Det både är och har varit dagar bokade med möten - dels ny läkare men också möten kring vägledning mot arbetsträning. Varje vecka även tillfällen med massage och samtalskontakt. Ja, dagarna flyger förbi med rasande fart och det är detta eviga pusslande med tiden. Tiden i kombination med orken. Att hela tiden försöka ligga ett steg före, så kroppen orkar veckan ut. Att vara här och nu, inte stressa framåt, inte hamna i gamla mönster. Jobba förebyggande med huvudvärken, muskelspänningarna och psyket. Min dagar känns alltid som ett jobb som pågår dygnet runt. Siffror och klockslag som surrar runt i huvudet, uträkningar och nedräkningar. En hund som jag försöker ge mitt bästa och även mitt bästa jag. En glad matte som kan spralla och busa till det, som andas och tar det lugnt. I harmoni och balans.
Det känns som det hänt något. Med mig själv, med mig och Freja. Jag är gladare, Freja lugnare och lyssnar bättre. Hon har blivit äldre och klokare och det värmer i hjärtat över bandet jag känner med henne. Det har definitivt stärkts med tiden.
Innan Mårten kom in i livsbilden fixade jag vardagen med en klackspark. Kunde ha femtioelva bollar i luften och fortfarande ha koll. Sen kanske jag i ärlighetens namn inte mådde speciellt bra med all stress och press jag byggt upp på mig själv. Men det var inga svårigheter som idag att få vardagen att gå runt på samma sätt. Det är väl inte konstigt egentligen, men idag kan det vara sådana svårigheter att bara ta tag i ett samtal vissa dagar. Eller att ens komma ihåg deklarationen.
Jag gör misstag, det går snett och ibland blir det inte alls som jag tänkt mig. Men jag försöker vända det till en erfarenhet, se det som en lärdom istället för att klanka ner på mig själv allt för mycket. Vissa gånger går det inte, då kommer den där stränga rösten inifrån med bannor. "Herregud, Emma." Men jag jobbar på att sänka ribban och kraven på mig själv ytterligare och det går åt rätt håll. Börjar kunna identifiera bättre vad jag behöver lära mig hantera i veckorna för att bäst ta mig igenom en "normal" vardag. En som inte består i att spendera hela dagarna hemma. Efter kroppens förändringar och förändringar i förutsättningar finns det massor jag behöver lära mig. Situationer som jag inte fixar lika lätt som för 2,5 år sedan. Jag fortsätter med myrstegen, jobbar på tålamodet och tränar på att bromsa mig själv. Men no doubt, jag behöver lite hjälp utifrån när jag hamnar där och skenar iväg med viljan i högsta fart. De gångerna är jag tacksam till vilka "resurser" jag faktiskt har omkring mig.
All kärlek till mina närmaste familjemedlemmar och vänner, som stöttar och puschar i vårt och torrt.
Ni är ovärdeliga och helt jävla oslagbara rent ut sagt! Ingen nämnd, ingen glömd - och dessutom vet ni vilka ni är ❤️
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar