Det är en tungrodd period jag är inne i. Dagarna är en enda kamp när det är mycket som pågår runt omkring mig. Livet har varit utmanande och hårt inte bara för mig, utan även för många av de mina. När jag tänker på allt som allt undrar jag ibland hur jag står upp. Människans föreviga mysterium - hur mycket man faktiskt klarar. Vardagen och händelser har lett mig in på vägs ände och jag har sedan ett tag tillbaka satt ner foten. Blivit tvungen att agera om jag ska ta mig genom det här helskinnad. Jag har kommit en bit på vägen men det är en sak som tar sådan tid, processen kräver sådant tålamod. Att acceptera. Acceptera acceptera acceptera. Mycket har jag accepterat hittills. Cancern till exempel. Däremot något jag inte har accepterat är cancerns konsekvenser, cancerns inverkan på mitt liv. Mitt liv, inte Mårtens liv.
Jag är trött och less på att vakna på morgonen och inte känna någon mening med dagen. Förut fann jag mening i att ta hand om Freja och mig själv, antar att jag är förbi det. Jag behöver något mer, en motivation, en sysselsättning med inte allt för höga krav. Jag vill ha vänner i min vardag, så många bor på håll. Jag vill göra något jag brinner för. Cancern - Mårten - kom in som en galen storm i mitt liv och ruckade på allt ner till rötterna. Förändringen inom mig, vad jag vill göra, hur jag vill att mitt liv ska se ut, allt har fått annat innehåll. Nya färger, andra glasögon att se med. En annan del av mig har vuxit sig starkare och blivit så tydlig. Jag vet vad jag vill göra, frågan är bara vart. Där hade jag igår två olika (men lika) intressanta samtal med två viktiga personer i mitt liv. Mitt tålamod och min iver på att saker ska bli bra, att jag ska må bättre och ha det liv jag vill ha slår till och vilseleder mitt fokus. Fokus på vänner eller städer, quick fix, istället för fokus på mig. En mening som fastnade var någonting i stil med "du kanske missar bitar på vägen".
Jag tror att när livet kommer med utmaningar får de dig att utvecklas, det är en pågående process. Allt som hänt har lett dig till den du är idag, precis som för mig och alla andra. Jag tittar tillbaka på mitt liv och kan känna att det mesta hade betydande roller. Allt har hur det än är påverkat mig i någon grad. Med de tankarna och med fokus på mig själv och min utveckling kan jag ställa mig bättre frågor. Vad vill jag satsa på? istället för Vart vill jag bo?. När jag sedan börjar satsa kommer det leda mig in på vägar jag annars kanske missat. Processen kommer leda mig till ett svar på frågan om vart jag vill bo. Jag vill utvecklas och jobba med mig själv - något som quick fix ofta får dig att hoppa över. Här finns det inga quick fix, de är inget alternativ för mig. Jag väljer den längre vägen, den som är mer utmanande, kanske också jobbigare men tror att i slutänden tjänar jag på det. Jag vet vem jag är och vem jag vill vara, den långa vägen får hjälpa mig dit. Ett steg i taget.
Jag vill inte fly, jag vill fightas för det jag tror på.
Emma
torsdag 19 december 2013
lördag 14 december 2013
måndag 25 november 2013
ANDAS. BARA ANDAS.
Dagarna som passerat har passerat med ilfart. Det har varit känslomässigt - som alltid i min vardag även om jag numera försöker få känslorna under mer kontroll. Huvudvärken dunkar i samma rytm och de enda "pauserna" jag får från den är på mediyogan. Som igår tog slut för detta år - tyvärr, kan jag bara konstatera.
Det har varit terapisamtal fyllda med krokodiltårar som fallit utan minsta avbrott. Verkligen fascinerande hur de aldrig tog slut. I samma stund jag inser att jag kommer framåt inser jag också en viss problematik med olika situationer. Hur jag ska gå vidare, hur jag ska få rätsida på relationer, minnen, invanda mönster. Jag vill gärna blunda några sekunder för att sedan öppna ögonen och se att dilemmat är som bortblåst. Vad enkelt och skönt det vore. Men jag känner mer och mer vad jag vill göra. Att jag vill gå vidare i livet, att jag inte är lika rädd för att planera en framtid längre. Jag kan se en framtidsbild mer klart, till och med tro på den. Att klara sig själv på ett annat sätt och att det ska funka. Rädslan över cancerns närvaro finns så klart där, det kommer den alltid att göra. Men det är något jag måste lära mig leva med, något jag måste acceptera. På just den punkten har jag kommit otroligt långt. Accepterat i den utsträckning det är möjligt, och mänskligt. Självklart blöder en del av min själ över att just nu inte kunna jobba, resa och leva en vardag som jag själv valt. Hjärtat värker och det känns som kramp i hela kroppen när sådana tankar dyker upp. Usch.
Det enda jag försöker peppa mig själv med är; det kommer. Det kommer, ha bara tålamod. Djupa andetag har blivit mitt nya sätt att hantera panik och svårigheter på, och för mig funkar det - för det mesta - så mycket mer än någonting annat.
Nu tänker jag njuta av denna kväll efter en uppfriskande promenad med bästis. Plockar fram boken, fixar te och tuggar ingefära. Lovely!
Emma
Det har varit terapisamtal fyllda med krokodiltårar som fallit utan minsta avbrott. Verkligen fascinerande hur de aldrig tog slut. I samma stund jag inser att jag kommer framåt inser jag också en viss problematik med olika situationer. Hur jag ska gå vidare, hur jag ska få rätsida på relationer, minnen, invanda mönster. Jag vill gärna blunda några sekunder för att sedan öppna ögonen och se att dilemmat är som bortblåst. Vad enkelt och skönt det vore. Men jag känner mer och mer vad jag vill göra. Att jag vill gå vidare i livet, att jag inte är lika rädd för att planera en framtid längre. Jag kan se en framtidsbild mer klart, till och med tro på den. Att klara sig själv på ett annat sätt och att det ska funka. Rädslan över cancerns närvaro finns så klart där, det kommer den alltid att göra. Men det är något jag måste lära mig leva med, något jag måste acceptera. På just den punkten har jag kommit otroligt långt. Accepterat i den utsträckning det är möjligt, och mänskligt. Självklart blöder en del av min själ över att just nu inte kunna jobba, resa och leva en vardag som jag själv valt. Hjärtat värker och det känns som kramp i hela kroppen när sådana tankar dyker upp. Usch.
Det enda jag försöker peppa mig själv med är; det kommer. Det kommer, ha bara tålamod. Djupa andetag har blivit mitt nya sätt att hantera panik och svårigheter på, och för mig funkar det - för det mesta - så mycket mer än någonting annat.
Nu tänker jag njuta av denna kväll efter en uppfriskande promenad med bästis. Plockar fram boken, fixar te och tuggar ingefära. Lovely!
Emma
torsdag 14 november 2013
MORGONSTUNDERNA.
Morgonens promenad runt älven kändes som taget ur en film. Himlen skiftade i brandgul, rosa och rött. Solen hade fortfarande inte kommit över trädtopparna och de frostiga hustaken. Svanarna guppade runt kurandes bredvid varandra i vattnet. Luften luktade nyfällda träd och påminde om när jag var liten och lekte i skogen. Det var rent av magiskt och jag njöt där jag gick med F vid min sida. Långa kliv framåt när jag rensade tankarna inför den gryende dagen.
Gårdagens samtal med K har verkligen tagit nya nivåer. Förut tvekade jag över om hon över huvudtaget kunde hjälpa mig framåt. Hjälpa till i bearbetningen, hitta min väg. Balansen. Idag känner jag att jag kan gå därifrån med mer klarhet, nya insikter och goda råd. Det händer mer och mer ofta än sällan. Innan jag gick dit var tankarna inne och snurrade på att jag fått tunghäfta i sociala sammanhang och att det är mig det är "fel" på. Att det var jag som behöver träna. Efter att ha pratat med K om detta har hon gett mig en annan syn på det hela. En insikt i att jag kanske tolkat mig själv fel. Som K säger har jag inte problem med att prata med andra, främst okända människor. Som hon påminner gjorde jag det utan problem i väntrummet innan terapin började. Istället handlar det om människorna jag pratar med. Jag kan se ett tydligt mönster över vilka jag kan prata med och andra där det uppstår tystnad och i luften hänger en obekväm slöja. Mönstret: de som ofta har svårt att prata med mig vet att jag är sjuk. Jag försöker prata men får knappt respons, ögon som undviker mina, ett skruvande oroligt kroppsspråk. Jag har inte tänkt på det mycket innan, hur tydligt det bemötandet egentligen är och att jag stöter på det en hel del om dagarna.
Både ledsamheten och frustrationen infinner sig när jag konstaterar det. Människor kan inte hantera en konversation med mig för att jag är sjuk. Allt jag önskar är att de ser mig som människa. Som Emma, en helt vanlig tjej, men som ja tyvärr drabbats av något förskräckligt. Men jag ÄR inte cancer. Cancer smittar inte. Jag är som precis vem som helst. Mitt liv går också upp och ner, enligt livets berg- och dalbana. Mina toppar och dalar blir bara lite kraftigare, lite skörare, lite mer kännbara vissa gånger. Detta - andras problem - är det, så klart, som vanligt, bara att acceptera.
En dag som idag lever jag extra mycket på min morgonstund. För den hade verkligen guld i mund.
Emma
Gårdagens samtal med K har verkligen tagit nya nivåer. Förut tvekade jag över om hon över huvudtaget kunde hjälpa mig framåt. Hjälpa till i bearbetningen, hitta min väg. Balansen. Idag känner jag att jag kan gå därifrån med mer klarhet, nya insikter och goda råd. Det händer mer och mer ofta än sällan. Innan jag gick dit var tankarna inne och snurrade på att jag fått tunghäfta i sociala sammanhang och att det är mig det är "fel" på. Att det var jag som behöver träna. Efter att ha pratat med K om detta har hon gett mig en annan syn på det hela. En insikt i att jag kanske tolkat mig själv fel. Som K säger har jag inte problem med att prata med andra, främst okända människor. Som hon påminner gjorde jag det utan problem i väntrummet innan terapin började. Istället handlar det om människorna jag pratar med. Jag kan se ett tydligt mönster över vilka jag kan prata med och andra där det uppstår tystnad och i luften hänger en obekväm slöja. Mönstret: de som ofta har svårt att prata med mig vet att jag är sjuk. Jag försöker prata men får knappt respons, ögon som undviker mina, ett skruvande oroligt kroppsspråk. Jag har inte tänkt på det mycket innan, hur tydligt det bemötandet egentligen är och att jag stöter på det en hel del om dagarna.
Både ledsamheten och frustrationen infinner sig när jag konstaterar det. Människor kan inte hantera en konversation med mig för att jag är sjuk. Allt jag önskar är att de ser mig som människa. Som Emma, en helt vanlig tjej, men som ja tyvärr drabbats av något förskräckligt. Men jag ÄR inte cancer. Cancer smittar inte. Jag är som precis vem som helst. Mitt liv går också upp och ner, enligt livets berg- och dalbana. Mina toppar och dalar blir bara lite kraftigare, lite skörare, lite mer kännbara vissa gånger. Detta - andras problem - är det, så klart, som vanligt, bara att acceptera.
En dag som idag lever jag extra mycket på min morgonstund. För den hade verkligen guld i mund.
Emma
tisdag 12 november 2013
JAG AV ALLA MÄNNISKOR?
Jag vill inte fastna i cancer-träsket. Ändå är det lätt att i sjukdomstillvaron tänka allt som rör Mårten för mig. Vardagen kretsar ju verkligen kring det när man är mitt i en sjukdom. Beskedet som kom som en chock, operation och behandling, tron att mitt liv skulle ta slut. Att sedan försöka ställa om sig till något liknande en normal vardag är både skrämmande och svårt. När morgondagen känts långt ifrån självklar, drömmarna satts på paus och fokus abrupt flyttats från ungdomligt liv till en kamp för livet skapas ett trauma. Speciellt med tanke på hur min resa dessutom började med epilepsianfall liknande en nära döden-upplevelse.
På grund av resans början och beskedet i sig finns en typ av posttraumatisk stress i min kropp. Det finns i cellerna. Rädslan för att inte våga hoppas och tro att livet kan rulla någotsånär enkelt har länge haft makten. Många sår har skapats på vägen. Besvikelser och svek från nära och kära. Ovissheten när det gäller framtiden och den dagliga kampen. Kampen för att leva, att må bra och dessutom ha hälsan i behåll. Själen och hjärtat är långt ifrån helt. Det är här konstaterandena blir samma väldigt ofta, i känslorna. Saker jag behöver bearbeta mer, processa för att sedan lyckas släppa. Vara i känslor, gråta och sörja klart. Känslorna är något som kräver otroligt lång tid och där har jag en bit att vandra. Jag önskar det fanns en knapp jag kunde trycka på, som fick allt att gå snabbare. Som fick såren att läka och människor att förstå.
Jag har insett att det är svårt att gå vidare och umgås med ytliga bekanta. Svårt att hitta orden, småpratet. Tungan känns som fasthäftad i gommen och tankarna snurrar i full fart. Tystnad uppstår, skämten blir halvdana och mycket känns både krystat och konstlat. Där kan jag känna en betydligt stor skillnad från hur jag var innan. Jag trodde aldrig jag skulle ha svårt för att hitta samtalsämnen med "okända" människor. Det gick så naturligt förut. Kan göra ett grovt konstaterande att där har sjukdomens "isolation" satt sina spår. Nu är det bara att ta tag i det, att jag ska bege mig ut och träna i det sociala livet. Sjuk insikt, som gör väldigt ont i hjärteroten...
