SORGENS TIDVATTEN SKÖLJER ÖVER MIG.

Solen skiner ute idag och det känns skönt i sig. Igår var en sådan där dag när allt kom över mig i ett enda svep. När det blir för mycket. Jag känner mig så less, trött på allt och det mesta. Kroppen tung och knoppen splittrad. Trött på vardagen. Känner för att ta Tors hammare och platta till den duracellkanin som den verkar vara. Dagarna som bara går och går och går, i en enda never ending story. Paus, vad är det? Tyngden hänger kvar idag och jag behöver grotta i sorgen. Dra täcket över huvudet och försvinna, bryta ihop och gråta för alla de timmar jag inte gråtit. För alla de där stunderna när tårkanalerna agerat öken, eller tårarna bara bränt bakom ögonlocken men inte tillåtits komma ut för att jag inte orkat just då. Nu kommer de och de kommer som vårfloden.

En veckas prövotid ligger bakom mig och jag vet att prövningar kan ge bakslag. Fler tider och möten att klämma in i veckorna blir en ännu större utmaning. Ja, jag veeet ju, vet så väl att tröttheten kan komma som en smäll några dagar senare. Precis det hände denna gång. Vänsterbenet har inte orkat de senaste dagarna och besvikelsen över att kroppen inte är där framme där jag önskar blir droppen i den redan så fyllda bägaren. Konflikten finns där inom mig, ett battle mellan hjärta och hjärna. Stressen över allt som pågår uppe i huvudet. Att hantera cancern, värken, hjärnstressen, tröttheten i kropp och psyke, avståndstagande i relationer, mardrömmar, dödsångest. Och samtidigt glädjen, viljan, tacksamheten och framtidsdrömmarna. När allt pågår på samma gång, allt i en och samma röra. Kan man kanske konstatera; för många kockar i en och samma soppa? Det blir helt enkelt inte bra, så jag gråter.

Emma

BUDBÄRARE FRÅN DET UNDERMEDVETNA.

I huvudet snurrar tankar, dunkar värken. I huvudet processas bearbetningen, både den medvetna och undermedvetna. Drömmar om nätterna. Jag famlar runt i ett mörker. Skymtar en skepnad precis framför mig, något är där men jag fattar inte vad. Plötsligt kommer skepnaden emot mig, en snaggad man och allt går mycket fort. Han angriper mig och håller händerna hårt för munnen. Chocken och bristen på luft får paniken att stiga i kroppen. Jag kan inte andas och försöker skrika, men enbart ett tyst väsande kommer fram. Jag tar i så varenda muskel i kroppen är spänd som en stålfjäder, men jag är stum. Ännu mer panik. Vaknar med ett ryck och kippar efter andan. Ser mig om i rummet med en skräck som hänger kvar. Var är han?! Sedan inser jag att jaha, det var han som var här i drömmen igen.

Vilse på ett mörkt Disneyland, famlande i den bäcksvarta trappuppgången och dessa plötsliga överrumplingar från snaggade figurer,  alltid ett mörker och alltid denna förvirring. Återkommande drömmar som försöker säga mig något, jag har bara inte listat ut exakt vad än. Pusselbitarna faller på plats, men den undermedvetna bearbetningen är nästan värst. För när jag ska somna vet jag, att i natt kanske jag möter den där mannen i mörkret igen. I natt kanske jag inte kommer få luft. I natt kanske jag aldrig hittar tillbaka.

Emma

HELT SJUKT.

Jag har kikat på Helt sjukt, som går på TV4, några gånger. Men del 5 är nog det bästa jag sett hittills. Kunde känna igen mig i så mycket Magdalena Graaf berättade, även om vi inte sitter i samma situation. Avsnittet handlar om att bli sjuk eller drabbas av något mitt i livet. Och gissa om det träffade rätt i hjärtat... Många igenkänningsfaktorer.

Det är ett avsnitt som jag tror kan vara värt att ses av dig som har någon nära anhörig som drabbats av sjukdom eller olycka. Ni hittar avsnittet här!

Emma

TIDEN & TÅLAMODET.

Jag försöker leva, dag för dag. En bit i taget, en stund i taget de gånger det känns extra tungt. Ibland ställs man inför svåra val. Tuffa beslut som måste tas under livets gång. Cancern har fört med sig en hel del sådana. Cancern har också förändrat mycket. Känns som spelreglerna är som utbytta, så mycket nytt. I kroppen, runt omkring mig pga kroppen, förutsättningarna inte detsamma som då - förr, i det friska livet. Mycket nytt att lära sig hantera och leva med i vardagen och att bara få den snurran igång. Att ta sig igenom vardagen på egna ben med allt vad det är som ska göras och helst hinnas med. En jävla utmaning att kombinera med lugn och återhämtning. Ja, att helt enkelt kombinera den sjuka vardagen med de mer "normala" friska vardagssysslorna. Överallt i vardagens "nya" situationer konstaterar jag "jag måste lära mig hantera...". Ännu en gång stöter jag på ordet tålamod och inser att jag måste ge mig själv tid. Inte ha bråttom, inte vilja för mycket. Och jag lär mig, med tiden.

Jag slänger planen och andas.

Emma

BALKONG-OASEN.

Idag smattrar regnet stillsamt ner. Jag sitter på balkongen med en kaffe i handen och lyssnar till fågelsången - ljuvligt. Det nyplanterade gröna gror i blomlådan och jordgubbarna samt kryddorna är på plats. Freja ligger i solstolen bredvid, skönt slö efter gårdagens värme som fick henne att aningen flämta. Jag känner mig nöjd med tillvaron. Nog fan har det hänt något med mig, men vad mer exakt?

Alla diskussioner hos terapeuten leder mig framåt. Uppenbarligen finns det mycket mer i livet att lära än jag någonsin kommer kunna förstå. Tänk att allt vi stöter på under åren sätter sådana spår, formar oss. Att allt vi har runt oss påverkar oss. Det är nog först idag som jag kan se hur enorm del det har i mitt liv. Cancerns efterdyningar har dessutom gjort minsta lilla detalj så avgörande. Precis som efter att en tsunami röjt över ett område syns spåren, allt som blivit förstört. Vissa delar är borta helt, andra trasiga eller ofullständiga. Så är jag. Trasig, skör och lite halv. Kroppen hickar till vid ett väderomslag och sinnet upplever minsta känslostorm som en jordbävning. Egentligen är det kanske det som har hänt. Jag kan se mitt liv, min vardag och kropp, i en större helhet idag. Efter att ha stött och blött detaljer i terapeut-fåtöljen har jag fått en större kunskap om helheten. Mönstren jag inte kunde se tidigare, kan jag idag konstatera. Mårten som finns där, men som i viss mån måste hamna i skuggan när jag står i livets rampljus. För mitt liv ska handla om mig och inte honom. Det ska vara mina val, inte hans. Men jag kommer varje dag få lov att respektera hans närvaro. Kännedomen om att han ligger där och lurar, det är något jag tar med gigantiskt stort allvar. Han kommer få lov att alltid finnas ute i periferin.

