JAGVILLJAGKANJAGSKA.

Sedan det "lilla" erbjudandet från Sthlm dimpte (...dimpte...? Damp? Dumpit? Ja, vad tusan det nu heter) ner i mailen har tankarna snurrat på i 380. Det känns som årets största komplimang. Samtidigt som jag innerst inne är feg och ifrågasätter om jag verkligen vågar vill jag bara slänga mig ut och utmana mig själv. Jag har ju bara det senaste halvåret gjort tretusen saker som är värre - dessutom har jag klarat dem. Det är dags att möta rädslor och det här är ett ypperligt tillfälle för en av dem, så no way I'm backin' on this.

Idag ska peruken fixas, det ska bli skönt. Jag hoppas verkligen jag kan gå därifrån och känna mig nöjd och framför allt att jag vill använda den. Hej då Maria Montazami-/Hollywood-svall, du är inte riktigt jag. Jag måste ge kritik till perukmakaren och säga att jag är grymt besviken. Peruken i sig är fin, men "proppa" inte på mig en peruk och säg att jag ska gå hem och ha den på mig, vänja mig vid den för nu är jag ovan, prova den för att sen säga att jag inte får byta när det inte känns bra. Skickar man verkligen hem en kund som är osäker på en peruk i en sån här situation? Nej, det gör man inte. Inte i min värld i alla fall.

Jag har väl lärt mig återigen att man aldrig kan fråga för mycket och att ja, jag får skylla mig själv. Men tanten gav mig knappast känslan av att hämtad peruk var hämtad peruk när hon sa "gå hem och prova" typ. Så som sagt: KRITIK till er i Viksäng. Och ni som ska iväg på perukprovning, gör inte mitt misstag. Fråga mycket och var säker på vad som verkligen gäller.

Jag vill.

Jag kan.

Jag ska.

Emma