SICKNESS, CHANGES & CHANGE UPS.

Jag kräver inte så mycket för att uppskatta saker och ting längre, eller för att bli glad. Det blir väl så när man sitter hemma i soffan i ett halvår antar jag ;] haha. Och dessutom när man trott att livet skulle ta slut. I september, när allt blev nattsvart. Nu ser jag ändå en strimma ljus. Framtiden. I och med allting hittills har jag blivit "lättroad" och mer tacksam. Även om jag känner att tacksamheten ibland kan köra upp sig i r*ven. "Var tacksam" hit, "var tacksam" dit! Jag är tacksam överlag och det är nog det som är det viktigaste och jag uppskattar framför allt vad jag har. Att jag på två helger fått träffa några av de viktigaste människorna i mitt liv. Det finns ingenting jag kunnat önska mig mer. Om vi ska snacka realistiska saker i alla fall.

Jag är tacksam över att det är en bra dag idag, mer sömn, lite mindre huvudvärk och ett leende på läpparna. Jag känner lycka, även om den på ett sätt är mycket mer flyktig nu än vad den var förut. Jag vågar inte i samma utsträckning tänka framåt så långt. Jag vill inte skrapa näsan i backen igen om mattan under mina fötter skulle ryckas bort. En del av mig måste hela tiden vara beredd. På allt. Men det är okej. För alla kan få mattan bort ryckt under fötterna och vi alla måste egentligen vara beredda på det. På allt. Jag har bara blivit extremt medveten om det - det kan hända mig.

När jag fick reda på att jag var sjuk sa alla att jag skulle bli förändrad. Jag skulle få andra perspektiv, prioritera om, uppskatta och ifrågasätta på ett helt nytt sätt. Jag skulle bli en annan Emma med andra ord och det visste jag också inom mig. Genom att ta alla små steg som cancer innebär går jag mot förändringen i mig. Allt det klyschiga har hänt, om man säger så. En klyscha är liksom inte en klyscha för ingenting. De har en poäng. Det känns sjukt att titta tillbaka på den jag var i september, innan beskedet, och sen jag idag. Alla små steg som jag tagit pga cancern har lett till små ändringar som över sikt ger stor skillnad i personlighet. Jag är inte samma. Jag visste som sagt att jag skulle förändras men samtidigt ville en del av mig inte tro det. Jag ville hålla kvar vid den jag var då. Det var svårt att släppa vissa saker som stod så mycket för vem jag var. Nu har jag nog insett att de sakerna inte gjorde mig till mig. Materiella saker, vanor, hår osv. Självklart har jag efter ett halvårs bearbetande kommit mycket längre i att acceptera allting också, vilket gör det lättare att släppa och gå vidare. Jag plockar russina ur kakan när det gäller mig själv. Behåller de bra egenskaperna som jag gillar och kastar de dåliga. Jag vill påstå att det har blivit en rejäl rannsakning av mig själv. Vem är jag och vem vill jag vara. Det känns för jävla bra, och det är någ0t som jag ändå måste vara glad över. Visst, jag lär mig genom den hårda skolan men i slutänden ger det mig så otroligt mycket mer än elände. Även om det ibland inte alls känns så.

Sen vet jag att jag kommer tappa delar av denna tacksamhet och även glömma vissa saker. Det är livet och livet går vidare. Det går ju inte att leva och jämföra allt med sjukdomar, död och fattigdom i Afrika till exempel. För att klara sig måste man också, tror jag, glömma ibland.

Emma