onsdag 12 mars 2014

EN VÄRMANDE SOL OCH SALTA TÅRAR.

Det bränner och svider i ansiktet. Alla soltimmar verkar ha gett huden en smärre chock, att sedan salta tårar rinner nedför kinderna gör inget bättre. Jag känner glädje och ledsamhet. Det blir dubbelt... Jag kastas fram och tillbaka mellan de olika känslorna och det tar på orken att vara så här delad. Det blir som att karusellen spolas framåt alldeles för snabbt så man som passagerare inte hinner ställa in sig på nästa förändring - upp eller ner? Från ingenstans åker man ner och 2 sekunder senare åker man upp igen, för att ytterligare 3 sekunder senare åka ner. På det viset fortsätter det, totalt galet på alldeles för många sätt.

Tankarna spretar åt alla håll. Den tysta och hundfria kvällen igår spenderades i soffan, rakt upp och ner. Totalt lugn och total tystnad, endast mina andetag, grannarna och livet utanför hördes. Otroligt underskattat. Jag gjorde som Dalai Lama gjorde när han en gång var sen till en presskonferens, han satte sig ner mitt i all stress och sa till livvakterna att han skulle vänta på sig själv. Vänta in själen som inte hunnit landa än. Tror han alltid väntar in själen efter flygtur, (kommer inte ihåg) men ungefär så gjorde jag igår. Lät mig själv landa och komma ikapp. Nu råder tystnad här hemma och har gjort sedan igår. Karusellen som går snäppet för fort just nu ökar kraven på omgivningen och miljön runt mig. Hemma är fristaden, en zon som till skillnad från samhället är långsam och harmonisk.

Emma

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar