tisdag 27 mars 2012

1 KVAR.

Idag har jag haft sån otrolig energi i kroppen, jag känner skillnad bara jag pratar. Det är uppåt liksom. Ögonen och huvudet är dock riktigt trött men jag känner mig energisk. Jag vill nog påstå att jag varit rätt pigg idag. Igår gick jag hem från stan för första gången på flera månader. Jag tog ett kliv mot rädslan. Rädslan för att göra saker. Rädslan för att något på vägen ska hända. Epilepsi, domningar, yrsel, ja vad fan som helst. Läkarnas höjda varningsfingrar sitter ju som berg men stegvis börjar jag inse att jag inte behöver gå runt och vara livrädd hela tiden. Jag ska tänka mig för och ta det lugnt, men jag kan ju fortsätta leva. Speciellt nu, nu när strålningen snart är slut och medicineringen är strörre. Det gör att jag har ork och kan ha ett drägligt liv. Ett liv bortanför soffan. Det kommer ta lång tid att bearbeta allt, det här är ju bara början men det är ett steg åt rätt håll på den långa vandringen.

Det är helt klart kortisonet som hjälper. Läkarna höjer och höjer dosen samtidigt som Apotekets personal trillar av stolarna varje gång jag kommer och ska hämta ut mer. Inte konstigt de får en chock och undrar vad jag håller på med då det står att jag tar två tabletter om dan vilket inte stämmer. Lägg på en nolla efter tvåan så stämmer det. Jag känner mig som ett kortisonmonster.
Sen känner jag mig grymt glad över dagens samtal med mami. På måndag bär det av till Dalarna och det kan inte bli bättre tajming. Påsk, dop och massa mys med familj och vänner, det ska bli skönt att komma bort. För samtidigt som jag kommer bort kommer jag hem.

Imorn gör jag min sista strålbehandling. Herregud, hjärtat svämmar över och ja, ögonen också för den delen, bara av att skriva de orden... tänka de tankarna. Helt sjukt mycket känslor det rör upp... 1 kvar. Jag fixar fan det här.

Emma

1 kommentar: