IBLAND BEHÖVER MAN ÖGON UTIFRÅN.

Det kliar i fingrarna och i huvudet skapas mening efter mening. Jag är så inspirerad efter Skånetrippen så jag kan knappt sova. Känner mig som en kapplöpningshäst som frustande står i sitt bås och väntar på att startskottet ska gå. Alla insikter och lärdomar jag tagit del av de senaste sjukdomsåren vill ner på papper. Känner mig tacksam för tiden jag gått i terapi, tacksam att fortfarande gå. Ser jag tillbaka på Emma hösten 2012 är det stor skillnad idag. Insikterna över de nedbrytande relationer jag haft utan att förstå det. Beteendet gentemot andra som kommer i första hand och mig själv som fått komma sist. I så många relationer har jag backat och jag kan se mönstret så mycket tydligare nu. Det destruktiva är glasklart och jag kan nästan bara skratta varje gång vi på onsdagarna  kommer till samma återvändsgränd igen. Jag sitter i fåtöljen och fnissar, när jag inser hur jag gjort. Jag har handlat utan att se vad det har gjort med mig. Blind inför verkligheten och mitt eget bästa.

Vi är många som sätter andra före oss själva. Det kan man väl få göra tänker jag, så länge det inte blir på bekostnad av sig själv. Så länge man inte trampar på sig själv för andras skull. Jag har alltid velat att personer i min omgivning ska ha det bra, ska vara glada och många gånger därför backat. För mig har det inte spelat någon större roll, har jag tänkt. Som att min vilja inte betyder något, fastän den gör det. Jag har på ett sätt varit som en fisk i ett stort stimm, följer med strömmen, bryter sällan ut och säger sällan ifrån. Alldeles för snäll. Det är inte bilden jag har av mig själv konstigt nog, att vara så klen på att säga nej eller stopp. En bild i huvudet som egentligen inte visar sanningen förrän idag. Idag sätter jag ner foten, kanske inte till 100% men jag tränar på det. Jag är på väg åt rätt håll. Att lyssna inåt på sig själv och att vara egoistisk är inte samma sak, kom ihåg det. Precis som att sluta vara snäll betyder att man blir elak, för det stämmer inte heller. Skrattretande enkelt kanske någon tycker, men huvudet kan spela en sådana spratt att det mest självklara i världen blir otydligt.

"Ser du skogen?"
"Nej, träden är i vägen!"

Emma