Att lära sig leva med en tumör i huvudet är allt annat än enkelt. Vissa stunder kommer skräcken som en åsksmäll mitt på soliga sommardagen, där jag glatt går och trallar. PANG! Rädslan över att den ska börja växa kommer och går, på samma sätt som Jonas Gardell jämförde sorgen med ett tidvatten. Rädslan, sorgen, ilskan och känslan av orättvisa och maktlöshet kommer och går. Kommer och går.
Jag har nu levt med honom i över 2,5 år och självklart har det också gjort att jag lärt mig saker. Hur det funkar, hur JAG funkar, vad som funkar och inte. Min kunskap har blivit stor och jag känner mig ivrig att lära mig mer. I och med att kunskapen och erfarenheterna fylls på, växer också min makt i den här annars maktlösa situationen. Det, tillsammans med att jag kan hjälpa andra, känns ändå som en skön tröst.

Idag vet jag nog ganska bra vad mitt hjärta, mitt huvud och min själ mår bra av.

Emma

TIDIG FREDAGSNATTI.

Jag vet. Fredagen är bara barnet än. Men jag och suffisen här hemma har haft en hektisk vecka så vi lyssnar på Dalai Lama och säger god natt, typ nu. Han vet vad han pratar om han.

Emma

DEN DÄR PERIODEN.

Att gå igenom ett helvete känns många gånger även så; som ett helvete. Never ending. Men en sak kan jag konstatera: man går oftast starkare ur det. Starkare ur de där stunderna i livet då allt känns hopplöst. Ingen förtjänar ett helvete, ibland är det tyvärr bara ens tur verkar det som. Man är nästa person i lidandets kö. Förhoppningsvis kan man vända det till en jävla bra erfarenhet i livet när det värsta av stormen dundrat förbi.

Några timmar efter operationen december 2011. Tejp-klister i ansiktet, omtumlad och mörbultad i huvudet, men fortfarande leende och skämtande trots situationen. Ibland undrar jag hur jag gjorde. Men det är nog så vi många fungerar. Kroppen överraskar, förvånar och uträttar mirakel i de mörkaste stunder. Får oss att överleva.

Jag ser tillbaka på tiden som något förjävligt, men också något fantastiskt på olika vis. Vilken resa, vilka framsteg. Vilken lärdom och erfarenhet. Jag är starkare idag, än jag var då och det känns som en tröst. Makt till mig. Och det där med "never ending"-känslan? Jo, det tar slut. Eller det blir i alla fall lättare med tiden, det krävs bara mycket tålamod och mycket tid vissa gånger. Det krävs att lägga ner ett arbete. Ta en dag i taget. En timme i taget. Babysteps.

Emma

HJÄLP! REDAN MITTEN AV MAJ!

Det både är och har varit dagar bokade med möten - dels ny läkare men också möten kring vägledning mot arbetsträning. Varje vecka även tillfällen med massage och samtalskontakt. Ja, dagarna flyger förbi med rasande fart och det är detta eviga pusslande med tiden. Tiden i kombination med orken. Att hela tiden försöka ligga ett steg före, så kroppen orkar veckan ut. Att vara här och nu, inte stressa framåt, inte hamna i gamla mönster. Jobba förebyggande med huvudvärken, muskelspänningarna och psyket. Min dagar känns alltid som ett jobb som pågår dygnet runt. Siffror och klockslag som surrar runt i huvudet, uträkningar och nedräkningar. En hund som jag försöker ge mitt bästa och även mitt bästa jag. En glad matte som kan spralla och busa till det, som andas och tar det lugnt. I harmoni och balans.

Det känns som det hänt något. Med mig själv, med mig och Freja. Jag är gladare, Freja lugnare och lyssnar bättre. Hon har blivit äldre och klokare och det värmer i hjärtat över bandet jag känner med henne. Det har definitivt stärkts med tiden.
Innan Mårten kom in i livsbilden fixade jag vardagen med en klackspark. Kunde ha femtioelva bollar i luften och fortfarande ha koll. Sen kanske jag i ärlighetens namn inte mådde speciellt bra med all stress och press jag byggt upp på mig själv. Men det var inga svårigheter som idag att få vardagen att gå runt på samma sätt. Det är väl inte konstigt egentligen, men idag kan det vara sådana svårigheter att bara ta tag i ett samtal vissa dagar. Eller att ens komma ihåg deklarationen.

Jag gör misstag, det går snett och ibland blir det inte alls som jag tänkt mig. Men jag försöker vända det till en erfarenhet, se det som en lärdom istället för att klanka ner på mig själv allt för mycket. Vissa gånger går det inte, då kommer den där stränga rösten inifrån med bannor. "Herregud, Emma." Men jag jobbar på att sänka ribban och kraven på mig själv ytterligare och det går åt rätt håll. Börjar kunna identifiera bättre vad jag behöver lära mig hantera i veckorna för att bäst ta mig igenom en "normal" vardag. En som inte består i att spendera hela dagarna hemma. Efter kroppens förändringar och förändringar i förutsättningar finns det massor jag behöver lära mig. Situationer som jag inte fixar lika lätt som för 2,5 år sedan. Jag fortsätter med myrstegen, jobbar på tålamodet och tränar på att bromsa mig själv. Men no doubt, jag behöver lite hjälp utifrån när jag hamnar där och skenar iväg med viljan i högsta fart. De gångerna är jag tacksam till vilka "resurser" jag faktiskt har omkring mig.

All kärlek till mina närmaste familjemedlemmar och vänner, som stöttar och puschar i vårt och torrt.
Ni är ovärdeliga och helt jävla oslagbara rent ut sagt! Ingen nämnd, ingen glömd - och dessutom vet ni vilka ni är ❤️

Emma

HAPPY SATURDAY.

Jag känner mig glad, positiv, inspirerad. Tänk att en sådan sak som att bestämma sig, sätta ner fötterna och enbart satsa på saker ens själ mår bra av ger sådan effekt. Inget kan få mig att bli nere idag, inte ens Mårten - det svarta hålet i min hjärna.

Emma

NU FÅR DET VARA NOG MED ONÖDIG HUVUDBRY.

Igår var som att luften gick ur mig. Diskussion med terapeut och sedan en givande fika med M och ja, på kvällen sen pös det långsamt ur mig. Jag är trött. Så ofantligt trött och matt i kroppen på allt som varit. Alla svåra relationer, känslomässiga meningsutbyten och dispyter, diskussioner, missförstånd, insikter, val och åter val. Jag är trött på att kämpa fram i vardagen och försöka, kompromissa, prova igen, prova på ett annat sätt. Försöka se från en annan vinkel, med andra glasögon. Men det är fan så; jag kommer fram till samma sak i princip varje gång. Jag är trött på att gråta, sörja, skrika i kudden av maktlöshet och frustration. Jag har nog av det redan i mitt liv pga Mårten och den dagliga kampen. Jag behöver inte mer.

Jag behöver vila från myllret i huvudet, skratta, njuta och koppla av. Slippa tänka på det destruktiva omkring mig. Alla som inte förstår mig för den Emma jag är idag. Den Emma jag utvecklats till. Jag är inte samma som innan cancern, jag vet det. Vem hade varit det egentligen? Efter en tro att livet är slut, dödsångest, trauma, fruktansvärda beslut och fruktansvärda erfarenheter. Vem fan hade varit densamme? Endast någon i total förnekelse och blindhet inför verkligheten. Det är inte jag - att välja ett liv i förnekelse.