Emma
På grund av resans början och beskedet i sig finns en typ av posttraumatisk stress i min kropp. Det finns i cellerna. Rädslan för att inte våga hoppas och tro att livet kan rulla någotsånär enkelt har länge haft makten. Många sår har skapats på vägen. Besvikelser och svek från nära och kära. Ovissheten när det gäller framtiden och den dagliga kampen. Kampen för att leva, att må bra och dessutom ha hälsan i behåll. Själen och hjärtat är långt ifrån helt. Det är här konstaterandena blir samma väldigt ofta, i känslorna. Saker jag behöver bearbeta mer, processa för att sedan lyckas släppa. Vara i känslor, gråta och sörja klart. Känslorna är något som kräver otroligt lång tid och där har jag en bit att vandra. Jag önskar det fanns en knapp jag kunde trycka på, som fick allt att gå snabbare. Som fick såren att läka och människor att förstå.
Jag har insett att det är svårt att gå vidare och umgås med ytliga bekanta. Svårt att hitta orden, småpratet. Tungan känns som fasthäftad i gommen och tankarna snurrar i full fart. Tystnad uppstår, skämten blir halvdana och mycket känns både krystat och konstlat. Där kan jag känna en betydligt stor skillnad från hur jag var innan. Jag trodde aldrig jag skulle ha svårt för att hitta samtalsämnen med "okända" människor. Det gick så naturligt förut. Kan göra ett grovt konstaterande att där har sjukdomens "isolation" satt sina spår. Nu är det bara att ta tag i det, att jag ska bege mig ut och träna i det sociala livet. Sjuk insikt, som gör väldigt ont i hjärteroten...
Emma
måndag 11 november 2013
OORDNAD MATERIA.
Det är svårt att hela tiden försöka hantera och känna kontroll. Kontroll över kroppen och smärtan, kontroll över tankarna. Känslorna. Tillsammans blir de stundvis bara för mycket. Jag har blivit duktigare på att lyssna inåt. Att lyssna på mitt hjärta och ställa det mot konsekvenserna som kommer med olika val. "Vad vill jag" är något som jag frågar mig miljontals gånger under en dag och idag har jag kommit så långt att jag även gör som jag vill. För min skull och inte någon annans.
Problemen med relationerna runt omkring har bevisat hur skör min kropp är när det kommer till psykisk ohälsa. Jag har tagit pauser från nära som tagit mycket av min energi. Som jag gått och grubblat över, som fått mig att inte kunnat sova. Fått kroppen att bokstavligen göra en djupdykning för att sedan krascha. Det går bara inte. Värken blir outhärdlig och där kan jag se ett tydligt sammanhang med psykets tillstånd.
Jag kämpar mig framåt. Beslut jag är tvungen att ta gör vissa gånger förfärligt ont och önskan att det såg annorlunda ut svider i hjärtat. Att jag inte kan förändra människor är den eviga påminnelsen som får mig att bita mig i tungan, ta ett djupt andetag och försöka acceptera läget. Hah, vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vill skrika så det hörs tydligt ända ut i rymden. Jag får spel på all acceptens jag blir tvingad till för att kunna gå vidare. Sveken är otaliga, men hey, acceptera situationen bara!
På ett sätt får de bra valen mig att må bättre fysiskt. Musklerna slappnar av mer, men tankarna… Det är där den riktigt hårda kampen utspelar sig.
På ett sätt får de bra valen mig att må bättre fysiskt. Musklerna slappnar av mer, men tankarna… Det är där den riktigt hårda kampen utspelar sig.
Emma
måndag 4 november 2013
LIVETS PRÖVNINGAR OCH LÄRDOMAR.
Burr, ute har det grå novembervädret anlänt, det regnar till och från. F sover mest dessa dagar. Jag tar vara på eftermiddagen på bästa sätt genom att ha sjunkit djupt ner i soffan. Fleecetröjan och sockorna är på. Självklart en bok i handen - bara en kort paus för några minuters skrivande.
Jag börjar må lite bättre, känna mig lite piggare. Någotsånär mer balans. Kroppen närmar sig läget där den är mer som den ska och psyket ett snäpp starkare igen. Helgen har varit fantastisk. Matlagning och film med bror i torsdags. T kom i lördags, vi pratade ikapp om de senaste månadernas händelser, käkade bullar och som vi skrattade. Jag skrattade, kände mig ärligt glad inombords. Hon är verkligen en person som får mig att leva upp mitt i tragedier och sorg.
Jag kan se problemet tydligare i dag. Det växer fram, inom mig, framför mig. Vad jag behöver göra, träna på. Ändra i mig själv. Både tankesätt och förhållningssätt till relationer, till livet. När man vet problemet blir det genast lättare att hitta lösningar, att veta vad man ska göra för att komma vidare. Den processen får ta sin tid, jag kan inte ha bråttom. Tänker tillbaka på åren sedan jag blev sjuk, hur jag var innan och vilka gigantiska kliv framåt jag tagit i utvecklingen. Emma 2011 och Emma nu - två helt olika personer.
Förändring är något många förknippar med något dåligt, jag ser åren bakom mig som hemskt tuffa. En kort tid bestående av oändligt med utmaningar, prövningar. Varje vecka någonting nytt. I samma stund är det ingenting jag vill göra ogjort, eftersom allt lett mig till den jag är i dag. Insikter, ödmjukhet, förståelse, allt i större utsträckning än innan. Förändring gör ont vissa gånger, något jag kan konstatera stämmer överens med min resa. Men den har fått upp mina ögon för personlig utveckling, som har blivit ett ämne jag är otroligt intresserad av. Vill lära mig mer, vill veta mer, vill utvecklas mer. Visst har jag gått livets hårda skola, men den för med sig en enorm kunskap som jag aldrig någonsin vill vara utan. Önskar ingenting aldrig hänt. Jag är glad över det jag gått igenom, för det gör mig till en bättre människa. Och som min kloke massör sa i förmiddags; det viktiga är vad vi gör av erfarenheten, av kunskapen. Jag försöker se det positiva och stoppar ner den i ryggsäcken. Jag vandrar sen vidare. Jag minns.
Emma
Jag börjar må lite bättre, känna mig lite piggare. Någotsånär mer balans. Kroppen närmar sig läget där den är mer som den ska och psyket ett snäpp starkare igen. Helgen har varit fantastisk. Matlagning och film med bror i torsdags. T kom i lördags, vi pratade ikapp om de senaste månadernas händelser, käkade bullar och som vi skrattade. Jag skrattade, kände mig ärligt glad inombords. Hon är verkligen en person som får mig att leva upp mitt i tragedier och sorg.
Jag kan se problemet tydligare i dag. Det växer fram, inom mig, framför mig. Vad jag behöver göra, träna på. Ändra i mig själv. Både tankesätt och förhållningssätt till relationer, till livet. När man vet problemet blir det genast lättare att hitta lösningar, att veta vad man ska göra för att komma vidare. Den processen får ta sin tid, jag kan inte ha bråttom. Tänker tillbaka på åren sedan jag blev sjuk, hur jag var innan och vilka gigantiska kliv framåt jag tagit i utvecklingen. Emma 2011 och Emma nu - två helt olika personer.
Förändring är något många förknippar med något dåligt, jag ser åren bakom mig som hemskt tuffa. En kort tid bestående av oändligt med utmaningar, prövningar. Varje vecka någonting nytt. I samma stund är det ingenting jag vill göra ogjort, eftersom allt lett mig till den jag är i dag. Insikter, ödmjukhet, förståelse, allt i större utsträckning än innan. Förändring gör ont vissa gånger, något jag kan konstatera stämmer överens med min resa. Men den har fått upp mina ögon för personlig utveckling, som har blivit ett ämne jag är otroligt intresserad av. Vill lära mig mer, vill veta mer, vill utvecklas mer. Visst har jag gått livets hårda skola, men den för med sig en enorm kunskap som jag aldrig någonsin vill vara utan. Önskar ingenting aldrig hänt. Jag är glad över det jag gått igenom, för det gör mig till en bättre människa. Och som min kloke massör sa i förmiddags; det viktiga är vad vi gör av erfarenheten, av kunskapen. Jag försöker se det positiva och stoppar ner den i ryggsäcken. Jag vandrar sen vidare. Jag minns.
Emma
fredag 1 november 2013
A REMINDER.
Den senaste tiden har verkligen varit tung. Oförståelse och kommunikationsproblem, sårat hjärta och allmänt frustrerade känslor. Inombords har det varit uppror vilket får direkteffekt på hjärnan och huvudvärken. Spänningarna i kroppen är bara för många. Tårarna ligger långt uppe på ytan och personer med stora hjärtan och en tendens till att lägga handen på axeln får mig att bryta ihop. Det är så mycket sorg som behöver komma ut. Varje gång jag pratar med en som frågar, som bryr sig om vill jag helst streta emot och byta samtalsämne. När kranen väl slås på då finns det ingen återvändo. Men fuck it tänker jag, och låter tårarna hysteriskt rinna ner för kinden.
Jag försöker komma ihåg allt nytt jag lärt mig. Förändring är en process som tar sådan tid och det är många gånger - som den här - obegripligt jobbigt. Gamla Emma vill lätt falla tillbaka i gamla mönster. Invanda beteenden, vanor. När jag av naturen är omhändertagande och sedan långt tillbaka tagit ansvar för andra blir det en utmaning att göra annorlunda. Varje gång jag hamnar i en situation krävs det att jag stannar upp och tänker efter. Allt går så automatiskt annars. Jag måste lära mig att släppa och att se vuxna för de vuxna som de faktiskt är. I tanken har jag kommit längre än i känslorna. Tanken är på det klara men hjärtat med dess känslor hoppar lätt in och tar över. Agerar efter hur gamla Emma tänker. Två komponenter som inte är speciellt synkade som det ser ut i dag. Det är där jag måste ge mig mer tid även om tålamodet lyser med sin frånvaro stundvis. Jag vill bara må bra. Så klart.
När jag blir negativt påverkad av omständigheter runt omkring mig blir jag sämre i kroppen och jag inser att det definitivt inte går att fortsätta som jag gjort. Jag måste göra annorlunda, välja rätt för mig själv. Jobba för att hitta balansen igen, få tillbaka energin och livsgnistan. Jag måste sörja det jag förlorat, acceptera det jag inte kan förändra, återigen släppa, släppa andras problem och inte lägga dem på mig själv.
Jag har suttit fast, som i kvicksand - kämpat för att ta mig upp men bara sjunkit längre och längre. Inte kommit någonstans. Knappt fattat varför, inte kunnat sätta fingret på det stora problemet, förrän nu. Med hjälp från terapeuten insett vad det handlar om i grund och botten, hon satte verkligen huvudet på spiken. Frustrationen man kan känna över att något är fel men inte exakt veta vad det är äter upp en. Först när man identifierat problemet kan man ju också agera och göra något åt det. Enbart det har gett mig en gigantisk lättnadskänsla så jag vill gråta krokodiltårar.
Alla gör vi val i livet, alltid, varje dag. Även de gånger vi aktivt inte väljer något har vi också då gjort ett val, ett val att låta bli. Allt vi gör får självklart konsekvenser. Att jag ska ha så lätt för att säga men så svårt att agera efter det när det gäller andra än mig själv. Reminder to myself: alla har ett eget ansvar över sitt liv. Alla har ett eget ansvar över hur man väljer att ta något.
Inte mitt problem, inte mitt problem, inte mitt problem, inte mitt problem, inte mitt problem... Inte mitt problem, Emma!
Emma
Jag försöker komma ihåg allt nytt jag lärt mig. Förändring är en process som tar sådan tid och det är många gånger - som den här - obegripligt jobbigt. Gamla Emma vill lätt falla tillbaka i gamla mönster. Invanda beteenden, vanor. När jag av naturen är omhändertagande och sedan långt tillbaka tagit ansvar för andra blir det en utmaning att göra annorlunda. Varje gång jag hamnar i en situation krävs det att jag stannar upp och tänker efter. Allt går så automatiskt annars. Jag måste lära mig att släppa och att se vuxna för de vuxna som de faktiskt är. I tanken har jag kommit längre än i känslorna. Tanken är på det klara men hjärtat med dess känslor hoppar lätt in och tar över. Agerar efter hur gamla Emma tänker. Två komponenter som inte är speciellt synkade som det ser ut i dag. Det är där jag måste ge mig mer tid även om tålamodet lyser med sin frånvaro stundvis. Jag vill bara må bra. Så klart.
När jag blir negativt påverkad av omständigheter runt omkring mig blir jag sämre i kroppen och jag inser att det definitivt inte går att fortsätta som jag gjort. Jag måste göra annorlunda, välja rätt för mig själv. Jobba för att hitta balansen igen, få tillbaka energin och livsgnistan. Jag måste sörja det jag förlorat, acceptera det jag inte kan förändra, återigen släppa, släppa andras problem och inte lägga dem på mig själv.
Jag har suttit fast, som i kvicksand - kämpat för att ta mig upp men bara sjunkit längre och längre. Inte kommit någonstans. Knappt fattat varför, inte kunnat sätta fingret på det stora problemet, förrän nu. Med hjälp från terapeuten insett vad det handlar om i grund och botten, hon satte verkligen huvudet på spiken. Frustrationen man kan känna över att något är fel men inte exakt veta vad det är äter upp en. Först när man identifierat problemet kan man ju också agera och göra något åt det. Enbart det har gett mig en gigantisk lättnadskänsla så jag vill gråta krokodiltårar.
Alla gör vi val i livet, alltid, varje dag. Även de gånger vi aktivt inte väljer något har vi också då gjort ett val, ett val att låta bli. Allt vi gör får självklart konsekvenser. Att jag ska ha så lätt för att säga men så svårt att agera efter det när det gäller andra än mig själv. Reminder to myself: alla har ett eget ansvar över sitt liv. Alla har ett eget ansvar över hur man väljer att ta något.
Inte mitt problem, inte mitt problem, inte mitt problem, inte mitt problem, inte mitt problem... Inte mitt problem, Emma!
