onsdag 21 mars 2012

HEJÅHÅ.

Jag stod som paralyserad på centralen. Bussarna och bilarna bara åkte förbi och jag befann mig i någon slags bubbla. Solen sken och det var riktigt varmt ute. Jag njöt samtidigt som mitt huvud malde på i 380, om allt. Allt om den här situationen jag är i. Mötte S på sjukhuset innan strålningen. Jag hade tagit av mig mössan och orkade inte alls bry mig över håret. Såg ett bekant ansikte och det naturliga var att vinka och säga hej. Sen slog det mig att jag inte alls ser ut som när hon såg mig sist. Nu snaggad, fläckig och med stora ärr i huvudet. Vi stannade och pratade, locket lyftes lite och direkt rann allt över. Vissa människor är det naturligt med, fina människor som har den där fantastiska genen, eller något. Jag har inte klurat ut vad dessa människor har än, men något extra är det helt klart. De gångerna jag pratar om det här går det inte att stoppa tårarna. De forsar och hur mycket jag än försöker få dem att sluta så vägrar de göra som jag vill. Känslorna är ingen idé alls att försöka styra över. Ingen.

Det slår mig jämt. När jag träffar någon från högskolan, eller ett gammalt jobb eller hur som helst någon som varit en del av min vardag förut. Det slår mig att saker verkligen har förändrats för min del. Shit. Människors reaktion får mig också att inse allvaret i allt. Jag vet ju vad det handlar om, men det blir på ett annat sätt. De blir berörda, tycker det är orättvist och förjävligt och att jag inte ska drabbas av sånt där (självklart: det ska väl ingen). Där står jag och säger "jaa, vad ska jag göra, bara att acceptera och kämpa på. Vara positiv och göra det bästa av det". Jag tror inte riktigt jag ser vissa små detaljer, eller jag kan inte. Jag kan inte titta på att jag är 22, går sista året på högskolan och snart ska ta "det stora klivet ut i livet" som så många säger. Jag kan inte titta på det för det gör allt på nåt sätt värre. Men sen är det ju också så att jag är mitt i det här. Nu har det blivit min nya vardag, där allt rullar på. Jag måste ta mig igenom det, hur pissigt det än känns emellanåt. Orättvist och förjävligt - det tycker jag också det är, jämt. Men jag kan inte hoppa av, så...ja. Just nu känns det som att alla känslor slungas upp i luften och man vet aldrig vad som kommer ner. Lika bra att vara beredd på allt och bara go with the flow så att säga. Det ska ju ut, förr eller senare.

Men nu är det tufft. Så nära men ändå så långt bort...och dessa jävla biverkningar... Mårten, go fuck yourself.

Emma

2 kommentarer: