ALLTID LIKA HEMSKA KÄNSLA.

Jag funderar och tänker. Utvärderar. Drar slutsatser och jag tror jag börjar se ett mönster i när jag får mina epilepsikänningar/-anfall, ja vad tusan man nu ska kalla dem? Det slog mig precis.

Det rör alltid bara vänstersidan, såklart. Min hjärntumör sitter på höger sida, vid det motoriska centrat så inte så konstigt att vänstersidan bara reagerar. Hjärnan är ju korsstyrd. Så grymt jäkla ologiskt... men vafan. Varför ska allt vara logiskt liksom. Känns ju onödigt? Haha. Det kommer som en smygande känsla av att blodet pulserar. Först i armen, sen kinden och ögonlocket. Det fortsätter till benet och framför allt foten. Kinden och ögonlocket börjar leva sitt egna liv och rycker till och från. Foten börjar också rycka, samt armen, men inte lika mycket. Vänstersidan börjar pulsera mer och domnar bort. Får också en stickande känsla, som när foten/benet har somnat. Det är alltid lika svårt att styra armen när jag får de här känningarna. Känner mig snurrig, ibland mer och ibland mindre, allt beroende från gång till gång. Men det är alltid lika svårt att hantera.

De senaste gångerna jag har fått dem har jag fikat med kompisar. Alltid när de kommer känner jag att det är babbligt runt omkring. Det kan spelas musik på ett café och vid bordet bredvid sitter ett gäng och umgås. Fikar och skrattar och som ni vet kan det bli högljutt. Det är då det händer. När det för någon minut går över gränsen till vad jag klarar av att stänga ute och allt tränger sig på så det blir helt hysteriskt. Det hysteriska leder till att jag får svårt att fokusera, då kommer de. De här konstiga domningarna, pulserandet och rycken. Epilepsin? Men jag vet inte ens om det är epilepsi? Tycker det känns som en himla speciell epilepsi isåfall... När jag får dem har jag svårt att bara vara. Jag måste koncentrera mig på att sitta still, slappna av och inte få panik. Musklerna i benet spänner sig totalt fastän jag slappnar av i hela kroppen. Får svårt att prata och röra mig för jag är så koncentrerad på att bara slappna av och ta det lugnt. Sjuk upplevelse att ansiktet rycker.

Det kommer när skratten och babblet slår mot väggarna och studsar som en motorsåg rakt igenom mitt huvud. Det kan gälla några minuter, några ytterst få minuter som det blir för mycket och så pang så sitter jag där snurrig. Så fort det lugnar ner sig igen så känner jag det inte mer. Det går över på några minuter och det kommer aldrig då jag känner att det är lagom ljudnivå. För alltid när jag fått dem har jag en stund innan reagerat på det. "Fan, jag hör ju knappt vad jag tänker. Min panna sprängs."

Nu ska jag prova min teori. Och hjälp mig, när vi ska ut på fika, välj gärna nåt av de lugnare caféerna så blir jag glad! :]

Emma