Emma
fredag 25 oktober 2013
MED SAMMANBITNA KÄKAR.
Jag har velat skriva för längesen. Men jag har inte haft orken. Inte hittat orden. I samma stund som jag känner mig tom och livlös känner jag mig mer levande än någonsin när jag väl är glad. Men jag saknar att känna den totala lyckan i bröstet, som fjärilar som flaxar runt. Leende ögon. Mycket i min omgivning och vardag har skapat negativa känslor, extremt lite har skapat fjärilar. Mina fjärilar bor i Västerås, i Polen, i Örebro, så det blir ofta svårt i veckorna när jag har några få här som får mig att må någorlunda bra. Omgivningen, miljön är inte alltid den lättaste att hålla sig munter och uppåt i.
Jag försöker se regnbågens färger i ett foto taget i sepia.
När majoriteten av känslorna man har blir negativa är det klart att det visar sig i kroppen. Det har varit många frustrerade dagar, många dagar av sorg och upprivna sår. Dagar med insikter som gör så ont. Det i sig tär något otroligt, på både psyket och kroppens tillstånd. Hur självaste själen mår. Varje gång jag gråter blir hjärnan som en inflammerad bomb redo att sprängas vilken sekund som helst. Den tickande huvudvärken tilltar tillsammans med spänningarna. Spänningarna leder till mer huvudvärk och tålamodet blir sämre. Tålamodet gör mig känslig och det i sig leder till att jag lätt blir ledsen. Bomben igen. Se, här har vi den onda cirkeln som är så svår att bryta. När yttre faktorer - så som icke fungerande relationer - påverkar en dagligen med kassa känslor blir det jävligt svårt att hålla kroppen i topp. Jag måste bli ännu bättre på att välja bort det som sänker mig.
Alla samtal jag varit på har lärt mig mycket och det är nog tack vare dem jag idag kan göra annorlunda. Välja annorlunda och se på saker annorlunda. Jag börjar knyta ihop säcken, blicka framåt. Ställer mig ofta frågan vad vill jag? vad vill jag göra i mitt liv? med mitt liv? vilka vill jag ha med mig från och med idag? Jag har tömt ryggsäcken och ska nu fylla den igen och behöver tänka till både en och två gånger vad och vilka jag stoppar ner. Kanske främst vilka som jag faktiskt stoppar ner. En så bra beskrivning mamma brukar nämna och påminna mig om.
Det är stora frågor. Men jag måste fortsätta leva, kan inte stanna i det förflutna. Allt jag varit med om sedan Mårten hänsynslöst kastade sig in i vardagen har jag bearbetat mycket. Jag accepterar att jag är cancersjuk, men jag måste få lära mig hantera vardagslivet med tumören i huvudet. Människors bemötande, uttalanden, reaktioner. Den återkommande rädslan för att prata om det, skräcken över att fråga mig.
Framtiden, något jag ändå ser med stort hopp på. Med glädje och längtan, trots att det går lite tyngre just nu. Jag vet en del vad jag vill i framtiden. Vart jag vill. Jag sätter upp mål, delmål och drömmar.
En sak i taget.
Emma
Jag försöker se regnbågens färger i ett foto taget i sepia.
När majoriteten av känslorna man har blir negativa är det klart att det visar sig i kroppen. Det har varit många frustrerade dagar, många dagar av sorg och upprivna sår. Dagar med insikter som gör så ont. Det i sig tär något otroligt, på både psyket och kroppens tillstånd. Hur självaste själen mår. Varje gång jag gråter blir hjärnan som en inflammerad bomb redo att sprängas vilken sekund som helst. Den tickande huvudvärken tilltar tillsammans med spänningarna. Spänningarna leder till mer huvudvärk och tålamodet blir sämre. Tålamodet gör mig känslig och det i sig leder till att jag lätt blir ledsen. Bomben igen. Se, här har vi den onda cirkeln som är så svår att bryta. När yttre faktorer - så som icke fungerande relationer - påverkar en dagligen med kassa känslor blir det jävligt svårt att hålla kroppen i topp. Jag måste bli ännu bättre på att välja bort det som sänker mig.
Alla samtal jag varit på har lärt mig mycket och det är nog tack vare dem jag idag kan göra annorlunda. Välja annorlunda och se på saker annorlunda. Jag börjar knyta ihop säcken, blicka framåt. Ställer mig ofta frågan vad vill jag? vad vill jag göra i mitt liv? med mitt liv? vilka vill jag ha med mig från och med idag? Jag har tömt ryggsäcken och ska nu fylla den igen och behöver tänka till både en och två gånger vad och vilka jag stoppar ner. Kanske främst vilka som jag faktiskt stoppar ner. En så bra beskrivning mamma brukar nämna och påminna mig om.
Det är stora frågor. Men jag måste fortsätta leva, kan inte stanna i det förflutna. Allt jag varit med om sedan Mårten hänsynslöst kastade sig in i vardagen har jag bearbetat mycket. Jag accepterar att jag är cancersjuk, men jag måste få lära mig hantera vardagslivet med tumören i huvudet. Människors bemötande, uttalanden, reaktioner. Den återkommande rädslan för att prata om det, skräcken över att fråga mig.
Framtiden, något jag ändå ser med stort hopp på. Med glädje och längtan, trots att det går lite tyngre just nu. Jag vet en del vad jag vill i framtiden. Vart jag vill. Jag sätter upp mål, delmål och drömmar.
En sak i taget.
Emma
onsdag 16 oktober 2013
16 OKTOBER 1989.
Vaknade tidigt och tog en promenad vid älven. Såg solen gå upp tillsammans med min bästa vän. Det är på dagen 24 år sedan jag kom till världen. Innan det blir tårta senare i eftermiddag blir det ett samtal hos terapeuten. Så jag slängs mellan skratt och gråt. Samtidigt som jag ska bearbeta alla känslostormar och dagar av kaos ska jag vara glad och fira att jag blivit ett år äldre. Men framför allt ett år klokare tror jag.
Jag är stolt över att jag står på mig. Att jag står upp för mig själv på riktigt, det är något jag inte gjorde för ett år sedan. Eller ens för ett halvår sedan. Jag pratar inte bara om det, jag går till handling.
Det som är så bra med dagens sällskap är att det inte gör något att jag skrattar ena stunden och gråter i nästa. De flesta av oss vet ju hur nära de ligger varandra - skratt och gråt - och det är okej.
Nu ska jag bege mig till bussen. Men jag ville bara ge ifrån mig ett livstecken. Och säga tack, för alla som vanligt fina mail och kommentarer som jag får. Era stöttande ord peppar enormt när det går extra tungt, det ska ni veta.
Emma
Jag är stolt över att jag står på mig. Att jag står upp för mig själv på riktigt, det är något jag inte gjorde för ett år sedan. Eller ens för ett halvår sedan. Jag pratar inte bara om det, jag går till handling.
Det som är så bra med dagens sällskap är att det inte gör något att jag skrattar ena stunden och gråter i nästa. De flesta av oss vet ju hur nära de ligger varandra - skratt och gråt - och det är okej.
Nu ska jag bege mig till bussen. Men jag ville bara ge ifrån mig ett livstecken. Och säga tack, för alla som vanligt fina mail och kommentarer som jag får. Era stöttande ord peppar enormt när det går extra tungt, det ska ni veta.
Emma
tisdag 8 oktober 2013
KAOSET. URSÄKTERNA. SÅREN.
Jag vet verkligen inte hur jag ska vara längre. Många gånger har jag skrivit om frustrationen, ilskan och känslan av att skrika för full hals men fortfarande inte bli hörd. De senaste veckorna har varit så kämpiga. Seriösa, tuffa samtal och tårar som leder till en hjärna som ständigt känns inflammerad. Kroppen börjar säga stopp och psyket börjar ta rejält med stryk. Jag tycker att jag sedan dag ett varit tydlig med att jag behöver prata. De flesta som känner mig - alla nära - vet att jag vill och behöver prata. Många säger det ofta till mig "ja Emma, du är ju en sådan som behöver prata". Precis, jag är ju det, speciellt när jag sitter i en situation när jag är obotligt cancersjuk och gått igenom allt som det i sig fört med. Jag fattar att det är jobbigt att sitta bredvid också, jag gör det. Men jag börjar fundera, är det meningen att jag ska fixa det här helt själv? Att allt är upp till mig?
Det finns så mycket som är förstört. Relationer som förlorat tilliten, relationer som skapat så många sår. Det är nästan så jag börjar ifrågasätta mig själv. Har jag inte varit tydlig? Har jag inte försökt? Har jag inte förklarat tillräckligt? Men jo, jag har det. Jag har försökt och återigen försökt. Tillbaka har jag fått fina ord om sorg och förståelse men beteenden som sagt något helt annat. Beteenden som upplevts som axelryckningar. Actions speak louder than words.
Jag blir ännu mer frustrerad och förbannad när saker hela tiden läggs på mig. Det här har jag också pratat om förut. Jag ska lappa ihop relationer, jag ska höra av mig, jag ska fixa och hantera. Förstod man vad jag satt i hade man inte sagt att jag ska acceptera att människor inte vill prata. Att jag måste anstränga mig, att jag måste höra av mig bättre. Tror ni är många runt omkring mig som kan ta i hand på att jag varit dålig på att höra av mig sedan jag blev sjuk. Men ni är tyvärr väldigt få som förstår anledningen till det. Och att jag måste försvara mig, förklara varför, får mig att inse än en gång hur lite vissa har förstått. Relationer som tappat sin tillit kräver tid. Det krävs två brofästen. Jag försöker bygga men ser inget fäste i andra änden, så vad fan ska jag bygga mot? Vad ska jag fästa min del i när grunden inte finns där på andra sidan?
Jag förstår inte hur så många kan känna sig utestängda när allt jag försökt göra med dem är att prata. Lyft frågan men hela tiden i princip blivit nerröstad. När man försökt otaliga gånger ger man till slut upp. För varje gång man försöker får hjärtat sig en törn, varje gång blir ännu ett sår att försöka läka. Sedan får jag höra allt jag ska göra, allt som jag gjort fel.
Ibland behöver man reflektera och låta vissa saker sjunka in och just nu känns det bara som det blivit värre. De tuffa samtalen leder inte till något positivt. Det vrids och vänds och överallt måste det hittas en syndabock. En förklaring eller ursäkt kommer, eller så kommer ett försvar. Jag förklarar och förklarar men hela tiden kommer ett "men" tillbaka. Som sagt, det vrids och vänds. Ingenstans känns det som jag blir hörd i det eviga vändandet hit och dit.
Jag har nått slutdestinationen av försök. Jag kan just nu inte lappa ihop vissa relationer. Det är ett val jag gör, för min egen skull. För att jag ska överleva och hantera allt jag redan sitter i. Jag kan inte ta att människor känner sig uteslutna när allt jag gjort är att försöka involvera. Att människor pratar olika språk är bara ännu en dålig ursäkt. Jag köper det inte. Jag står för mina val, för de är val som jag har och kan göra för att försöka må till det bättre. Återigen säger jag det, ni som förstår ni förstår. Vad fan ska jag göra med resten? Oavsett om jag lär mig prata alla språk i världen kommer det fortfarande finnas dessa ursäkter.
Emma
Det finns så mycket som är förstört. Relationer som förlorat tilliten, relationer som skapat så många sår. Det är nästan så jag börjar ifrågasätta mig själv. Har jag inte varit tydlig? Har jag inte försökt? Har jag inte förklarat tillräckligt? Men jo, jag har det. Jag har försökt och återigen försökt. Tillbaka har jag fått fina ord om sorg och förståelse men beteenden som sagt något helt annat. Beteenden som upplevts som axelryckningar. Actions speak louder than words.
Jag blir ännu mer frustrerad och förbannad när saker hela tiden läggs på mig. Det här har jag också pratat om förut. Jag ska lappa ihop relationer, jag ska höra av mig, jag ska fixa och hantera. Förstod man vad jag satt i hade man inte sagt att jag ska acceptera att människor inte vill prata. Att jag måste anstränga mig, att jag måste höra av mig bättre. Tror ni är många runt omkring mig som kan ta i hand på att jag varit dålig på att höra av mig sedan jag blev sjuk. Men ni är tyvärr väldigt få som förstår anledningen till det. Och att jag måste försvara mig, förklara varför, får mig att inse än en gång hur lite vissa har förstått. Relationer som tappat sin tillit kräver tid. Det krävs två brofästen. Jag försöker bygga men ser inget fäste i andra änden, så vad fan ska jag bygga mot? Vad ska jag fästa min del i när grunden inte finns där på andra sidan?
Jag förstår inte hur så många kan känna sig utestängda när allt jag försökt göra med dem är att prata. Lyft frågan men hela tiden i princip blivit nerröstad. När man försökt otaliga gånger ger man till slut upp. För varje gång man försöker får hjärtat sig en törn, varje gång blir ännu ett sår att försöka läka. Sedan får jag höra allt jag ska göra, allt som jag gjort fel.
Ibland behöver man reflektera och låta vissa saker sjunka in och just nu känns det bara som det blivit värre. De tuffa samtalen leder inte till något positivt. Det vrids och vänds och överallt måste det hittas en syndabock. En förklaring eller ursäkt kommer, eller så kommer ett försvar. Jag förklarar och förklarar men hela tiden kommer ett "men" tillbaka. Som sagt, det vrids och vänds. Ingenstans känns det som jag blir hörd i det eviga vändandet hit och dit.
Jag har nått slutdestinationen av försök. Jag kan just nu inte lappa ihop vissa relationer. Det är ett val jag gör, för min egen skull. För att jag ska överleva och hantera allt jag redan sitter i. Jag kan inte ta att människor känner sig uteslutna när allt jag gjort är att försöka involvera. Att människor pratar olika språk är bara ännu en dålig ursäkt. Jag köper det inte. Jag står för mina val, för de är val som jag har och kan göra för att försöka må till det bättre. Återigen säger jag det, ni som förstår ni förstår. Vad fan ska jag göra med resten? Oavsett om jag lär mig prata alla språk i världen kommer det fortfarande finnas dessa ursäkter.