Nu är jag mätt på att sörja. Sörja allt det som inte är vad det varit. Nu lägger jag ner. Klipper och pausar. Inget är skrivet i sten och tiden får utvisa hur allt blir. Dags för nya härliga tag och bara det känns som en lättnad i kroppen att konstatera.

Nej, man vaknar inte bara en torsdag och vet, fast idag känns lite så. Även om jag reflekterat och insett ett tag tillbaka vad jag mår bra av. Vad som krävs. Det tar ibland sådan tid, man behöver smälta och landa innan man börjar bearbeta. Vända och vrida, sedan sörja tills man insett att det är som det är. Då sätter man punkt, som jag gör nu.

Emma

IBLAND BEHÖVER MAN ÖGON UTIFRÅN.

Det kliar i fingrarna och i huvudet skapas mening efter mening. Jag är så inspirerad efter Skånetrippen så jag kan knappt sova. Känner mig som en kapplöpningshäst som frustande står i sitt bås och väntar på att startskottet ska gå. Alla insikter och lärdomar jag tagit del av de senaste sjukdomsåren vill ner på papper. Känner mig tacksam för tiden jag gått i terapi, tacksam att fortfarande gå. Ser jag tillbaka på Emma hösten 2012 är det stor skillnad idag. Insikterna över de nedbrytande relationer jag haft utan att förstå det. Beteendet gentemot andra som kommer i första hand och mig själv som fått komma sist. I så många relationer har jag backat och jag kan se mönstret så mycket tydligare nu. Det destruktiva är glasklart och jag kan nästan bara skratta varje gång vi på onsdagarna  kommer till samma återvändsgränd igen. Jag sitter i fåtöljen och fnissar, när jag inser hur jag gjort. Jag har handlat utan att se vad det har gjort med mig. Blind inför verkligheten och mitt eget bästa.

Vi är många som sätter andra före oss själva. Det kan man väl få göra tänker jag, så länge det inte blir på bekostnad av sig själv. Så länge man inte trampar på sig själv för andras skull. Jag har alltid velat att personer i min omgivning ska ha det bra, ska vara glada och många gånger därför backat. För mig har det inte spelat någon större roll, har jag tänkt. Som att min vilja inte betyder något, fastän den gör det. Jag har på ett sätt varit som en fisk i ett stort stimm, följer med strömmen, bryter sällan ut och säger sällan ifrån. Alldeles för snäll. Det är inte bilden jag har av mig själv konstigt nog, att vara så klen på att säga nej eller stopp. En bild i huvudet som egentligen inte visar sanningen förrän idag. Idag sätter jag ner foten, kanske inte till 100% men jag tränar på det. Jag är på väg åt rätt håll. Att lyssna inåt på sig själv och att vara egoistisk är inte samma sak, kom ihåg det. Precis som att sluta vara snäll betyder att man blir elak, för det stämmer inte heller. Skrattretande enkelt kanske någon tycker, men huvudet kan spela en sådana spratt att det mest självklara i världen blir otydligt.

"Ser du skogen?"
"Nej, träden är i vägen!"

Emma

AVTRYCK.

Hemkommen från Malmötrippen och mer inspirerad än någonsin. Vilken stad, vilka människor, det lämnade verkligen ett stort avtryck i hjärtat. Ett avbrott från vardagen och jag hade inte kunnat haft det bättre. Resan satte - som för det mesta - igång funderingar, längtan och drömmar och jag välkomnar framtiden med öppna armar. Jag känner mig glad och fylld med energi. Kan inte tacka dig nog, Manuela.

Tacksam att vara hemma igen hos min (något) gnälliga dam efter ca en vecka på olika håll. Tid ifrån varandra gjorde sitt och snart firar vi två år tillsammans, jag och min lilla Freja! ❤️  Tänk vad tiden springer!

Emma

KVÄLLSKVIST I MIN OAS.

Jag känner lugnet komma tillbaka. Lägga sig i djupet av min kropp, rakt in i min lite trötta själ. Har tankat med solljus och värme idag, massa kärlek från en mycket efterlängtad vän och glädje. Sådan fruktansvärt stor glädje av att ha henne i mitt liv, vid min sida. Njuter nu av en kopp Pukka-te och tänker snart hoppa i säng. Dagen fick avslutas med medicinsk yoga och det är fan lika magiskt varje gång. Hjärtmeditationen är underbar och denna gång gjorde jag den med en fin vän i tankarna och det fick mig att fundera. Kan man gråta åt någon annan? Jag vet att vännens hjärta väger tungt just nu och jag önskar att jag över allt annat kunde göra någonting för att det skulle bli lättare. Bättre, att jag kunde ta bort det. Men det fungerar ju tyvärr inte så, att man bara kan trycka på delete och ta bort allt som gör ont... No quick-fix här inte.

Jag gråter ibland när jag mediterar och det är skönt. Befriande och lättande, men denna gång undrar jag, var det mina tårar som kom eller hennes? Jag hoppas innerligt det var hennes och att jag kanske på något sätt överförde lite energier och fick det att lätta en smula i hennes hjärtegrop.
Hon kämpar hårt med sitt i livet och förtjänar så enormt att må bra och ha fina personer i sin omgivning. Hon är stark och jag beundrar henne - innerligt och på många sätt. ❤️

Jag önskar hon visste.

Emma

HEJ OCH GLAD PÅSK FRÅN SOFFAN.

Det smyger en röklukt in genom springan vid balkongdörren. Ute sitter grannarna på balkongen och njuter av öl i solen. Troligen påsköl, mums så gott. Jag sitter inne med en bok i handen och njuter i alla fall av ljuset som strömmar in i vardagsrummet. Frossar lyxig choklad och istället för att hinka te har jag bytt koppens innehåll till kaffe. Helgen blev inte som jag ville, hade sett fram emot att måla ägg med familjen och frossa i diverse goda ölsorter och maträtter. Men det är ju så; det blir inte alltid som man tänkt sig och som man vill. Jag är en av dem som verkligen fått känna på det när det gäller livets brutala vändningar. Denna vecka och helg är jag som tur är bara sjuk, förkylnings-sjuk.

Det vilar något slags lugn i bröstet, samtidigt som jag känner tårarna bryta sig fram. Över vad? Jadu, det är en bra fråga vad det är denna gång. Men det känns läkande, stärkande. Fåglarna som kvittrar ikapp utanför skänker ett hopp om en evig sommar och värme som den bleka kroppen så väl behöver nu. Jag har läst några av mina gamla blogginlägg och det rör upp mycket känslor. Känner mig oändligt tacksam att ha ett arkiv att rota i när det gäller både bilder och skrift. Även om jag önskar bilderna från sjukhuset och behandlingstiden var fler. Men ja, jag vet att jag då inte gärna ville vara med på bild. (Förresten vem bryr sig dessutom om att dokumentera när all energi går till att överleva?) Kan känna en sorts saknad från den tiden, sjukhuset och behandlingen kändes tryggt. Alltid någon runt omkring en och behandlingen gav mig en maktkänsla. Idag är den maktkänslan förflyttad till min livsstil - hur jag lever och försöker tänka är mitt enda kort att spela för att rå på sjukdomen. Förhållningssättet till dagens vardag, som inte alltid är enkel.

