Jag känner mig som den stora rosa elefanten som studsar runt i rummet. Alla ser den och vet om den men vill inte säga någonting om den. Obekvämt är nog ett ord som passar. Kunde inte sluta tänka på det inatt när jag befann mig i mitt instängda lilla löv i form av trassliga lakan. Det är alltid (enligt mig) bättre att fråga. Fråga vad man vill. Säga vad man tänker på. Tro mig. Tro mig när jag säger det, jag har fått höra en hel del hittills så ingenting kan...ja, vilket ord ska jag använda? Jag vet inte vad folk är rädda för, men jag kan ta det. Jag tar hellre alla slags tankar och funderingar istället för att bli den här sjuka personen, som man tycker synd om. Cancer-Emma, som man kanske undviker för att det finns jobbiga saker i min vardag. Allt handlar inte hela tiden om min sjukdom. Jag är fortfarande Emma. Jag är inte cancer, jag har cancer, och det är en gigantiskt stor skillnad på det.
Emma
Älskar när du skrev: "Jag är fortfarande Emma. Jag är inte cancer, jag har cancer, och det är en gigantiskt stor skillnad på det."
SvaraRaderaSå otroligt viktigt att minnas och vara medveten om! go girl:)
vad härligt att jag läste det här nu efter att vi setts och pratat massor... sa till camilla i bilen, " hoppas emma inte tycker att det är jobbigt att man frågar"... men det känns liksom så naturligt att prata om allt skit. Cancer som hårdkokta ägg. Typiskt att du har det där dumma ägget i huvet också bara. PUSS GUMMAN!
SvaraRadera