Emma
torsdag 3 oktober 2013
ILSKAN SOM KAN LEDA EN TILL UNDERGÅNGEN.
Något jag aldrig riktigt tagit itu med sedan mitt cancerbesked damp ner som en chock är ilskan. Ilskan som jag bär över diverse olika saker. Cancern i sig, de lite för många sveken, reaktionerna som säger "nu lägger vi locket på och går vidare". Teatern. Uttalanden. "Det är ju bra nu...", "Det är ju bra nu", "Det är ju bra nu". Orden ekar i mitt huvud. Själv har jag varje gång velat vråla "VAD I HELVETE ÄR DET SOM ÄR BRA??!!", men det har jag inte gjort. Vilket jag idag kan inse hur dumt det var, att vara tyst. Varje gång jag blivit frustrerad och arg över någon händelse rörande min situation har jag gråtit en skvätt, kanske svurit lite och sedan sparkat i väggen ungefär. Sedan har jag samlat mig och försökt fokusera på något annat. Plockat fram jävlaranamman, vad nu det skulle vara bra för när man redan är adrenalinpumpad...? Terapeuten var nästan provocerande igår när hon ställde frågan "hur kände du då?" gång efter gång. Jag, jag grinade och grinade och grinade.
Ilskan som jag så många gånger känt men aldrig som sagt tagit itu med vällde upp till ytan. Allt oftare pratar jag med högre röst vid vissa samtalsämnen. Känner hur frustrationen trycker på inombords.. Inte konstigt att min livsglädje har ett så svagt sken. Frustrationen och alla känslor som gör mig så arg trycker ner den i botten. Vilken process det här är. Som M säger, man vänder och vrider på stenen, sedan vänder och vrider man lite till. Sedan tror man man är klar, då hittar man en ny vinkel. Word. Word är det enda jag har att säga.
Promenader runt älven i solen har fått mig att känna mig lite bättre, gladare. Jag går igenom mycket just nu, bearbetar och tar tag i liken i garderoben. För det står inte på förrän de börjar lukta annars... Försöker göra de där kloka valen och vara med människor som får mig att känna mig ärligt glad inuti, i hjärteroten. De är få i närheten, men de finns. Det är en ny slags Emma ni kommer se. En som gör valen enbart utifrån hur hon själv kommer må efteråt. En Emma som måste göra annorlunda, annars kommer hon - jag, JAG. - att sluta med undergång. På ett eller annat sätt. Ni som förstår ni förstår, och ni som inte förstår; jag är ledsen men det måste bli så här nu.
Emma
Ilskan som jag så många gånger känt men aldrig som sagt tagit itu med vällde upp till ytan. Allt oftare pratar jag med högre röst vid vissa samtalsämnen. Känner hur frustrationen trycker på inombords.. Inte konstigt att min livsglädje har ett så svagt sken. Frustrationen och alla känslor som gör mig så arg trycker ner den i botten. Vilken process det här är. Som M säger, man vänder och vrider på stenen, sedan vänder och vrider man lite till. Sedan tror man man är klar, då hittar man en ny vinkel. Word. Word är det enda jag har att säga.
Promenader runt älven i solen har fått mig att känna mig lite bättre, gladare. Jag går igenom mycket just nu, bearbetar och tar tag i liken i garderoben. För det står inte på förrän de börjar lukta annars... Försöker göra de där kloka valen och vara med människor som får mig att känna mig ärligt glad inuti, i hjärteroten. De är få i närheten, men de finns. Det är en ny slags Emma ni kommer se. En som gör valen enbart utifrån hur hon själv kommer må efteråt. En Emma som måste göra annorlunda, annars kommer hon - jag, JAG. - att sluta med undergång. På ett eller annat sätt. Ni som förstår ni förstår, och ni som inte förstår; jag är ledsen men det måste bli så här nu.
Emma
tisdag 1 oktober 2013
SENASTE MR.
Idag ringde läkaren med beskedet jag väntat på med spänning. Det är alltid lika förjävligt nervöst, det är oftast svårt att komma ifrån. Hur som helst ser det bra ut. Tumör-Mårten är still och sover medvetslöst. Jag dansar lyckodansen och skriker ännu en gång FUCK CANCER!
Jag har fortfarande övertaget, och så kommer det förbli så länge jag får bestämma. Nu ska jag meditera, stilla tankarna som försöker mala på.
Emma
Jag har fortfarande övertaget, och så kommer det förbli så länge jag får bestämma. Nu ska jag meditera, stilla tankarna som försöker mala på.
Emma
måndag 30 september 2013
VAD HÅLLER JAG PÅ MED?
Jag har en känslomässigt omtumlande helg bakom mig. Jag lånade Cs lägenhet i Västerås så resan blev äntligen av. Spenderade dagarna med extremt efterlängtade vänner och kvällarna med mig själv. Inte ens hunden fick vara med, hon var också på en slags semester - från mig. Jag trodde inte jag skulle reagera så starkt på att vara där, att det skulle bli så känslomässigt och på ett vis smärtsamt.
En del av mig har nog glömt och förträngt allt jag har kvar där. Vilket liv jag faktiskt hann bygga upp och ofrivilligt tvingades bryta upp från när jag blev sjuk. Jag har självklart inte glömt vännerna, men allt jag gått igenom har tvingat mig fokusera på det, på självaste Mårten och hans konsekvenser. När jag gick in på Harmoniq på lördagen och såg M brast det. Tårarna kom och jag kämpade desperat att hålla inne den hysteriska forsen som tryckte på inifrån. Det kändes som mitt bröst bokstavligen skulle explodera och i samma stund insåg jag hur stor min belastning är när det gäller mycket. När vi senare satt på Wayne's och pratade blev det tydligt igen. En våg av lättnad sköljde genom kroppen i samma stund som M sa "du ska inte behöva dra det här lasset själv". Återigen - explosion i bröstet. Tårarna följde som en påhakad släpvagn. Nej jag vet, tänkte jag, men jag gör ju det och har gjort det i två års tid. Endast en person har hållit mig i handen under hela tiden. Aldrig släppt, aldrig backat. (Min fantastiska krulltott.) M fick mig att inse hur mycket jag mår dåligt över. Några enkla fraser och frågor sedan blev allt otroligt glasklart. Under de två åren som jag kämpat för mitt liv mot sjukdomen har jag samtidigt kämpat med diverse anmälningar mot sjukvårdens misstag, försäkringsbolagets misstag, och dessutom kämpat med alla som inte förstår. Som spelar teater och maskeraden är i full gång. Kämpat med sjukvården som också ryckt på axlarna fram tills Rehab i Falun kom in i bilden. Med alla som tagit så lätt på situationen. Det har känts som jag stått och skrikit att "det brinner!!" men alla andra har bara sett en vacker jävla majbrasa ungefär.
"Åååååhh, ja titta vad vackert!".
Överallt runt omkring mig kämpar jag med att ha överseende, med att jag ska acceptera, med att jag ska vara ödmjuk, med att jag ska ha tålamod. Jag, jag, jag. Allt ska jag göra. Allt läggs på mig. Till och med det dåliga samvetet när jag säger att jag inte orkar vara med när det är för högljutt på en middag till exempel. "Vad tråkigt att du inte kommer, det är så synd, vi får komma till dig istället". Men ingen kommer. Det är jag som ska komma, jag, som är sjuk.
Jag kan inte hålla det här inne längre, det går inte. För jag går under. Jag håller på att stånga ihjäl mig. Blodig har jag varit i flera månader, flera halvår. Helgens insikter har fått mig att förstå all smärta jag har i kroppen. Inte smärta som fysisk sår-smärta, men smärta som sorg, frustration och besvikelser. Jag har sagt det förr men jag har fan inte fattat att det har varit så här illa. Jag har skrikit non stopp i två år och min röst börjar ta slut. Visst, livsviljan har jag, men livsglädjen, var fan har den tagit vägen? De där äkta leendena, skratten? Den rena och skära glädjen som känns i bröstet, som ett pirr genom hela kroppen in till själen? Jag har inte känt den på länge, inte förrän i helgen. Lampan kommer slockna om jag ska fortsätta så här, så nu är det stopp. Nu är det dags att tänka sig för och göra smarta val. Val som får min lampa att lysa igen och inte enbart ge ifrån sig ett svagt sken som sjunger på sista versen.
Jag känner mig som Julia Roberts i filmen "Eat, pray, love" typ 50 min in när hon slår sig på bröstet med händerna och frustrerat skriker "No, there's like nothing! I have no pulse!". Dito. Dito - exakt så känner jag. Jag har knappt någon puls.
Emma
En del av mig har nog glömt och förträngt allt jag har kvar där. Vilket liv jag faktiskt hann bygga upp och ofrivilligt tvingades bryta upp från när jag blev sjuk. Jag har självklart inte glömt vännerna, men allt jag gått igenom har tvingat mig fokusera på det, på självaste Mårten och hans konsekvenser. När jag gick in på Harmoniq på lördagen och såg M brast det. Tårarna kom och jag kämpade desperat att hålla inne den hysteriska forsen som tryckte på inifrån. Det kändes som mitt bröst bokstavligen skulle explodera och i samma stund insåg jag hur stor min belastning är när det gäller mycket. När vi senare satt på Wayne's och pratade blev det tydligt igen. En våg av lättnad sköljde genom kroppen i samma stund som M sa "du ska inte behöva dra det här lasset själv". Återigen - explosion i bröstet. Tårarna följde som en påhakad släpvagn. Nej jag vet, tänkte jag, men jag gör ju det och har gjort det i två års tid. Endast en person har hållit mig i handen under hela tiden. Aldrig släppt, aldrig backat. (Min fantastiska krulltott.) M fick mig att inse hur mycket jag mår dåligt över. Några enkla fraser och frågor sedan blev allt otroligt glasklart. Under de två åren som jag kämpat för mitt liv mot sjukdomen har jag samtidigt kämpat med diverse anmälningar mot sjukvårdens misstag, försäkringsbolagets misstag, och dessutom kämpat med alla som inte förstår. Som spelar teater och maskeraden är i full gång. Kämpat med sjukvården som också ryckt på axlarna fram tills Rehab i Falun kom in i bilden. Med alla som tagit så lätt på situationen. Det har känts som jag stått och skrikit att "det brinner!!" men alla andra har bara sett en vacker jävla majbrasa ungefär.
"Åååååhh, ja titta vad vackert!".
Överallt runt omkring mig kämpar jag med att ha överseende, med att jag ska acceptera, med att jag ska vara ödmjuk, med att jag ska ha tålamod. Jag, jag, jag. Allt ska jag göra. Allt läggs på mig. Till och med det dåliga samvetet när jag säger att jag inte orkar vara med när det är för högljutt på en middag till exempel. "Vad tråkigt att du inte kommer, det är så synd, vi får komma till dig istället". Men ingen kommer. Det är jag som ska komma, jag, som är sjuk.
Jag kan inte hålla det här inne längre, det går inte. För jag går under. Jag håller på att stånga ihjäl mig. Blodig har jag varit i flera månader, flera halvår. Helgens insikter har fått mig att förstå all smärta jag har i kroppen. Inte smärta som fysisk sår-smärta, men smärta som sorg, frustration och besvikelser. Jag har sagt det förr men jag har fan inte fattat att det har varit så här illa. Jag har skrikit non stopp i två år och min röst börjar ta slut. Visst, livsviljan har jag, men livsglädjen, var fan har den tagit vägen? De där äkta leendena, skratten? Den rena och skära glädjen som känns i bröstet, som ett pirr genom hela kroppen in till själen? Jag har inte känt den på länge, inte förrän i helgen. Lampan kommer slockna om jag ska fortsätta så här, så nu är det stopp. Nu är det dags att tänka sig för och göra smarta val. Val som får min lampa att lysa igen och inte enbart ge ifrån sig ett svagt sken som sjunger på sista versen.
Jag känner mig som Julia Roberts i filmen "Eat, pray, love" typ 50 min in när hon slår sig på bröstet med händerna och frustrerat skriker "No, there's like nothing! I have no pulse!". Dito. Dito - exakt så känner jag. Jag har knappt någon puls.
Emma
torsdag 26 september 2013
"SMÅSAKERNA."
Freja har varit upp och ner hela veckan, hon löper och har gnällt och knorrat konstant. Lider med henne samtidigt som jag håller på att bli galen stundvis. Sömnlösa nätter och en huvudvärk från helvetet har inte gjort mitt tålamod till det bättre. Jag blir irriterad, trött och har dessutom varit orolig inför dagens MR. Plötsligt var vi två här hemma som bara tyckte allt blev jobbigt och drygt. Hon speglar mig och jag speglar henne - dubbelt kaos och vi är sämsta kombinationen dagar som dessa. Det kan inte vara lätt att ha PMS och samtidigt vara en trotsig hund här hemma.
Dagens MR är överstökad. Har sjunkit ner djupt i soffan och känner mig totalt urblåst. F har åkt till mamma så äntligen har jag fått lugn och ro. Tystnaden tjuter i öronen. Känner hur hela jag känns som ett anspänt åskmoln. Muskelvärk i panna, käkar och spänd i hela kroppen. Allt hänger ihop och dominoeffekten uppstår på en gång. Dunk dunk dunk, Mårten festar. Den som säger att magnetröntgen inte låter varken illa eller högt vet nog inte riktigt vad de pratar om. För mig, som röntgar huvudet och har känslig hörsel, är det bland det värsta jag kan göra. Tänk dig en komprimerad byggarbetsplats och ta alla de ljud och tryck ner dem i en låda. Stick in huvudet, stäng lådan och slå på allt på högsta volym.