Känns som jag fortfarande står med fötterna i två liv, mitt gamla och mitt nya. Jag vet var jag vill, men jag håller fortfarande kvar vid saker som varit så knogarna vitnar. Hur jag levde förr och en önskan att jag kunde fortsätta göra det idag. Friheten. Så klart. Men även om jag samtidigt knappt saknar det, tror jag mer det är idén av det, minnet av det. För idag har jag i en bemärkelse det liv jag vill ha, som jag länge strävat efter. Ett liv jag mår bra av. Ett liv att må så gott som "bra" i trots omständigheterna. Det finns självklart saker att putsa på, det finns alltid saker att putsa på. Men för att vara cancersjuk kan jag se framstegen jag gjort och det värmer. När solen bländar mig genom fönstret tänker jag på uttrycket "framtiden är ljus, så ta på dig solglasögon". Och jag känner lycka. Lycka, sorg, glädje, bekymmer, elände och ett jävla rus från livet. Allt på en gång - Emma-style - alla dubbletter som pågår inom mig, alla känslor på en och samma gång. Och där dök Per Gessles sjungande röst upp i mitt huvud... 

Emma

EN TRAVE BÖCKER OCH PUKKA-TE.

Känner mig besvärlig i kroppen. Snuvan rinner till och från och i öronen hörs ett dovt sus. Hela huvudet känns igentäppt och bankar mer än vanligt. Jag ogillar starkt att vara sjuk. Kurerar med citron och ingefära och diverse andra hemkurer för att komma på benen igen. Jag har verkligen dåligt tålamod att bara ligga lågt och inte få komma ut och ta del av solskenet och den friska luften. Men som jag brukar tänka; tålamod är inte bara fiskarens bästa vän.

F har varit på äventyr med brorsan och lägenhetens tomhet under de 5 timmarna var enorm, även om det var skönt med tystnaden. Hemma känns knappt som hemma utan mitt fyrbenta lilla trasselsudd. Hon är en stor del av mig. Idag är en sådan dag som är proppad med te, bokläsning och soffläge. Tur F nöjt kollapsat under soffbordet, så jag får den ro som kroppen och knoppen kräver. Vardagen är i övrigt kantad med en sådan glädje och sorg, alla känslor på samma gång as always. Glädje över framtida händelser. Glädjen slåss mot sorgen. Sorgen över min situation, cancersjuka släktingars situation och en jävla ovisshet. Men så är det; livet, ovisst. Vi vet ingenting och det borde ju om något göra att vi tar vara på idag. På varandra.

Jag kämpar med att acceptera de saker jag inte kan förändra. Den eviga viljan och hoppet om förändring. Jag har så svårt för att hantera människor som inte pratar om sjukdomar, känslor etc. Jag märker att jag kommer framåt men det är den där lilla delen som vill och vill och vill. När frustrationen uppstår får jag ta ett djupt andetag, andas ut och tänka att det blir bra med tiden. Ge det tid. Vilken tröst va? Men det är också livet, hårt och jävligt, utmanande och utmattande ibland, men också helt fantastiskt och vackert på så många sätt.

Jag vill passa på att tacka för stödet från mina närmaste - totalt ovärdeligt - och för fina mail och ord som är både peppande och stöttande!

"Det är meningen att du ska lära dig något av det här, Emma"...och ja, alldeles uppenbart är det så.

Emma

CANCERDRABBAD OCH BOSATT I DALARNA?

Då vill jag tipsa dig om Ung Cancers medlemsträffar i Borlänge. Du hittar all väsentlig information här!

Kom ikväll, 18:00 på café Peace & Love.
Hoppas vi ses där!

Emma

MULTITASKING À LA MÄNNISKOKROPPEN.

Nu sitter jag här och tänker "just do it". Upptäcker gång på gång hur svårt det är att kombinera sjukdomens krav på vardaglig lugn, vila och närvaro med ett samhälle som pockar på i alla möjliga former. Gissar att det är en inlärningsprocess och än har jag inte lyckats till fullo att hantera inkommande mail, samtal, sms och diverse förfrågningar och fortfarande ha total mindfulness. Det är så svårt men jag märker att jag mår bäst ju mer jag är ute och ju mindre jag tittar på något som liknar en TV, dator eller mobil. Svårt att avstå de två sistnämnda i dagens 2014. Det är ett val att göra, en förändring att påbörja, sen är det "bara" att hålla sig till det om man verkligen vill. Och träna. Jag har skurit ner på stunderna och mobilen ligger ofta kvar i jackan har jag märkt - det känns skönt. Jag är nöjd så.

Jag har slukat böcker och hinkat te om dagarna. Njutit av solen och trevligt sällskap, busat med Freja och fixat de måstena som behövs. Saker som ger ordning och reda mitt i all röra. I all virrvarr känner jag återigen att det är så otroligt svårt att svara på frågan "hur mår du?". Har märkt att jag nästan snackar förbi det på något sätt och börjar prata om saker som hänt. Fast ja, saker som hänt har ju i och för sig lett till hur jag mår. Men allt som också pågår i kroppen gör det svårt, det går inte att ge ett rakt svar som "jodå, bra!" eller "nja, det är inte bra just nu". Det är komplext och har så många bitar. Så mycket som pågår i kroppen, själen, hjärtat. Jag är trasig inuti. Alla sår som skapats i själen, hjärtat och minnet gör vardagen känslomässigt tung. Alla fysiska symptom eller "skador" gör vardagen begränsad och mig enormt fokuserad inåt i allt jag gör när jag rör mig. För jag har ju just en HJÄRNtumör. Huvudvärken och ögonen, sömnen... Att jag dessutom blivit van huvudvärken gör det ännu svårare att svara på hur-mår-du-frågan. Jag kanske svarar bra men vid närmare eftertanke är det åt helvete. Vilket kan bli fel i olika situationer, oärligt när det senare kommer fram att det varit en jobbig dag. Det är bara för mycket multitasking i kroppen och hjärnan.

Samtidigt som jag bär det otympliga och tunga bagaget så kan jag känna mig glad, lycklig och oändligt tacksam. Över all kärlek och stöttning jag får från mina nära. Att de finns där. Tacksamhet över Freja, att jag kan gå, att det går framåt, att tumören är still, tacksamhet över att jag hela tiden kan höja ribban lite ju mer tid som går. Listan kan bli så lång så lång så lång... Det gör mig glad om dagarna. Lycklig och det spritter i magen och hjärtat. Allt detta pågår samtidigt, varje dag, vilket gör det invecklat. Det är som att vad jag än svarar på frågan så kommer det inte stämma överens med verkligheten. Så jag svarar sådär eller jag vet inte, upp och ner, det går framåt men det är tungt. För de svaren innefattar allt, men... de säger egentligen ingenting.

Det är som A sa vid intervjun; jag kommer aldrig känna mig klar för att det här är bara en bråkdel av allt som vi pratat om, men jag kan omöjligt ta med allt. Vid den punkten står jag varje dag, jag vet så mycket som andra aldrig kommer få veta, för det går liksom inte att berätta. Man måste dra strecket någonstans, välja ut vilka delar som väger tyngst, som är viktigast i stunden. Resten får ligga i mörkret, det behöver inte vara med... fast ja, jo egentligen. Men det går inte.

