinna och jag tänker fortsätta ge den elakaste grymheten själv fingret!

Det är något power-ingivande med det här. Att stirra cancern i ögonen och säga åt den att gå och dö, för det tänker jag inte göra.

If you attack me, I'll strike back. Harder.
FUCK CANCER!

Emma