Idag var rummet kallt och det fläktade skönt som vanligt. Eller ja egentligen iskallt, men ändå. Öronproppar och hörselskydd var på, men de hjälper knappt. Huvudet fastmonterat och den boll-liknande knappen tryggt i handen. "Tryck om det är någonting." Jag förstår ju varför, men det känns så komiskt att de säger samma sak varje gång trots att jag gjort MR otaliga gånger i över två års tid och allt numera går på rutin. Jag åker in i röret och personalen lämnar rummet. Maskinen låter som en diskmaskin som hakat upp sig, och jag bara väntar på att de ska köra igång. Sedan kommer de, oljuden, ett efter ett eller flera samtidigt. Allt kommer och går när man ligger där. Ljuden, känslorna, paniken, rädslan att rycka till i kroppen så att en serie måste tas om. Onödig tid i röret tänker jag inte utsätta mig själv för. När det låter som högst och kameran jobbar som mest vibrerar britsen. Ytterst lite, men det känns så väl i kroppen, rörelserna i underlaget. Om jag sträcker lite på halsen uppåt och vinklar nästippen uppåt tar den i "masken". I Falun får jag stirra rakt in i "väggen", som är 1 max 1,5 decimeter ifrån mitt ansikte. I Uppsala får jag en spegel så jag kan se ut ur röret jag ligger i. Brukar räkna pärmar i rummet, gissa hur gammal personalen är eller bara kolla vad de gör. Tiden går snabbare då. Att stirra rakt upp i väggen får tiden att stå still. Ljuden tillsammans med det lilla utrymmet man sitter fast i kan bli utmanande även för den som inte har klaustrofobi.
När paniken kommer och det känns som man kommer tappa kontrollen totalt. Jag vet inte vad som kommer hända i kroppen, delar kan röra sig utan att jag egentligen med avsikt beordrat dem. Huvudet kan vilja rycka till och tårarna trycka bakom ögonlocken. Jag är livrädd att tappa kontrollen där, även fast det aldrig hänt. Det är när paniken och frispelet lurar som jag fokuserar på den kalla luften. Fläkten, den "friska" luften eller håret som reser sig på armarna. När jag känner in alla småsaker kan jag koppla bort ljuden och alla känslor som bubblar upp. Jag vill nästan alltid gråta när jag ligger där. Påminnelsen om Mårten i mitt huvud kan inte bli fetare. Påminnelsen om cancer i kroppen och allt jag måste utstå. Förjävligt och jag får en vilja att bara kräkas, rakt ut - på hela situationen. Att jag aldrig kan trycka på paus, inte ens en minut. Eller en halv. Vilken välsignelse det är, att vara frisk.
Emma
Dagens MR är överstökad. Har sjunkit ner djupt i soffan och känner mig totalt urblåst. F har åkt till mamma så äntligen har jag fått lugn och ro. Tystnaden tjuter i öronen. Känner hur hela jag känns som ett anspänt åskmoln. Muskelvärk i panna, käkar och spänd i hela kroppen. Allt hänger ihop och dominoeffekten uppstår på en gång. Dunk dunk dunk, Mårten festar. Den som säger att magnetröntgen inte låter varken illa eller högt vet nog inte riktigt vad de pratar om. För mig, som röntgar huvudet och har känslig hörsel, är det bland det värsta jag kan göra. Tänk dig en komprimerad byggarbetsplats och ta alla de ljud och tryck ner dem i en låda. Stick in huvudet, stäng lådan och slå på allt på högsta volym.
Idag var rummet kallt och det fläktade skönt som vanligt. Eller ja egentligen iskallt, men ändå. Öronproppar och hörselskydd var på, men de hjälper knappt. Huvudet fastmonterat och den boll-liknande knappen tryggt i handen. "Tryck om det är någonting." Jag förstår ju varför, men det känns så komiskt att de säger samma sak varje gång trots att jag gjort MR otaliga gånger i över två års tid och allt numera går på rutin. Jag åker in i röret och personalen lämnar rummet. Maskinen låter som en diskmaskin som hakat upp sig, och jag bara väntar på att de ska köra igång. Sedan kommer de, oljuden, ett efter ett eller flera samtidigt. Allt kommer och går när man ligger där. Ljuden, känslorna, paniken, rädslan att rycka till i kroppen så att en serie måste tas om. Onödig tid i röret tänker jag inte utsätta mig själv för. När det låter som högst och kameran jobbar som mest vibrerar britsen. Ytterst lite, men det känns så väl i kroppen, rörelserna i underlaget. Om jag sträcker lite på halsen uppåt och vinklar nästippen uppåt tar den i "masken". I Falun får jag stirra rakt in i "väggen", som är 1 max 1,5 decimeter ifrån mitt ansikte. I Uppsala får jag en spegel så jag kan se ut ur röret jag ligger i. Brukar räkna pärmar i rummet, gissa hur gammal personalen är eller bara kolla vad de gör. Tiden går snabbare då. Att stirra rakt upp i väggen får tiden att stå still. Ljuden tillsammans med det lilla utrymmet man sitter fast i kan bli utmanande även för den som inte har klaustrofobi.
När paniken kommer och det känns som man kommer tappa kontrollen totalt. Jag vet inte vad som kommer hända i kroppen, delar kan röra sig utan att jag egentligen med avsikt beordrat dem. Huvudet kan vilja rycka till och tårarna trycka bakom ögonlocken. Jag är livrädd att tappa kontrollen där, även fast det aldrig hänt. Det är när paniken och frispelet lurar som jag fokuserar på den kalla luften. Fläkten, den "friska" luften eller håret som reser sig på armarna. När jag känner in alla småsaker kan jag koppla bort ljuden och alla känslor som bubblar upp. Jag vill nästan alltid gråta när jag ligger där. Påminnelsen om Mårten i mitt huvud kan inte bli fetare. Påminnelsen om cancer i kroppen och allt jag måste utstå. Förjävligt och jag får en vilja att bara kräkas, rakt ut - på hela situationen. Att jag aldrig kan trycka på paus, inte ens en minut. Eller en halv. Vilken välsignelse det är, att vara frisk.
Emma
torsdag 19 september 2013
DRA LÄRDOM AV MINA MISSTAG.
Jag har knappt sovit i natt. Gårdagens intervju på SRs Karlavagnen gjorde mig alldeles för fundersam, men främst nyfiken, för att ligga kvar. Det gick inte.
10 minuter. 10 minuter att svara på frågor rörande hur det är att leva med cancer. Jag kan inte med ord beskriva hur svårt det är att göra. Vanligtvis kan jag behöva minst 1-2 timmar för att hinna förklara och ta med det som känns viktigt för mig. I liknande sammanhang som igår känns det så fel att nämna vissa delar och inte ens beröra andra, men jag styr inte samtalets frågor. Visst går det att påverka, men att prata vitt och brett om det jag tycker är viktigt att lägga fram, det gör man inte. Speciellt inte när det är ens första intervju som Sverige sitter och lyssnar på. Jag var så nervös att jag knappt visste var jag skulle ta vägen.
I efterhand kan jag tydligt känna människors reaktioner över beskedet obotlig cancer. Hur man pratar om det. Hur många ser ett likhetstecken mellan obotlig, eller för den delen även cancer i sig och död. Jag försöker se det som att det idag går att leva med - tack vare nya behandlingar och pågående forskning. Det fanns så mycket jag ville säga igår. Något jag väldigt gärna hade velat lyfta fram mer är oförståelsen och just rädslan och oviljan att prata om cancer. Om sjukdom, om död. Jag har så svårt att förstå varför många är rädda att prata om det. Sedan jag var liten har jag lärt mig prata om känslor och hantera dem (någorlunda), kanske är det en anledning till att jag ser det som självklart. Just vetskapen om hotet i kroppen, något jag nämnde igår och har skrivit många gånger förut är en av de värsta att försöka hantera. När du får se din hjärna på bild och du ser ett mörkt moln lika stort som ett ägg, då vill du bara krypa ur skinnet. Be om en ny kropp, för den här är infekterad. Varningssystemet i kroppen alarmerar att det är dags att byta fordon, till ett fungerande som kan ta dig vidare tryggare på livets resa. Om det ändå var så enkelt som att stiga ur och kliva i en frisk kropp. Det är en evig kamp att försöka få psyket och alla känslor att varje dag kunna handskas med dessa tankar och känslor. Rädslan över faran, ilskan över maktlösheten, frustrationen över att människor runtom en inte vill prata om det. Vissa agerar som att det aldrig har hänt och det är en svidande käftsmäll, den hänger kvar, den känns. Jag som faktiskt sitter här och i skrivande stund känner allt cancern har gjort med mig och fortfarande gör med mig.
Jag tittar på samhället och ser sjukdom, olyckor, tragedier och död överallt. Cancer som är en orsak till mycket sorg kommer vi alla drabbas av. Det är en annan aspekt som gör mig ännu mer förtvivlad. Vi behöver prata om det, alla berörs. Om den dag ännu inte redan kommit (vilket jag uppriktigt hoppas att den inte gjort) så kommer den komma. Den dag du får ett besked att någon i din nära omgivning drabbats av cancer. Kanske blir det du själv. Hårda ord, men hård är också sanningen - tro mig. Livet är här och nu och meningen med livet är att leva det. Så, lev det, just nu. Just nu är det enda du kan påverka. Det gör mig galet frustrerad att se människor leva sina liv som de lever, hela tiden framåt. "I morgon, nästa månad, nästa år ska jag...". Jag har själv varit där och jag levde inte, jag var ständigt i framtiden och såg inte det fina med idag.
Emma
10 minuter. 10 minuter att svara på frågor rörande hur det är att leva med cancer. Jag kan inte med ord beskriva hur svårt det är att göra. Vanligtvis kan jag behöva minst 1-2 timmar för att hinna förklara och ta med det som känns viktigt för mig. I liknande sammanhang som igår känns det så fel att nämna vissa delar och inte ens beröra andra, men jag styr inte samtalets frågor. Visst går det att påverka, men att prata vitt och brett om det jag tycker är viktigt att lägga fram, det gör man inte. Speciellt inte när det är ens första intervju som Sverige sitter och lyssnar på. Jag var så nervös att jag knappt visste var jag skulle ta vägen.
I efterhand kan jag tydligt känna människors reaktioner över beskedet obotlig cancer. Hur man pratar om det. Hur många ser ett likhetstecken mellan obotlig, eller för den delen även cancer i sig och död. Jag försöker se det som att det idag går att leva med - tack vare nya behandlingar och pågående forskning. Det fanns så mycket jag ville säga igår. Något jag väldigt gärna hade velat lyfta fram mer är oförståelsen och just rädslan och oviljan att prata om cancer. Om sjukdom, om död. Jag har så svårt att förstå varför många är rädda att prata om det. Sedan jag var liten har jag lärt mig prata om känslor och hantera dem (någorlunda), kanske är det en anledning till att jag ser det som självklart. Just vetskapen om hotet i kroppen, något jag nämnde igår och har skrivit många gånger förut är en av de värsta att försöka hantera. När du får se din hjärna på bild och du ser ett mörkt moln lika stort som ett ägg, då vill du bara krypa ur skinnet. Be om en ny kropp, för den här är infekterad. Varningssystemet i kroppen alarmerar att det är dags att byta fordon, till ett fungerande som kan ta dig vidare tryggare på livets resa. Om det ändå var så enkelt som att stiga ur och kliva i en frisk kropp. Det är en evig kamp att försöka få psyket och alla känslor att varje dag kunna handskas med dessa tankar och känslor. Rädslan över faran, ilskan över maktlösheten, frustrationen över att människor runtom en inte vill prata om det. Vissa agerar som att det aldrig har hänt och det är en svidande käftsmäll, den hänger kvar, den känns. Jag som faktiskt sitter här och i skrivande stund känner allt cancern har gjort med mig och fortfarande gör med mig.
Jag tittar på samhället och ser sjukdom, olyckor, tragedier och död överallt. Cancer som är en orsak till mycket sorg kommer vi alla drabbas av. Det är en annan aspekt som gör mig ännu mer förtvivlad. Vi behöver prata om det, alla berörs. Om den dag ännu inte redan kommit (vilket jag uppriktigt hoppas att den inte gjort) så kommer den komma. Den dag du får ett besked att någon i din nära omgivning drabbats av cancer. Kanske blir det du själv. Hårda ord, men hård är också sanningen - tro mig. Livet är här och nu och meningen med livet är att leva det. Så, lev det, just nu. Just nu är det enda du kan påverka. Det gör mig galet frustrerad att se människor leva sina liv som de lever, hela tiden framåt. "I morgon, nästa månad, nästa år ska jag...". Jag har själv varit där och jag levde inte, jag var ständigt i framtiden och såg inte det fina med idag.
Emma
onsdag 18 september 2013
LYSSNA PÅ P4 IKVÄLL.
Ikväll ska det pratas om ett tungt ämne, i radio. Fick ett samtal och sen var jag övertalad att vara med. Hur jag kommer reagera återstår och se, det enda jag vet är att det är viktigt att prata om. Att beröra en sjukdom så många fruktar.
Har ni möjlighet att slå på P4 21:40 så gör det! Annars finns möjligheten att lyssna i efterhand.
Klicka här så kommer ni till sidan!
Emma
Har ni möjlighet att slå på P4 21:40 så gör det! Annars finns möjligheten att lyssna i efterhand.
Klicka här så kommer ni till sidan!
Emma
ÄNNU EN KÄMPE HAR BLIVIT EN ÄNGEL.