Emma

FÖR ALLA OSS SOM KÄMPAR.

Mycket som tagit min tid, men nu finns inga ursäkter. Dags att slänga upp den här igen och göra ett nytt ryck.



Så otroligt tacksam till alla som hittills bidragit! ❤️

Emma

DROP AND LET GO, PICK UP THE GOOD THINGS - SOM J SKULLE SAGT.

Ute skiner solen. Träden svajar och molnen kör ikapp på den blå himlen. Efter en skön sovmorgon och en hastig morgonpromenad sover Freja återigen - fortfarande. Ibland är hon en riktig sömntuta den där damen, till och med så pass att jag vissa dagar får släpa upp henne för att jag vill ut. Mitt älskade lilla troll, hon kan hon.

Det är mycket spänningar i kroppen idag. I huvudet börjar det lugna sig något. Jag fortsätter försöka leva efter SOAS - Stanna upp, Observera, Acceptera, (påverka om du kan och Släpp sedan, annars acceptera) och Släpp. Gå vidare. Något som verkar så självklart och enkelt, men det är en utmaning som har krävt mycket träning från min sida. Regelbunden mental träning. Vi är återigen uppe i huvudet - där allt sitter. Ibland behöver man påminnas, stoppas från dåliga tankemönster, inrutade tankebanor som inte gör något gott. Som inte får en vidare. Det som känns skönt i min vardag när jag tänker på det nu i skrivande stund är att jag försökt påverka. De bitar som varit eller är ett problem i mitt pussel börjar kännas mer tydliga nu än tidigare. Innan har de bara varit som ett slags smog, en tät dimma som förvirrat.

Jag väljer noga - mina strider, mitt umgänge, mina aktiviteter. Hela tiden ligga ett steg före. Jag börjar lära mig mer och mer, vad som funkar och vad som inte funkar. En av de tuffaste personliga utmaningarna blir att ha tålamod och bromsa mig själv. Ett steg i taget, snigelfart eller myrsteg om du så vill. Fokusera på det positiva - ta bort det negativa. Världens enklaste grej, visst??

Emma

EN VÄRMANDE SOL OCH SALTA TÅRAR.

Det bränner och svider i ansiktet. Alla soltimmar verkar ha gett huden en smärre chock, att sedan salta tårar rinner nedför kinderna gör inget bättre. Jag känner glädje och ledsamhet. Det blir dubbelt... Jag kastas fram och tillbaka mellan de olika känslorna och det tar på orken att vara så här delad. Det blir som att karusellen spolas framåt alldeles för snabbt så man som passagerare inte hinner ställa in sig på nästa förändring - upp eller ner? Från ingenstans åker man ner och 2 sekunder senare åker man upp igen, för att ytterligare 3 sekunder senare åka ner. På det viset fortsätter det, totalt galet på alldeles för många sätt.

Tankarna spretar åt alla håll. Den tysta och hundfria kvällen igår spenderades i soffan, rakt upp och ner. Totalt lugn och total tystnad, endast mina andetag, grannarna och livet utanför hördes. Otroligt underskattat. Jag gjorde som Dalai Lama gjorde när han en gång var sen till en presskonferens, han satte sig ner mitt i all stress och sa till livvakterna att han skulle vänta på sig själv. Vänta in själen som inte hunnit landa än. Tror han alltid väntar in själen efter flygtur, (kommer inte ihåg) men ungefär så gjorde jag igår. Lät mig själv landa och komma ikapp. Nu råder tystnad här hemma och har gjort sedan igår. Karusellen som går snäppet för fort just nu ökar kraven på omgivningen och miljön runt mig. Hemma är fristaden, en zon som till skillnad från samhället är långsam och harmonisk.

Emma

DET FINA OCH DET FULA.

Det är mycket nu. Eller ja, känns som det är det mest hela tiden. Kämpar jag inte med de psykiska delarna när det gäller att vara sjuk så är det en kamp med relationer, ork, värk, ja listan kan göras alldeles för lång. Sista tiden känns mer känslomässigt upp och ner än det gjort på ett tag. Smällarna kommer när jag åter och återigen inser mina begränsningar. Samma gamla vanliga problem; jag vill för mycket. Jag önskar och jag vill... Men kroppen och hjärnan är inte där än. Det kommer ta lång tid för mig att bli synkad i hjärta och hjärna och samtidigt kunna känna ett lugn i själen.

Frustrationen, maktlösheten och sen den där dumma paniken. Paniken när värken är för outhärdlig och det efterföljande bristande tålamodet. De går hand i hand. Jag står hela tiden och balanserar vid randen till ett stup. Marginaler? Nej, de finns inte. En sådan dag kan min envisa hund får mig att tippa över och ramla dit - nerför in i mörkret. Explosionen och kortslutningen som då blir i huvudet. I hjärnan där allt annat också pågår - tankar, känslor, tumör, trauma. Alla "småsaker" som bara är som de är, som jag inte kan ändra, blir tillsammans överväldigande. För mycket. Obotlig cancer. Maktlösheten över att inte kunna ta mig ur Mårtens järngrepp. Alla små bitar som sjukdomen fört med sig kräver mycket av mig. Inte bara självdisciplin att sköta mina rutiner så kroppen funkar relativt bra, utan även att peppa mig själv varje morgon jag vaknar. Att hela tiden försöka ligga ett steg före, fortsätta kriga. Vara förebyggande i hur jag lever - hur ska jag säga? Mindfulness kanske, till 100%. Här och nu, mycket behöver vara lugnt och stilla.

Livsförändringar har jag gått igenom, radikala sådana. Jag är välsignad med en jävlaranamma och en egenskap som får mig att "just do it", även när det tar emot. Att ta tag i problemen och se målet, när jag väl "bara gjort det" som krävs, är vad som får mig att göra det. Men svårigheten att alltid ha sådan disciplin och samtidigt vara sin egen coach blir när jag bor själv. Allt i livet är så dubbelt, vågar nog säga allt faktiskt. Yin och yang, svart och vitt, dag och natt, ja och nej, frisk och sjuk, lätt och svårt. Ju fler insikter och lärdomar jag kommer till desto mer tror jag att allt hänger ihop. Hör allt virrvarr i huvudet och känner hur jag börjar snurra iväg nu.

Vardagen har varit en himla karusell, topparna och dalarna kommer på löpande band. Även om jag aldrig kommer vara tacksam att ha en obotlig hjärntumör så är jag tacksam över vissa saker det fört med sig. Det finns många svårigheter och jävliga saker med Mårten, men samtidigt försöker jag verkligen se det positiva de tyngre dagarna. Alla fantastiska människor jag träffat "tack vare" Mårten. Min syn på livet vilket ger mig livskvalité på ett helt annat sätt än innan. Vetskapen hur skört livet är - jag vet det, jag säger det inte bara utan att reflektera över det. Vi vet aldrig när det tar slut.

Det är så, det fina och det fula med att vara obotligt cancersjuk. Å ena sidan å andra sidan - det dubbla - hela tiden bra/dåligt, bra/dåligt, bra/dåligt in i evigheten.

Emma

EN LITEN DEL I ETT STORT EVIGHETS PUSSEL.

