EN LITEN DEL I ETT STORT EVIGHETS PUSSEL.

Allt krockar, det finns så mycket jag vill säga. Ett avbrott i de dagliga rutinerna. Vardagens tuggande. Det ger en sådan terapi att prata om allt som hänt sedan Mårten hastigt tågade in i mitt liv. Igelkotten som invaderade, likt Ryssland hänsynslöst tagit över på Krim. Ett nytt möte, med en person jag aldrig träffat och ännu en gång känns det naturligt. Jag pratar på om tunga besked, fasansfulla val och erfarenheter som om det till och från vore vädret. Känslorna finns där, bara mer eller mindre tydliga från stund till stund. Det värmer i hjärtat när jag tänker på hur skönt det är att sitta och berätta för någon hur jag har det. Hur det är att leva med obotlig cancer och att denna någon lyssnar, tar till sig och reflekterar över mina ord. Även om det kanske inte är möjligt att förstå till hundra procent kan jag känna en bekräftelse och höra på reaktionerna att hon förstår - mer efter bara några timmar än vad andra gjort under flera år. Numera är det ju faktiskt så, år. Insikten att vissa förstår mer på några timmar än andra troligtvis någonsin kommer kunna slår mig. Samtidigt som det känns som ett sting i bröstet vill jag rycka på axlarna. Vad kan jag göra åt det? Det är livet. Vi är olika och mycket ligger i ens inställning till just det - det lilla livet eller det stora ska jag nog säga. Hur man ska tackla olyckor, rädsla, dödsfall. Livets alla svårigheter, som ingen av oss kommer undan, vi slås endast av dem i olika skepnader. Alla har olika former, styrka och hastighet.

Bekräftelsen på att jag faktiskt hörs gör mig lättad även om jag vet att jag har förmågan att göra mig hörd. Jag vet att jag inte är stum, jag får fram ljud men kan då och då känna "de hör mig inte". Som att prata på en gigantisk scen utan mikrofon, eller att jag pratat men någon tryckt på mute, ljudlös. 

Emma får vara på mute idag. 

Jag står där igen, vid insikten om hur onödiga besvikelserna är, hur ont de gör och så fruktansvärt svåra de är att undkomma. Sådana kontraster med tanke på idag. Jag får försöka till varje pris, för varje besvikelse får mig att krokna. Jag har inte ett extra lager energi att ta av de gånger. Så jag måste välja vilka jag berättar vad för. Du kan aldrig veta reaktionen, men vet du att du får en reaktion som troligtvis kommer göra dig ledsen, varför då berätta? Återigen försöka förklara eller få att förstå? Hoppet man har, högsta önskan att det vore annorlunda. Det är det som är problemet.

Jag vet att när det gäller min situation och min relation till andra går det ibland inte att påverka. Jag kan inte ändra andra människor, jag kan acceptera att vi är olika och försöka på något sätt acceptera att vi inte synkar. Att vi kanske inte längre kan vara samspelta som förr nu när Mårten jämt påminner om dödligheten i mitt liv. Ett cancerbesked vänder upp och ner på det mesta. Jag är övertygad om att detta, cancer, skrämmer många vilket kan göra det svårt för dem att hantera det. Att stå kvar och hålla handen. Under dagens samtal känner jag mig ändå stolt, stark och i det stora tacksam över allt jag gått igenom. Allt har lett mig fram till den jag är idag och klarar man inte av det - att ta mig för den jag är och det bagage jag har med mig - så behöver man inte. En styrka jag också kan känna genuint är att jag litar på mig själv. Smällarna jag tagit gång på gång men fortsatt rest mig har bevisat för mig själv att jag klarar mycket. Jag tog mig igenom bland det jävligaste jag ansåg en människa kan drabbas av. Livet kommer dagligen med nya utmaningar och svårigheter. Läxor.

Jag är här för att lära mig. Jag vill lära mig.

A L. Tack för idag, tack för förståelsen och att du fick mig att känna mig hörd. En sådan befrielse.

Emma