Idag är det mångas tillvaro som står still. Hela Borlänge verkar ha stannat upp. Tror inte det finns en själ här som missat nyheten. Gårdagens bortgång av Kristian, Kristian Gidlund. När jag först fick höra det i morse kände jag ingenting. Jag blev bara tom. Timme efter timme började tårarna trycka på och väl på väg till terapeuten gick de knappt att hålla inne. Jag kände inte Kristian, men är en av alla dem som läst hans blogg. Jag läste den när jag var mitt i operationstider och behandling. När vardagen som mest skrek sjukdom och cancer. Det var en av de två saker vi hade gemensamt - cancer - den andra är skrivandet. Jag fann tröst i hans ord, kunde sörja och gråta ut. Både det fina och förfärliga fick mig att på ett enklare sätt lätta på locket. Låta tårarna komma ut. Idag påminner inläggen mig om en jobbig tid. Minnen rivs upp och känslorna likaså. Han finns inte längre och det känns inte bara sorgligt, det känns konstigt. Hans slut är som ett återkommande hot om hur det kan gå, oavsett hur mycket kämpe man är.
Jag vet att vi hade olika cancer, men rädslan för hur min ska utvecklas med åren försvinner inte bara för det. Ena stunden går det bra, nästa kan det gå utför. Jag lever dagarna med det ständiga hotet om min existens. Döden kan vara runt hörnet, döden kan vara om många år. Som för oss alla, men jag är ytterst medveten att det en dag kommer ta slut. Medvetenheten om Mårten gör inte dagarna lättare att hantera, det får mig bara att se det lilla i livet. De där små detaljerna som man lätt rusar förbi när sjukdom och död håller sig långt borta. När de drabbar personer man läser om i tidningen. Ur den synvinkeln är jag tacksam att jag har fått uppvaknandet pga Mårten. Lever livet här och nu, prioriterar det viktiga. Det på riktigt viktiga.
Idag är en dag då tårarna faller och känslorna ligger långt uppe på ytan. De får falla, för sorgen av Kristian, för Mårten i min hjärna, för alla andra som kämpat eller kämpar mot denna skoningslösa sjukdom. ♥
Emma
Jag vet att vi hade olika cancer, men rädslan för hur min ska utvecklas med åren försvinner inte bara för det. Ena stunden går det bra, nästa kan det gå utför. Jag lever dagarna med det ständiga hotet om min existens. Döden kan vara runt hörnet, döden kan vara om många år. Som för oss alla, men jag är ytterst medveten att det en dag kommer ta slut. Medvetenheten om Mårten gör inte dagarna lättare att hantera, det får mig bara att se det lilla i livet. De där små detaljerna som man lätt rusar förbi när sjukdom och död håller sig långt borta. När de drabbar personer man läser om i tidningen. Ur den synvinkeln är jag tacksam att jag har fått uppvaknandet pga Mårten. Lever livet här och nu, prioriterar det viktiga. Det på riktigt viktiga.
Idag är en dag då tårarna faller och känslorna ligger långt uppe på ytan. De får falla, för sorgen av Kristian, för Mårten i min hjärna, för alla andra som kämpat eller kämpar mot denna skoningslösa sjukdom. ♥
Emma
måndag 16 september 2013
SKALMANSTYLE.
Mätt i magen har jag sjunkit ner djupt i fåtöljen. M och J har åkt på jobbet, jag är i Djurmo och skulle hjälpa till, men jag ska erkänna att det blev mer semester. En dag i det tysta, i det lugna och stilla. Det är blött ute och som den donna F är så ligger hon hellre inne i puffen och drar sig. Hon sover och jag, jag klagar inte. Gårdagen har satt sig i musklerna, så det passar utmärkt med en mat- och sovklocka-dag. Däremellan får det bli att ta fram boken eller meditera. Uppladdningsmåndag och vilodag - till tusen.
Natten har varit helt sjuk, men ändå känner jag mig utvilad i ögonen. Skunkar, minkar, igelkottar, grävlingar, katter, ja - alla smådjur ni kan tänka er som kan vålla skada genom att bitas, rivas eller annat - har jagat mig i natt. Alla legat på lur och när jag börjat slappna av, när jag minst anat det, har de hängt fast i foten med tänderna djupt ända in till muskler och ben. Skrik och panikkänslor, kroppens alla signaler är automatiskt inställda på flykt. Man är amygdalakidnappad - fast och fången. Vad fan kommer allt det här från? Hela natten har varit en flykt och när klockan ringde kändes det som en befrielse.
Jag vet att jag vissa stunder kan tappa fattningen och drabbas av både skräck och en slags klaustrofobi pga min egen kropp. På grund av att tumören finns i min kropp och jag är instängd i den. Det hemska i att inte kunna klippa bort problemet, göra mig av med det. Jag kan inte fly undan tumören, måste bara härda ut. Hitta lösningar och acceptera. M sade en sann sak i morse vid frukosten. Vi hade pratat om meditationen, spikmattan, magnetkudden, mediyogan, mindfulnessen - allt jag gör för att hitta balans och må någorlunda bra - och hon konsaterar något i stil med; "Herregud hur du behöver hålla på. Att göra allt det där och inte ha någon som pushar dig om dagarna. Du är själv, det måste kräva en otrolig självdisciplin." Vad kan jag säga? Det är den största utmaningen i självdisciplin jag någonsin haft. Jag har fått många frågor vad jag gör om dagarna de senaste veckorna och där har ni mitt svar. (Hoppar jag över detta blir det i princip genast sämre, balansen försvinner. Hysteriskt, visst?) Jag läser även bok och är ute på promenader. Finns kraft och vilja blir det lite umgänge med familj eller vänner. Nu är jag så otroligt less och trött på att må dåligt, så nu får det vara nog. Med mycket, med allt. Det är förändring som gäller och jag kommer lyssna på mig själv. Göra för mig själv, folk får tycka vad de vill. Förstår man och vill man att jag ska må bra, då ifrågasätter man heller inte varför jag säger nej ibland. Och det är nog också en av de största utmaningarna för mig. Att lyssna på mig och min vilja, att säga nej när jag vill och säga ja när jag vill. Inget annat går just nu, hur många gånger ska jag göra misstaget igen?
Det känns bra, att ha satt ner foten och sagt stopp till mig själv. Att börja lyssna mer på rösten där inne, på riktigt leva som jag lär mer. Det tar tid att inse, det tar tid att gå från tanke till handling, men jag kanske faktiskt är där nu. Sen kommer jag lära mig och inse mer på vägen, men det är något jag bara ser fram emot. För det kommer göra mig klokare än vad jag är idag. Ännu bättre.
Emma
onsdag 11 september 2013
110911.
Dagen med stort D. Dagen som förändrade allt, och allt på ett ögonblick. Vissa kanske sitter hemma och fnyser nu, tänker på klyschan att man ska "ta vara på livet för det kan förändras på ett ögonblick". Men så är det, precis det hände mig. Ett epilepsianfall och plötsligt uppdagades att jag var cancersjuk. Sedan den dagen har 11 september varit ett datum som varit förknippat med panikkänslor, ångest och en otrolig sorg. En dag som jag alltid bävat inför och i princip fått magont av. Ögonen tåras när jag tänker på det, den dagen för två år sedan. Skräcken och paniken av att vara helt själv och tro att när som helst ligger jag här, död. Det som följde vet ni trogna läsare redan by now.
Många förstår inte hur pass tufft jag har det. Min pondus, mitt positiva tänkande och jävlaranamman lägger sig som ett filter över det som pågår. Innanför lägenhetsväggarna, i hjärtat, kroppen och hjärnan. Skrapar man på ytan, frågar, petar, gräver så sipprar det långsamt ut. Sedan dag ett har jag stångat mig blodig, kämpat i motvind då sjukhusets läkare och sjuksyrror ofta ifrågasatt mig. Tittat skeptiskt och tyckt att jag inte "verkat må så dåligt". Jag har hela tiden stått upp, tack vare någon slags inneboende styrka, men min styrka har slagit mig själv i ansiktet. Sjukhuspersonalen har sett en person som kämpat på, som inte behövt så mycket hjälp, som verkat må bra. Jag vet själv att jag både skrattat och tagit besked och kommande behandlingar och ingrepp med en klackspark. Allt som rena rama överlevnadsinstinkten. Typ Emma, vad skulle hon behöva hjälp med? Psykolog? Rehab? Äh, knappast! När jag idag summerar resan fram tills nu, kan jag konstatera det. Jag har kämpat för hårt inför sjukhuset, så de har inte fattat hur mycket jag faktiskt behövt dem. Hade jag brutit ihop, blivit deprimerad och självmordsbenägen hade jag nog sorgligt nog fått hjälp. Självmordstankar verkade främst vara något som krävdes på Västerås centrallasarett - vad skulle jag annars ha hjälp med? frågade man sig där.
Väl hemflyttad till Dalarna (hösten 2012) och tillhörande Falun började förändringarna sakteliga ske. Otaliga byten av läkare, remiss till Hjärnskadecentrum för utredning angående rehab och äntligen en samtalskontakt - utan minsta ifrågasättande efter att jag sagt "jag är 23 år, lever med obotlig cancer och har inte fått någon samtalskontakt". Där träffade jag Eva Norén. En kvinna som förtjänar att höjas till skyarna. Hon sparkade mig i baken och fick mig att börja med Mindfulness, stanna upp och leva här och nu. Hon ifrågasatte mig på ett positivt sätt, fick mig att reflektera över hur jag gör, varför jag gör det, för vem jag gör det. Hon fick mig (bland annat) att bryta mitt dåliga mönster, då jag fortfarande satte alla andras välmående framför min egen, trots att det var jag som var sjuk. Eva, dina ord, ditt ihärdiga härliga men ack så jobbiga tjat börjar gå in på riktigt. Du är en av mina änglar, du kom ner som från himlen precis när jag behövde det som mest. Jag hoppas du tittar på din ängel och förstår vilken skillnad du gjort i mitt liv.
Jag har i mina dagar oroat mig mycket. Hur kommer det gå för mig? Tänk om tumören börjar växa igen... Rädslan blir stor varje gång en riktig kämpe går bort i cancer. En sådan där med jävlaranamma. Det påminner mig om att det kan hända mig, livet kommer inte med några garantier. För det mesta försöker jag höra Evas ord då; det får du ta då, Emma. Inte nu, för det är inte så just nu. Det blev nog en av mina viktiga vändpunkter, som jag krampaktigt håller mig fast i. Jag ser mig själv i Eva och det är nog också delvis därför hon har berört mig så djupt, liksom fastnat.
Åter till "helvetesdagen". Jag lade mig igår kväll och det kändes en smula tungt. Men så dök ännu ett klokt uttalande från Eva upp; "Bara för att det har varit så förut behöver det inte bli så idag, eller imorgon. Du kan väl inte spå framtiden, eller?" Inspirerad av det, Manuelas ord och Mia Törnblom vaknade jag imorse och sträckte på mig. Bestämde mig för att 11 september ska bli en bra dag. En dag att fira. Ett datum ska inte få förstöra för mig. Detta ska bli en dag som jag firar mig själv och min resa. För under dessa 2 år så inser jag att jag har kommit väldigt långt, trots alla motgångar.
Enormt stort tack till er som stöttar. Mamma är också en av mina änglar. Som är helt fantastisk, utan henne vet jag inte hur det hade gått. Sämre, det är ett som är säkert. Caroline B är också en jag måste tacka extra, för att du förevigat en av de viktigaste perioderna i mitt liv (bland annat).
Jag har sagt det från början och jag säger det igen. Ingenting ska få stoppa mig.
Inte ens en obotlig tumörjävel. Och vet ni? Dagen har varit riktigt bra, med både skratt och tårar, lycka och sorg.
Emma
Många förstår inte hur pass tufft jag har det. Min pondus, mitt positiva tänkande och jävlaranamman lägger sig som ett filter över det som pågår. Innanför lägenhetsväggarna, i hjärtat, kroppen och hjärnan. Skrapar man på ytan, frågar, petar, gräver så sipprar det långsamt ut. Sedan dag ett har jag stångat mig blodig, kämpat i motvind då sjukhusets läkare och sjuksyrror ofta ifrågasatt mig. Tittat skeptiskt och tyckt att jag inte "verkat må så dåligt". Jag har hela tiden stått upp, tack vare någon slags inneboende styrka, men min styrka har slagit mig själv i ansiktet. Sjukhuspersonalen har sett en person som kämpat på, som inte behövt så mycket hjälp, som verkat må bra. Jag vet själv att jag både skrattat och tagit besked och kommande behandlingar och ingrepp med en klackspark. Allt som rena rama överlevnadsinstinkten. Typ Emma, vad skulle hon behöva hjälp med? Psykolog? Rehab? Äh, knappast! När jag idag summerar resan fram tills nu, kan jag konstatera det. Jag har kämpat för hårt inför sjukhuset, så de har inte fattat hur mycket jag faktiskt behövt dem. Hade jag brutit ihop, blivit deprimerad och självmordsbenägen hade jag nog sorgligt nog fått hjälp. Självmordstankar verkade främst vara något som krävdes på Västerås centrallasarett - vad skulle jag annars ha hjälp med? frågade man sig där.
Väl hemflyttad till Dalarna (hösten 2012) och tillhörande Falun började förändringarna sakteliga ske. Otaliga byten av läkare, remiss till Hjärnskadecentrum för utredning angående rehab och äntligen en samtalskontakt - utan minsta ifrågasättande efter att jag sagt "jag är 23 år, lever med obotlig cancer och har inte fått någon samtalskontakt". Där träffade jag Eva Norén. En kvinna som förtjänar att höjas till skyarna. Hon sparkade mig i baken och fick mig att börja med Mindfulness, stanna upp och leva här och nu. Hon ifrågasatte mig på ett positivt sätt, fick mig att reflektera över hur jag gör, varför jag gör det, för vem jag gör det. Hon fick mig (bland annat) att bryta mitt dåliga mönster, då jag fortfarande satte alla andras välmående framför min egen, trots att det var jag som var sjuk. Eva, dina ord, ditt ihärdiga härliga men ack så jobbiga tjat börjar gå in på riktigt. Du är en av mina änglar, du kom ner som från himlen precis när jag behövde det som mest. Jag hoppas du tittar på din ängel och förstår vilken skillnad du gjort i mitt liv.