Allt krockar, det finns så mycket jag vill säga. Ett avbrott i de dagliga rutinerna. Vardagens tuggande. Det ger en sådan terapi att prata om allt som hänt sedan Mårten hastigt tågade in i mitt liv. Igelkotten som invaderade, likt Ryssland hänsynslöst tagit över på Krim. Ett nytt möte, med en person jag aldrig träffat och ännu en gång känns det naturligt. Jag pratar på om tunga besked, fasansfulla val och erfarenheter som om det till och från vore vädret. Känslorna finns där, bara mer eller mindre tydliga från stund till stund. Det värmer i hjärtat när jag tänker på hur skönt det är att sitta och berätta för någon hur jag har det. Hur det är att leva med obotlig cancer och att denna någon lyssnar, tar till sig och reflekterar över mina ord. Även om det kanske inte är möjligt att förstå till hundra procent kan jag känna en bekräftelse och höra på reaktionerna att hon förstår - mer efter bara några timmar än vad andra gjort under flera år. Numera är det ju faktiskt så, år. Insikten att vissa förstår mer på några timmar än andra troligtvis någonsin kommer kunna slår mig. Samtidigt som det känns som ett sting i bröstet vill jag rycka på axlarna. Vad kan jag göra åt det? Det är livet. Vi är olika och mycket ligger i ens inställning till just det - det lilla livet eller det stora ska jag nog säga. Hur man ska tackla olyckor, rädsla, dödsfall. Livets alla svårigheter, som ingen av oss kommer undan, vi slås endast av dem i olika skepnader. Alla har olika former, styrka och hastighet.

Bekräftelsen på att jag faktiskt hörs gör mig lättad även om jag vet att jag har förmågan att göra mig hörd. Jag vet att jag inte är stum, jag får fram ljud men kan då och då känna "de hör mig inte". Som att prata på en gigantisk scen utan mikrofon, eller att jag pratat men någon tryckt på mute, ljudlös. 

Emma får vara på mute idag. 

Jag står där igen, vid insikten om hur onödiga besvikelserna är, hur ont de gör och så fruktansvärt svåra de är att undkomma. Sådana kontraster med tanke på idag. Jag får försöka till varje pris, för varje besvikelse får mig att krokna. Jag har inte ett extra lager energi att ta av de gånger. Så jag måste välja vilka jag berättar vad för. Du kan aldrig veta reaktionen, men vet du att du får en reaktion som troligtvis kommer göra dig ledsen, varför då berätta? Återigen försöka förklara eller få att förstå? Hoppet man har, högsta önskan att det vore annorlunda. Det är det som är problemet.

Jag vet att när det gäller min situation och min relation till andra går det ibland inte att påverka. Jag kan inte ändra andra människor, jag kan acceptera att vi är olika och försöka på något sätt acceptera att vi inte synkar. Att vi kanske inte längre kan vara samspelta som förr nu när Mårten jämt påminner om dödligheten i mitt liv. Ett cancerbesked vänder upp och ner på det mesta. Jag är övertygad om att detta, cancer, skrämmer många vilket kan göra det svårt för dem att hantera det. Att stå kvar och hålla handen. Under dagens samtal känner jag mig ändå stolt, stark och i det stora tacksam över allt jag gått igenom. Allt har lett mig fram till den jag är idag och klarar man inte av det - att ta mig för den jag är och det bagage jag har med mig - så behöver man inte. En styrka jag också kan känna genuint är att jag litar på mig själv. Smällarna jag tagit gång på gång men fortsatt rest mig har bevisat för mig själv att jag klarar mycket. Jag tog mig igenom bland det jävligaste jag ansåg en människa kan drabbas av. Livet kommer dagligen med nya utmaningar och svårigheter. Läxor.

Jag är här för att lära mig. Jag vill lära mig.

A L. Tack för idag, tack för förståelsen och att du fick mig att känna mig hörd. En sådan befrielse.

Emma

KLOKA ORD.

Sjukdomen sitter i kroppen, inte i själen.

Emma

ÄNNU EN ONSDAG SOM GÅR MOT SITT SLUT.

Smått maniskt vandrar jag runt i lägenheten och slänger. Rensar, går igenom och snyggar upp. Oroligheterna inom mig kräver ordning runt omkring, en organiserad lägenhet och ett enkelt intryck med få saker framme. Hjärnan orkar inte med det ständiga sorterande som pågår. Min kropp kräver lugn och stillhet. Jag känner hur jag skriker inombords, över frustration, maktlöshet och pendlande ångest. Sjukdomens alla avtryck i min själ.

Den enkla lösningen för att inte bli besviken på människor är att sänka sina förväntningar. Men att sänka sina förväntningar på de nära är allt annat än enkelt. Jag känner att vardagen ofta kantas av besvikelser, för jag förväntar mig mer, kräver mer. Tumören i mitt huvud har dessutom ställt allt på sin spets vilket lett till att det mesta blir enormt påtagligt. Jag är mycket känsligare än jag var tidigare, precis som att min kropp och mitt psyke blivit försvagad, sargad. När livet slänger sina utmaningar på en kan vi nog alla konstatera att det sätter sina spår, mer eller mindre. Mina har blivit både stora och djupa. Ärr och sår som tar år på sig för att läka.

Emma

BEGRÄNSNINGAR.

Nu sitter jag här och skriver igen. Som jag så många gånger de senaste veckorna gjort. De många gånger som jag påbörjat men inte avslutat. Brutit ihop mitt i meningen och bara inte haft kraften att formulera tanken till punkt. Känslorna. Ögonen har gett upp och kroppen har inte orkat sitta rakt. En tid då immunförsvaret bara inte vill återhämta sig, en tid då kroppen inte får tillbaka sin styrka. Halsont till och från, trötta muskler och allmänt tunga steg vart jag än gått.
Jag börjar bli trött och less på att känna mig så orkeslös. Trött på att kurera med allt mellan himmel och jord och ändå bara få effekt stundvis, för att nästa timme känna mig sämre igen. Allt blir så skört när immunförsvaret tappar i styrka. Huvudvärken och allt möjligt annat kroppsligt tilltar, tålamodet försvinner och minsta motgång driver mig till bristningsgränsen. Tårar och frustration över situationen, att allt jag gör vissa dagar inte fungerar hur mycket jag än kämpar och försöker.

Möten med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, diskussioner kring huruvida jag ska arbetsträna eller ej. Jag sitter på mötet, exalterad och peppad, och i all min iver glömmer jag det mest väsentliga - att vara realistisk. Våran plan blir allt mer ouppnåelig som det ser ut just nu, men jag hejar på, utan minsta tanke på att vara just realistisk. Min vilja springer före mig, utmanar och jag är inte den som är den, jag hakar på. Allt för att vardagen ska gå framåt, att så att säga få ett kvitto på att jag går framåt, att jag kommer vidare och närmar mig ett friskare liv. "Arbetsträning"... tänker jag drömmande. Att kunna gå till ett jobb och göra nytta, komma hem på eftermiddagen och känna mig helt slut av att jag gjort något, åstadkommit. Uträttat något mer än att bara ta hand om mig själv och hunden... Men som det är idag får det vara mitt jobb, det och lite andra saker. Små projekt här och var, som håller mig flytande. Som kan stå substitut till arbetstränings-kvittot. Jag är inte där än, redo för kraven och pressen. Hjärtat fylls av värk och vätskefyllda halvmånar känns i mina ögon... det gör så ont att jag inte kan göra det jag vill. Jag vill så mycket men är begränsad i kroppen på grund av en sjukdom som invaderat, en tumör som är här utan minsta lilla inbjudan i handen. Fan ta dig, Mårten, fan ta dig.

