HUR FAN HAMNADE JAG HÄR?!

Knöt på mig skorna och begav mig ut, ut till favoritslingan längs med älven. Den bruna, breda stigen täcks alltmer av gula löv. De gröna, somriga träden övergår i en höstig prakt och jag kan inte annat än att älska varje minut av förändringen. Hög och frisk luft i lungorna lugnade min själ där jag gick. Flexikopplet rasslade till till och från, förbi flög pälsbollen, hon jagade löven som stundvis virvlade runt. Tror vi trivs lika bra där båda två. Hon vill jaga änderna som guppar runt - fart fart fart - jag vill bara vara, låta benen gå av sig själv och stegen får liksom styra dit de vill. Ett försök att tysta tankarna som far i huvudet.

Det är verkligen ett pågående myrornas krig där uppe i huvudet. Tankar som ploppar upp, åker runt, krockar, försvinner. Vissa dagar och stunder känner jag mig som Tessan i "Rosengädda nästa!". Då hon sitter i garderoben, tror hon pratar med en get i telefon och tror sig hålla på att tappa fattningen eller då hon i panik tänker på hur hennes liv är. Paniken över den hon blivit. "Var det här allt? Flippandes hamburgare i urringade tröjor,  högklackade skor som känns som fotbojor. För vem?! Kom igen jag är för fan 30 år! Är det här jag kommer vara om 20 år? Fast, i ett liv jag aldrig riktigt valt? Kommer jag börja samla mjölkkartonger och ha 19 katter också?" Vem fan får inte den känslan ibland? 

Jag kan verkligen känna igen mig i paniken över att inte leva det liv jag vill. Eller snarare leva ett liv jag inte riktigt valt. Även om det är på ett helt annat sätt, fortfarande den där frågan "hur fan hamnade jag här?!" För jag hade inte valt att bo här, jag hade inte valt att vara sysslolös, sjukskriven. Det är bara så mitt liv är just nu, men ibland får jag verkligen panik över det. Känns som mitt liv står på paus och jag ofta går och väntar på att det ska börja. "Snart ska jag, sen ska jag... Snart är det möjligt.. Då, då börjar livet...". Där framme ser jag målet, där framme vill jag vara.

Men. Jag försöker skapa mening i mitt liv, som det är nu - som icke arbetsför. Känslan av att gå och vänta på att livet ska börja kommer och går, vissa dagar är det så påtagligt att jag får panik som Tessan. Samtidigt vet jag att jag lever, att jag har det relativt bra, att jag kan göra saker, att det går framåt. Men känslan av vemod i magen finns där. Fan, det skulle inte bli så här, mitt liv. Samtidigt som jag vet hur det är just nu får jag smaka på hur det hade kunnat vara, livet utan Mårten. Att göra saker gör mig glad, lycklig och samtidigt så ledsen. För det stinger i hjärtat. Då och då känns det som att alla lever sina liv och jag står still och trampar. Jag vet att jag kommer framåt, jag vet att det går åt rätt håll, men. MEN. Det känns förjävligt att jag inte kan kasta mig ut i det liv jag verkligen vill ut i. Bara dyka in i det, med huvudet först och gasa. För kroppen står ju där, tillsammans med hjärntröttheten och en skylt som lyder något i stil med "Inte riktigt än, va." Ingen fråga, bara en slags bestämmanderätt de tagit över mitt liv. Tumören och hjärntröttheten. Där får jag stå och acceptera och ha tålamod. 

Ge det tid, din tid kommer, Emma. Jag har bara lust att skrika en sak tillbaka och det är håll käften, ta du ditt tålamod och släng dig i väggen!

Emma