Jag har i mina dagar oroat mig mycket. Hur kommer det gå för mig? Tänk om tumören börjar växa igen... Rädslan blir stor varje gång en riktig kämpe går bort i cancer. En sådan där med jävlaranamma. Det påminner mig om att det kan hända mig, livet kommer inte med några garantier. För det mesta försöker jag höra Evas ord då; det får du ta då, Emma. Inte nu, för det är inte så just nu. Det blev nog en av mina viktiga vändpunkter, som jag krampaktigt håller mig fast i. Jag ser mig själv i Eva och det är nog också delvis därför hon har berört mig så djupt, liksom fastnat.
Åter till "helvetesdagen". Jag lade mig igår kväll och det kändes en smula tungt. Men så dök ännu ett klokt uttalande från Eva upp; "Bara för att det har varit så förut behöver det inte bli så idag, eller imorgon. Du kan väl inte spå framtiden, eller?" Inspirerad av det, Manuelas ord och Mia Törnblom vaknade jag imorse och sträckte på mig. Bestämde mig för att 11 september ska bli en bra dag. En dag att fira. Ett datum ska inte få förstöra för mig. Detta ska bli en dag som jag firar mig själv och min resa. För under dessa 2 år så inser jag att jag har kommit väldigt långt, trots alla motgångar.
Enormt stort tack till er som stöttar. Mamma är också en av mina änglar. Som är helt fantastisk, utan henne vet jag inte hur det hade gått. Sämre, det är ett som är säkert. Caroline B är också en jag måste tacka extra, för att du förevigat en av de viktigaste perioderna i mitt liv (bland annat).
Jag har sagt det från början och jag säger det igen. Ingenting ska få stoppa mig.
Inte ens en obotlig tumörjävel. Och vet ni? Dagen har varit riktigt bra, med både skratt och tårar, lycka och sorg.
Emma
tisdag 3 september 2013
VARDAGENS KONSTANTA KRIG MELLAN VILJOR.
Det pågår ett krig inom mig. En konstant fight om vilken av rösterna som ska få höras mest. Vem av dem som ska få vara med och påverka, bestämma. Fyra röster, ett öde, stundvis kan det nog vara fler. Först har vi eldsjälen, som vill så mycket. Hon har svårt att inse att saker är annorlunda. Hon önskar driva projekt, jobba, umgås, träna - ja allt det där som hör en mer normal vardag till. Sen har vi känslomänniskan. Som vid minsta lilla känner efter så där mycket. En person som behöver gråta och vara ledsen. Gråtterapi - finns sådant? Denna röst jobbar verkligen i den andan. Då känslorna ligger utanpå och vid en liten beröring släpps de fram. Och stopp, ja det är ett ord som inte existerar i hennes värld. Tårarna rinner och rinner och rinner. Tredje rösten fightas genom att säga åt alla de andra att stänga av. Sluta vara så känslig. Fan, vad fjantig du är nu. Hon slänger ur sig saker som "sluta känn efter så jävligt, stäng av de där funderingarna, ta tag i saker och ting. Ta dig samman och släpp det förflutna. Det är ju bra nu". Röst två ligger som lamslagen på backen, hon som känner så mycket, så galet mycket sorg. Som är så ledsen och vet att man inte bara släpper hur som helst, eller stänger av för den delen. Man trycker inte bara på av-knappen en torsdagsmorgon och ler, tycker att allt är fantastiskt och glömmer alla sår. Och bra, vad är bra? Det är bättre, inte bra. Röst fyra står för alla lösningar. Allt som skulle kunna vara bra måste testas. Ett nytt bär som ska göra mirakel, en dryck som får cancercellerna att dö, en kur som gör dig pigg och glad - alla bekymmer försvinner, oavsett cancerform. Rösten i mig som alla gånger drar i det kortaste strå som skulle kunna göra Mårten mindre. Får huvudvärken att försvinna, hjärtat och själen att sväva på moln. "Gör inte det, det och inte det, men kom ihåg: fortsätt lev!" Hur fan går det ihop? Fortsätta leva, njuta av livet och samtidigt anpassa sig till alla "förbud"?
Sedan har vi dessutom Emma som helhet. Tjejen som ser alla dessa vinklar, som också ser just det: helheten, verkligheten. Hör rösterna, huvudets surr och ser vardagens spår. Lyssnar ständigt på jäveln som spelar trummor på min hjärna - som den där irriterande grannens barn som övar och går totalt lös med pinnarna. Helhets-Emma minns, känner och vet det förflutna. Samtidigt känner hon stort hopp inför framtiden och jobbar så hårt för att det ska bli bra. Så bra det kan bli, på alla sätt och vis. Varje dag blir ännu en debatt. Kriget är igång så fort jag slår upp ögonen på morgonen. Att göra alla val som är rätt för en. Som M skrev i mailet; "Jag vet ju att jag mår så mycket bättre om jag gör rätt val, ändå envisas jag med att göra precis tvärtom." Jag struntar i de dagar jag bara inte orkar - det i min vardag är att göra "fel" val. Att det ska vara så svårt att göra rätt val. Att fan tycka det är okej att göra det jag satsar eller tror på. Köra på sin grej och skita fullständigt i vad andra säger och också känna den känslan ända in i själen och inte bara få ett smakprov. Säga nej och sedan stå på sig. Stå emot den friska världens alla frestelser. Även om den världen egentligen är mer sjuk än min. Sjuk på ett annat sätt.
Tro på mig själv. Lita på mig själv. Till 1000, även om det varje vecka kommer mail och tips som säger "Gör det här, det här kommer hjälpa dig! Det här får bort din tumör, du kommer må jättebra!" Nu är det som så, jag uppskattar något enormt alla tips och mail jag får. Men respektera att jag tar mina beslut, jag svarar om jag orkar och har energin, är intresserad och tror på det. Alla gör vi våra egna val, har våra egna vägar. Jag vill ta min väg, kanske med din hjälp, kanske utan - med det här menar jag ingenting illa.
Emma
Sedan har vi dessutom Emma som helhet. Tjejen som ser alla dessa vinklar, som också ser just det: helheten, verkligheten. Hör rösterna, huvudets surr och ser vardagens spår. Lyssnar ständigt på jäveln som spelar trummor på min hjärna - som den där irriterande grannens barn som övar och går totalt lös med pinnarna. Helhets-Emma minns, känner och vet det förflutna. Samtidigt känner hon stort hopp inför framtiden och jobbar så hårt för att det ska bli bra. Så bra det kan bli, på alla sätt och vis. Varje dag blir ännu en debatt. Kriget är igång så fort jag slår upp ögonen på morgonen. Att göra alla val som är rätt för en. Som M skrev i mailet; "Jag vet ju att jag mår så mycket bättre om jag gör rätt val, ändå envisas jag med att göra precis tvärtom." Jag struntar i de dagar jag bara inte orkar - det i min vardag är att göra "fel" val. Att det ska vara så svårt att göra rätt val. Att fan tycka det är okej att göra det jag satsar eller tror på. Köra på sin grej och skita fullständigt i vad andra säger och också känna den känslan ända in i själen och inte bara få ett smakprov. Säga nej och sedan stå på sig. Stå emot den friska världens alla frestelser. Även om den världen egentligen är mer sjuk än min. Sjuk på ett annat sätt.
Tro på mig själv. Lita på mig själv. Till 1000, även om det varje vecka kommer mail och tips som säger "Gör det här, det här kommer hjälpa dig! Det här får bort din tumör, du kommer må jättebra!" Nu är det som så, jag uppskattar något enormt alla tips och mail jag får. Men respektera att jag tar mina beslut, jag svarar om jag orkar och har energin, är intresserad och tror på det. Alla gör vi våra egna val, har våra egna vägar. Jag vill ta min väg, kanske med din hjälp, kanske utan - med det här menar jag ingenting illa.
Emma
lördag 31 augusti 2013
AUGUSTI NÄRMAR SIG SITT SLUT.
Gårdagen blev kluven. Den gick som den där karusellen jag berättade mycket om förut. Euforiskt upp och fritt fall ner, för att återigen följas av en uppgång. Vaknade för en gångs skull av klockan, och inte en ropande hund, som fick mig att ryckas upp ur min djupaste sömn. Ögonen letade sig fram, ut ur drömmen. In i verkligheten, vakenheten. Kändes som jag var så långt ner och innan kroppen vaknat till och fått kontroll på ögonen hade jag zombifierat tagit mig in i vardagsrummet. Till vovven som tyckte jag var dum i huvudet som var uppe så tidigt. Tro mig, tänkte jag, jag vill också ligga kvar och sova mer...
Efter en timmes samtal var känslorna ständigt på kanten till att svämma över. Tanken på att gå genom stan med röd snuvig näsa och blanka svullna ögon tog minst sagt emot. Det enda jag går där och hoppas är att ingen ska se mig. Snälla, låt mig slippa möta någon jag känner nu. Samtidigt som jag lämnar terapeuten de där stunderna flyger alla insikter genom huvudet. Insikter, råd, fakta och jordens alla känslor - så klart är de närvarande. Frustration, sorg, besvikelser, rädsla. De två senaste åren har inte varit nådiga och spåren de lämnat går inte att missa. I alla fall inte för mig.
Fredagen räddades av M som kom med äppelpaj, så det blev fika med kaffe, glass och kramkalas. Prat och jag kan sitta i timmar, utan att fatta att en endaste passerat. Jag saknar att umgås, i stora som små sällskap men speciellt i större skaror.
Jag inser att jag pratar väldigt mycket i klyschor till andra människor, en stor anledning till det är att jag vet att de ofta stämmer. De bär med sig en enorm sanning, en innebörd jag ofta inte kan förklara bättre med andra ord.
Emma
Efter en timmes samtal var känslorna ständigt på kanten till att svämma över. Tanken på att gå genom stan med röd snuvig näsa och blanka svullna ögon tog minst sagt emot. Det enda jag går där och hoppas är att ingen ska se mig. Snälla, låt mig slippa möta någon jag känner nu. Samtidigt som jag lämnar terapeuten de där stunderna flyger alla insikter genom huvudet. Insikter, råd, fakta och jordens alla känslor - så klart är de närvarande. Frustration, sorg, besvikelser, rädsla. De två senaste åren har inte varit nådiga och spåren de lämnat går inte att missa. I alla fall inte för mig.
Fredagen räddades av M som kom med äppelpaj, så det blev fika med kaffe, glass och kramkalas. Prat och jag kan sitta i timmar, utan att fatta att en endaste passerat. Jag saknar att umgås, i stora som små sällskap men speciellt i större skaror.
Jag inser att jag pratar väldigt mycket i klyschor till andra människor, en stor anledning till det är att jag vet att de ofta stämmer. De bär med sig en enorm sanning, en innebörd jag ofta inte kan förklara bättre med andra ord.
Emma
fredag 30 augusti 2013
INSPIRATION.
Jag behöver inspiration. Bokhyllan gapar för mycket tomt och jag behöver tips. Tips på bra och läsvärda böcker, allt möjligt egentligen. Jag är allätare, men gärna också något liknande feelgood. Perfekt att grotta ner sig i när det stundande höstmörkret närmar sig mer och mer. Så har du kanske läst någon bra bok som du inte glömt namnet på?
Emma
Emma
söndag 25 augusti 2013
onsdag 21 augusti 2013
YOU HAVE FALL TO LEARN HOW TO PICK YOURSELF UP.
Suger på en bit mörk choklad och funderar över en kopp te, efter att ha gått en härlig kvällspromenad. Jag har strosat och kikat på hus, F har busat och levt loppan som vanligt. Det är precis som att jag har fått en spark i baken. Kanske har jag också det. Samtalet med sjukgymnasten, samtalet med nya terapeuten. Nya mål är satta och idag har jag satt p för den här perioden. Det har varit en onödigt tung period, men nu får det vara bra med det. Slut på självömkan. Att jag har det så jävla jobbigt - att allt är så jävla jobbigt - att ingen verkar förstå mig. Men ja, det känns så ibland. Det är ett helvete och detta helvete går upp, och det går ner. Jag måste ha båda de där perioderna. För bara när jag är som längst ner på botten, grinat, hävt ur mig, pratat, grubblat (ja, allt det där ni kan tänka er) kan jag sätta ner fötterna. Sträcka på mig och skjuta ifrån igen, uppåt, mot toppen. Mot mina mål och den starka Emma som jag egentligen är.
Jag vet att jag har mycket att bearbeta, egentligen främst sorg. Sorg över så mycket som jag förlorat och missat. Down-perioderna tillåter mig att gråta över det, ta till mig sorgen. Innan vi kan gå vidare måste vi sörja klart till viss del, även om sorgen kommer fortsätta. Det gäller bara att acceptera. Sorgen, känslorna och dess smärta tillåter mig att lägga mig ner, blotta mig för mig själv och gå in i det, tills jag kräks på det. Se mig för den lilla tjej jag egentligen är. Som de barn vi alla faktiskt är. De som ibland har för stora kläder på sig så man känner sig obekväm eller de som gråter över att de fått fel kläder. Jag är den som känner jag har fått fel kläder på mig, de passar inte och jag vill bara gråta över dem ibland. Tårarna får det att kännas bättre, de läker. Det bästa med perioderna är att de kommer och går. De går över och gör helvetet lite mindre helvetiskt.
Vissa insikter och förändringar med mig är ganska totala. Jag har förändrats och det medför sina konsekvenser. Relationer blir annorlunda. Jag är livrädd för ett x antal saker. Jag är fruktansvärt rädd att stå själv. Själv i hela den här resan, utan stöd och någon att luta sig mot. Jag vet att jag alltid kommer klara mig och det i sig är väl en trygghet gissar jag. Men för att vara helt ärlig, själv - vad är man?