Samtidigt som jag blir arg på Mårten blir jag arg på alla där ute som inte tar vara på sina möjligheter, som konstant klagar över diverse saker fastän möjligheterna ligger för deras fötter. Alla som kan jobba men som inte tar chansen, de som faller ihop som en våt fläck och ger upp innan de ens försökt. Jag skulle ge allt för att kunna jobba, alla pengar i världen för att min kropp skulle fixa eller orka det.  Det här är den del av sjukdomen jag troligtvis aldrig kommer acceptera. Begränsningarna jag tvingas leva med. Att sitta i en situation jag inte kan ta mig ur, att acceptera att jag hamnat i cancerns klor - hur fan ska jag kunna acceptera det? Jag kan omöjligt känna att det är okej att jag sitter i en situation jag inte kan ta mig ur. En situation jag i viss utsträckning kan påverka men inte få att försvinna helt som det är idag.

I hela mitt liv har jag påverkat mitt liv, gjort viktiga val, styrt mitt skepp i den riktning jag vill segla. Men denna resa får jag lov att ta vägar jag inte riktigt hade tänkt ta. Omvägar.
Acceptera att allt har sin tid, det gäller bara att vara realistisk och hitta ett nytt sätt utifrån de nya förutsättningarna. Trots att hjärtat väger enormt tungt med dessa insikter och känslor i åtanke ser jag fram emot vad som komma skall. Små projekt är på gång och jag försöker verkligen se vad jag har. Att det hade kunnat vara värre.

Allt har sin tid, allt har sin tid.

Emma

DEN DÄR GÅNGEN SORGEN SLÅR TILL & DEN DÄR ANDRA GÅNGEN JAG BARA FÅR NOG.

Gårdagen var en sådan dag när allt var drygt. Dryg kropp, dålig sömn, konstigt humör, hemsk värk, sämst tålamod, obstinat hund, tunga skor. Allt felade och kändes så jävla jobbigt. Jag ville gråta men känslorna satt fast. Tårarna hade frusit som till is och allt jag ville ha var lite plusgrader. Lyfta på locket, lätta på bördan när känslorna ligger och trycker som mest. Från ingenstans dyker en vacker film upp, från en fin gammal vän. Vacker tanke och text, kärlek och pianomusik. Ett stöttande budskap och proppen släppte som om någon våldsamt drog ur den. Tårarna forsade. Sorgen slår alltid till när jag anar det som minst. Jag sitter där och det forsar vattenfall nerför kinderna. Synen blir suddig och snörvlandet hysteriskt. Otröstlig, förtvivlad gråt. Sorg över sjukdomen i min kropp. Nu är den tyngsta sorgen uppe vid ytan och visar sig vid minsta lilla, när som helst och var som helst.

Det finns mycket positivt och hoppfullt i mitt liv just nu. Men dagar som dessa är otroligt tunga att bära. Hantera. Allt jag hela tiden ska hantera. All sjukdom, behandling och operations avtryck och märken. Alla spår, de många förändringarna och tvången. Det blir för mycket. Terapin som fått mig att titta närmare på alla pusselbitar i mitt livs alla vinklar och vrår. De många relationerna där jag gett och gett, ständigt stöttande och peppande utan att ens få hälften tillbaka. Idag släpper jag alla dem. Alla relationer där jag inte får någonting i gengäld, utan bara tömmer mig likt en terapeut på mina råd. Bland det värsta med att ha blivit sjuk är folks bemötande, något jag pratat om många gånger. Värst är insikten och känslan som landar när man blivit ignorerad. Som om jag vore genomskinlig eller inte ens finns. Jag kan ta det från många, skaka av mig och gå vidare med vetskapen om att jag inte äger problemet. Jag blir bara "utsatt" för deras feghet och rädsla. Något jag många gånger kan hantera och acceptera. Droppen kommer när en så kallad nära vän ignorerar mig mitt framför näsan. Någon som stöttat och hållit mig i handen, men nu själv genomgått en livsförändring och helt plötsligt inte ens verkar ha tiden att vinka eller säga hej. Då bara orkar jag inte vara den där förstående personen, ödmjuk och resonlig. Jag har fått nog. Jag har fått nog av vänner som sviker, vänner som skiter totalt i hur jag mår på grund av att de är rädda eller fega.

Jag har gett så många relationer en chans om och om igen. Varit den enda som kämpat in i det sista för att det ska bli bra, lösa sig. Vad har jag fått tillbaka? Ett beteende där de spelar att de inte ser mig, "Va, var du där? Jaha, oj, nej jag såg dig inte! Vad synd!". Jag blir förbannad och den mer känslo-kidnappade, totalt sårade delen av mig vill bara skrika dra åt helvete och klippa bandet. Jag tolererar mycket, men även jag står upp för mig själv och har min integritet och tänker inte ta en sådan kränkning. Finns inte jag för dig, då är du inte värd min tid. Min värld. Då får jag verkligen nog, när "vänner" som vet så mycket om mitt liv, mina känslor, tar en kniv och sticker i hjärtat där det gör som mest ont, för att till sist vrida om. En sak kan jag konstatera, ni gör separationen väldigt enkel för mig när ni hugger där ni hugger.

Emma

KAMPEN FORTSÄTTER.

Tumörer härjar vardagen. Det räcker inte med den jag har i huvudet, det ska mer till. Inte för mig just nu, men för nära och kära. Igen. Hjärteroten gråter, det gör ont. Jag med mina erfarenheter känner mig en aning negativ när det gäller råd vissa gånger. Erfarenheter från sjukdomen, från livet. Vad kan jag säga annat än sanningen? Även om den är hård ibland. Livet är brutalt. Jag har gått den hårda vägen, gjort uppoffringar, fått käftsmällar från livet, ett uppvaknande. Flera. Hur jobbigt och svårt det än har varit har jag lärt mig mycket och allt har gjort mig rikare i dag. Rik på erfarenhet, rik på kunskap, fått insikter och förstånd. Livet är här, livet är ju nu, inte sen. Ändå ser jag så många i vardagen som stressar över morgondagen, stressar inför kommande år. Nästa, framåt, i morgon.
Vad hände med nu?

Jag försöker hitta balansen i vardagen och det är en pågående avvägning dagarna i ända. Det är cancern som tar utrymme, Freja, träning, meditation, yoga, socialt umgänge, framtidsplaner, (sist men absolut inte minst) vardagliga sysslor. Livspusslet var så lätt förut, var jag trött lade jag mig och vilade och vaknade piggare. Nu vilar jag och prioriterar tid för lugn och ro, ändå är psyket så oerhört skört. Jag tål ingenting och hjärnstressen kommer lika snabbt som du knäpper med fingrarna. Allt negativt, allt som tar energi måste bort. Punkt slut. På ett sätt är jag glad över att mitt psyke är så skört samtidigt som det gör mig förbannat frustrerad. Det har tvingat mig till en rejäl upprensning i livet, i omgivningen. Jag har numera valt bort mycket som jag förut slösat min energi på utan att förstå det själv. Det går framåt i långsamt mak, men som jag nämnde; jag tränar. Bara att säga meningen "jag tränar", "jag kan träna" får det att spritta i hela kroppen. Som jag längtat efter den dagen, som jag kämpat.