Emma
Jag vet att jag har mycket att bearbeta, egentligen främst sorg. Sorg över så mycket som jag förlorat och missat. Down-perioderna tillåter mig att gråta över det, ta till mig sorgen. Innan vi kan gå vidare måste vi sörja klart till viss del, även om sorgen kommer fortsätta. Det gäller bara att acceptera. Sorgen, känslorna och dess smärta tillåter mig att lägga mig ner, blotta mig för mig själv och gå in i det, tills jag kräks på det. Se mig för den lilla tjej jag egentligen är. Som de barn vi alla faktiskt är. De som ibland har för stora kläder på sig så man känner sig obekväm eller de som gråter över att de fått fel kläder. Jag är den som känner jag har fått fel kläder på mig, de passar inte och jag vill bara gråta över dem ibland. Tårarna får det att kännas bättre, de läker. Det bästa med perioderna är att de kommer och går. De går över och gör helvetet lite mindre helvetiskt.
Vissa insikter och förändringar med mig är ganska totala. Jag har förändrats och det medför sina konsekvenser. Relationer blir annorlunda. Jag är livrädd för ett x antal saker. Jag är fruktansvärt rädd att stå själv. Själv i hela den här resan, utan stöd och någon att luta sig mot. Jag vet att jag alltid kommer klara mig och det i sig är väl en trygghet gissar jag. Men för att vara helt ärlig, själv - vad är man?
Emma
torsdag 15 augusti 2013
DET ÄR MIN FRAMTID.
"Emma är 23 år och har drabbats av obotlig cancer." Jag läser orden, uttalar dem högt för mig själv. Smakar på dem. I samma stund blir jag torr i munnen och det känns som jag har ett snöre runt halsen. Luften kommer varken in eller ut som den ska, det går trögt som om ett lock ligger på. Varje gång jag läser andras ord om mig själv känns det lika overkligt. Jag - cancer? Det är den hårda sanningen, jag står i boxningsringen mot en dödlig sjukdom.
Jag har fått behandling. Läkarna har gjort vad de har kunnat, nu kan jag bara hoppas att Mårten sover sig genom mitt liv. Att han aldrig börjar växa igen - hela rummet börjar snurra av bara tanken. Framtiden är oviss, som för alla. Det är bara det, att det är så otroligt påtagligt att verkligen veta att min tid är utmätt. Fortfarande ligger frustrationen och pyr, tankarna om alla vänner som stegar framåt i livet. Jag står still. Barn, barn, kommer jag komma dit? Jag vet, jag har sagt det förut, men det är så här i min värld. Hör hur vissa säger "tänk inte på framtiden, var här och nu", "du har kommit långt Emma, du är ung, du har tiden på dig". Men tänk så är det inte åldern som hindrar mig från att skaffa barn då? Kanske är det orken, eller sjukdomen i sig.
"Tänk inte på framtiden"... Hur fan ska jag inte kunna tänka på framtiden? Den står för dörren, jämt. Och jag är 23, vem har inte eller har inte haft dessa tankar vid samma ålder? Så snälla, kom inte och säg att jag får ta det då. För jag behöver bearbeta det nu.
Emma
Jag har fått behandling. Läkarna har gjort vad de har kunnat, nu kan jag bara hoppas att Mårten sover sig genom mitt liv. Att han aldrig börjar växa igen - hela rummet börjar snurra av bara tanken. Framtiden är oviss, som för alla. Det är bara det, att det är så otroligt påtagligt att verkligen veta att min tid är utmätt. Fortfarande ligger frustrationen och pyr, tankarna om alla vänner som stegar framåt i livet. Jag står still. Barn, barn, kommer jag komma dit? Jag vet, jag har sagt det förut, men det är så här i min värld. Hör hur vissa säger "tänk inte på framtiden, var här och nu", "du har kommit långt Emma, du är ung, du har tiden på dig". Men tänk så är det inte åldern som hindrar mig från att skaffa barn då? Kanske är det orken, eller sjukdomen i sig.
"Tänk inte på framtiden"... Hur fan ska jag inte kunna tänka på framtiden? Den står för dörren, jämt. Och jag är 23, vem har inte eller har inte haft dessa tankar vid samma ålder? Så snälla, kom inte och säg att jag får ta det då. För jag behöver bearbeta det nu.
Emma
onsdag 14 augusti 2013
MIN INSAMLING.
Jag har äntligen fått arslet ur vagnen och tagit tag i det. Nu finns den här, så snälla skänk en slant - inte bara för mig - utan för ALLA som kämpar mot denna hemska och orättvisa sjukdom.
Sluta skriv hjärtan på t.ex. era Facebook-statusar för att visa stöd. Gör något konkret istället. Inte ens alla hjärtan i världen kommer hjälpa cancerforskningen framåt. Det behövs pengar, här har du en chans att hjälpa. En enkel knapptryckning, och du gör en enormt viktig sak. En skillnad. Du bidrar.
Tack för att du läser och stort tack till dig som skänkt pengar - oavsett summan!
All kärlek till er.
Emma
Sluta skriv hjärtan på t.ex. era Facebook-statusar för att visa stöd. Gör något konkret istället. Inte ens alla hjärtan i världen kommer hjälpa cancerforskningen framåt. Det behövs pengar, här har du en chans att hjälpa. En enkel knapptryckning, och du gör en enormt viktig sak. En skillnad. Du bidrar.
Tack för att du läser och stort tack till dig som skänkt pengar - oavsett summan!
All kärlek till er.
Emma
tisdag 13 augusti 2013
VACKERT.
Sommar i P1.
"Jag behöver prata om att jag behandlas för en dödlig sjukdom.
Jag behöver prata om allvaret i min situation.
Mitt liv handlar mindre och mindre om min kropp, och mer och mer om mina sinnen.
Vad som händer i mitt huvud."
Kristian Gidlund, kloka ord som känns som mina egna.
Emma
"Jag behöver prata om att jag behandlas för en dödlig sjukdom.
Jag behöver prata om allvaret i min situation.
Mitt liv handlar mindre och mindre om min kropp, och mer och mer om mina sinnen.
Vad som händer i mitt huvud."
Kristian Gidlund, kloka ord som känns som mina egna.
Emma
måndag 12 augusti 2013
FÖR ATT ÖVERLEVA KANSKE?
Jag håller på att grubbla ihjäl mig. Mindfulness och meditation, nej du, inatt styr tankarna. Harmoni-Emma och Mindfulness-Emma verkar vara på semester. Typ, kvar i Norge eller något. Det spelar ingen roll hur djupa och många andetag jag tar. "Fokusera på något annat"... det funkar inte just nu. Vill bara störtböla men huvudet kommer vara ännu värre imorn då och det funkar inte. Jag orkar inte det. Snacka om ond cirkel.
Jag känner mig som den där som omvärlden inte riktigt förstår sig på. Som vännen, systern, dottern, barnbarnet, släktingen som hela tiden säger "inte idag", "jag orkar inte", "det är jobbigt idag", "huvudvärken är värre", "en annan dag".
Jag får höra att det är härligt att höra att jag låter pigg i alla fall - fast det är ju så långt ifrån sanningen man kan komma. Hjärnan känns som en vattenballong som skumpar runt precis som guppyn i akvariet. Mörka ringar under ögonen ger avslöjandet att nätterna går tungt och att det är en extra utmanande period just nu. Det har blivit kämpigare sedan jag slutade gå på samtalen hos Eva. Jag är (tyvärr dessa gånger) en djup person som tänker mycket. Som behöver prata av mig, men att sitta och prata med mig själv är inte alltid det bästa. Plus att folk kan ju tro att man är sinnessjuk på riktigt. Jag märker hur jag har nära och kära på en armslängds avstånd hellre än att sänka garden och prata. Det blir så otroligt jävla (rent ut sagt) jobbigt då. Känslorna kokar över och mycket rivs upp. Jag vet att jag sagt det förut, att jag blir som musslan. Att jag stänger in mig. Jag vet inte varför egentligen, har bara mina teorier och jag önskar över allt annat att jag inte gjorde så. Min teori utgår ifrån försvarsmekanism? För att ta sig igenom det jobbiga? Vad vet jag, det är inte enkelt att trycka på "open"-knappen och bara börja prata. Speciellt inte när en stor del av omvärlden har så svårt att förstå.
Frustrationen över att inte orka prata i telefon gör det inte heller lättare att hålla kontakt med vännerna på långt håll. När varken huvudet, kroppen eller öronen fixar det, hur gör jag då? Dåligt samvete för att jag inte hör av mig, dåligt samvete för att jag inte alltid kan vara den vän jag skulle vilja vara.
Emma
Jag känner mig som den där som omvärlden inte riktigt förstår sig på. Som vännen, systern, dottern, barnbarnet, släktingen som hela tiden säger "inte idag", "jag orkar inte", "det är jobbigt idag", "huvudvärken är värre", "en annan dag".
Jag får höra att det är härligt att höra att jag låter pigg i alla fall - fast det är ju så långt ifrån sanningen man kan komma. Hjärnan känns som en vattenballong som skumpar runt precis som guppyn i akvariet. Mörka ringar under ögonen ger avslöjandet att nätterna går tungt och att det är en extra utmanande period just nu. Det har blivit kämpigare sedan jag slutade gå på samtalen hos Eva. Jag är (tyvärr dessa gånger) en djup person som tänker mycket. Som behöver prata av mig, men att sitta och prata med mig själv är inte alltid det bästa. Plus att folk kan ju tro att man är sinnessjuk på riktigt. Jag märker hur jag har nära och kära på en armslängds avstånd hellre än att sänka garden och prata. Det blir så otroligt jävla (rent ut sagt) jobbigt då. Känslorna kokar över och mycket rivs upp. Jag vet att jag sagt det förut, att jag blir som musslan. Att jag stänger in mig. Jag vet inte varför egentligen, har bara mina teorier och jag önskar över allt annat att jag inte gjorde så. Min teori utgår ifrån försvarsmekanism? För att ta sig igenom det jobbiga? Vad vet jag, det är inte enkelt att trycka på "open"-knappen och bara börja prata. Speciellt inte när en stor del av omvärlden har så svårt att förstå.
Frustrationen över att inte orka prata i telefon gör det inte heller lättare att hålla kontakt med vännerna på långt håll. När varken huvudet, kroppen eller öronen fixar det, hur gör jag då? Dåligt samvete för att jag inte hör av mig, dåligt samvete för att jag inte alltid kan vara den vän jag skulle vilja vara.
Emma
lördag 10 augusti 2013
HOME AGAIN.
Efter en vecka på resande fot bland bergen i Norge är jag hemma igen. Husbilen rullade Gagnef - Trysil - Fagernes - Skei - Geiranger - Otta - Idre - Borlänge. Vilken jävla upplevelse måste jag säga, helt klart ett land jag vill tillbaka till någon gång i framtiden. Resan i sig - upp och ner bland fjordar, berg och dalar - kändes som en enda symbol för min Mårten-resa. Vissa gånger gick det lättare och andra tyngre. Öronpropparna användes i princip all tid vi åkte och det funkade rätt bra att sova, att vara på resande fot i allmänhet. Högt bland molnen och lågt i de djupaste dalar. Nu när jag landat hemma kommer grubblandet och tröttheten. Frågorna, insikterna och känslorna bearbetas, får sitt utrymme och kommer också till uttryck. Jag har sovit kasst, haft svårt att somna. Vänt och vridit tills jag har velat slänga ut sängen genom fönstret. Emma, the hulk. Inte helt långt ifrån faktiskt. Fråga min familj.
Jag blir så frustrerad över att det fortfarande är samma tankar som snurrar runt uppe i Mårtens territorier. Tankar som jag inte kommer någon jävla stans med. Om det går någonstans så är det ytterst små steg framåt. Acceptera, acceptera, acceptera. Oftast är det lättast att bara strunta i det, klippa bort det ur ens liv men det funkar inte så. Det går inte med de här pusselbitarna. De måste hamna på rätt plats och göra bilden hel. Känslor, utan dem i bilden hade det varit så otroligt mycket lättare. Då hade jag kunnat strunta i det, gått vidare, stängt av. Byggt ett annat pussel. Men som redan konstaterat fungerar det inte så.
Fäller i alla fall glädjetårar över de fina mail jag får från mina läsare. Tamejfan både skribenter och författare som påstår att jag har talang. Jag? Med mitt pladder om diverse hjärnkaos? Det värmer något otroligt i en liten dalkullas hjärta. Stort tack till er alla, som läser, som skickar tankar och kramar, kommenterar och mail. Jag läser det alla gånger, men orkar inte alltid svara. Ni får ha överseende med det. Kärlek till er. ♥
Emma
Jag blir så frustrerad över att det fortfarande är samma tankar som snurrar runt uppe i Mårtens territorier. Tankar som jag inte kommer någon jävla stans med. Om det går någonstans så är det ytterst små steg framåt. Acceptera, acceptera, acceptera. Oftast är det lättast att bara strunta i det, klippa bort det ur ens liv men det funkar inte så. Det går inte med de här pusselbitarna. De måste hamna på rätt plats och göra bilden hel. Känslor, utan dem i bilden hade det varit så otroligt mycket lättare. Då hade jag kunnat strunta i det, gått vidare, stängt av. Byggt ett annat pussel. Men som redan konstaterat fungerar det inte så.
Fäller i alla fall glädjetårar över de fina mail jag får från mina läsare. Tamejfan både skribenter och författare som påstår att jag har talang. Jag? Med mitt pladder om diverse hjärnkaos? Det värmer något otroligt i en liten dalkullas hjärta. Stort tack till er alla, som läser, som skickar tankar och kramar, kommenterar och mail. Jag läser det alla gånger, men orkar inte alltid svara. Ni får ha överseende med det. Kärlek till er. ♥
Emma
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)