Allt jag väljer att göra tvingar mig att prioritera bort mycket annat, det finns inte ork över. Samtidigt ser jag att det jag väljer att göra mår jag väldigt bra av. Det blir automatiskt ringar på vattnet. Terapin går framåt och den utmanar mig, får mig att se det jag missat förut. Personlig utveckling är verkligen häftigt. I dag vågar jag nog säga att jag lever som jag lär och jag menar det. Det finns mycket att förbättra men det gör det alltid. Jag fortsätter framåt, håller i mig extra hårt de dagar det blåser mer och njuter de dagar som är som en dans. Berg- och dalbanan fortsätter lika hysteriskt, det får jag vänja mig vid. Att känslorna ligger utanpå börjar bli standard och det är okej. Hellre att de kommer upp till ytan, än att de lurar djupt nere i mörkret och växer med tiden.

Emma

ALL ACTION!

Inte många känner till mina "Anna Skipper-drag". Jag vill kalla dem så, även om jag inte är någon ren och skär kopia. Men jag blir ibland lite väl hård på mig själv när det gäller vad jag äter, inser att jag inte är någon världsmästare på att ge mig själv en klapp på axeln. Att faktiskt se vad mycket bra jag gör och minnas det. Skipper-sidorna har börjat växa fram mer och mer under dagarna som cancersjuk. På ett sätt kan jag se det som självklart att de kommit. De är mitt sätt att göra vad jag kan för att påverka min sjukdom i den lilla utsträckning jag kan. Det är något otroligt viktigt för mig att kunna känna att jag har ryggen fri, att jag har gjort allt, OM något skulle förändras med tumören. Att inte klandra mig själv, bli bitter eller arg på att jag bara stod och tittade på. Få förstår detta och därför pratar jag knappt om det, men idag kan jag tydligare se mina sidor som jag ibland reagerar och suckar över som en del i processen. Att de på ett sätt är bra, de finns där av en fet anledning. Min rädsla för att förlora den här dagliga kampen mot igelkotten i mitt huvud är den största. Då blir det genast uppenbart och naturligt.

Även om jag inte fått en dödsdom eller sett ljuset och återvänt känns det som jag fått en andra chans till livet. Mina erfarenheter känns som en enda nära döden-upplevelse. Tankar och känslor som snurrat kring "när som helst kan det vara slut". De kanske fåniga men kloka klyschorna finns där, påminner.  Inser att jag inte pratar om självaste tumören så ofta hos terapeuten längre. Den är där, den kommer vara där, men får fan inte ta över mitt liv. Jag har accepterat Mårten. Den professionella timmen i fåtöljen rör sig ofta kring relationer, hur jag ska få vardagen att gå ihop och alla stora som små förändringar sjukdomen fört med sig. Förändringar med mig själv, bemötande från andra, förståelse liksom oförståelse, rädsla, prioriteringar och val - för att nämna några. I de flesta samtal finns cancern närvarande, eftersom ämnen vi pratar om oftast uppstått i och med Mårten. Jag ser klarare på livets olika händelser och tillhörande ting. Ibland behöver man hjälp att komma ur sitt tunnelseende och se med nya glasögon på situationen.

Vill aldrig återgå till det liv jag levde innan. Jag må vara obotligt sjuk, men jag har hälsan och erfarenheter jag inte vill vara utan. Jag börjar hitta mig själv på ett sätt som hade tagit tusen år längre tid om det inte vore för vad jag gått (och går) igenom. Cancern får mig absolut att ifrågasätta - mig själv, mina relationer, mina vanor, mina tankar, mina känslor. Mitt liv, min vilja. Ta tag i problemen och göra något åt dem. Idag väljer jag bort mycket och många, men jag får istället direkt effekt på orken och huvudvärken. Allt lättar en aning. Tänk att de saker man kan tycka är så självklart ibland inte ens funnits på världskartan förrän någon påminner en. Säga nej när man inte vill, sätta stopp för situationer man inte mår bra av, lyssna inåt.

Julen är över och nyår förbi. Jag känner mig grymt peppad inför kommande år. Ambitionen är att fortsätta göra val som är bra för mig själv, satsa på saker jag mår bra av och skita i resten. Det kändes bekant, tror jag sagt det förr. Nu ska jag verkligen göra, ta tag i mitt liv på ett nytt sätt. Utforska möjligheter och sikta uppåt.

Emma

TILL ETT HELT ANNAT ÄMNE - MAT.

Ta dig tiden och se filmen Food Inc. Extremt intressant, skrämmande och förjävligt. Alla kan vi då göra något, stort eller litet - välj själv. Klicka HÄR för att se filmen.

VAD HÅLLER VI PÅ MED?

Jag blir både äcklad och förbannad när jag ser det här, hur illa det faktiskt är. Hur människor och djur behandlas… Har tänkt på det förut men fan inte påverkat i den utsträckning jag kan. Blir definitivt att tänka en extra gång nästa shoppingtur i affären.

Emma

GOTT NYTT 2014!

Lämnar ett år fyllt med känslostormar bakom mig. Både bra och dåliga sådana. 2013 kändes stundvis kaotiskt, stundvis lugnt. Kan konstatera att det gick väldigt fort trots min bana in på en livsstil som grundar sig i att vara här och nu. Swisch, sa det, jag kunde tro annat. Firade in det nya året med grannar som blivit fantastiska vänner. Som sprider sådan glädje, som får mig att skratta och känna en enorm värme och lycka djupt inne i hjärtat. Det var så meningen att jag skulle hitta och få den här lägenheten.

Känner mig peppad, positiv och relativt pigg trots en sömnlös natt. Nya mål att uppnå, nya utmaningar att anta och nyårslöften att uppfylla. Ett av dem är att välja bort och prioritera om relationer ännu bättre än jag gjort 2013. Det är slut på relationer som får mig att guppa runt på vattnet, där jag sitter som fast vid tunga ankare som drar ner. Tänker lägga tid och energi på de som lyfter mig likt en luftballong. Upp, upp och iväg! Relationer och vänner där det finns ett givande och tagande, som utmanar mig och pressar mig när jag behöver det. Som är ärliga, håller min hand när det blåser som mest, som tror på mig och stöttar, pushar mig för att leva livet trots att jag lider av den posttraumatiska stressen. Relationer där även jag får ge tillbaka. Att jag får finnas som stöd och avgöra vad jag orkar och inte orkar. Där antaganden som att jag inte skulle orka lyssna på problem inte finns. 

Låt mig avgöra vad jag orkar och vill lyssna på vid kriser och jobbiga tider. Ta inte ifrån mig att göra just det, stötta er nära och kära när i har det svårt. Jag säger stopp när det blir för mycket, men mår också bra av att känna att jag kan stödja. Ett sätt att få ge tillbaka allt jag får av er, mina älskade vänner. 

Tack för året som gått. Jag är tacksam att ha så fina människor i mitt liv och hoppas jag får träffa många av er oftare kommande år!

Emma