TJAT OM PSYK OCH FRÅGOR OM JAG ÄR SJÄLVMORDSBENÄGEN. IGEN.

Så fort man kommer upp och får en nypa luft trycker de ner en under isen.

Dagen som började med vad jag tror var mitt livs bästa tandläkarbesök fortsätter i sjuka diskussioner om jag ska få en remiss till psyk eller ej. Frågor, återigen, om jag är självmordsbenägen, deprimerad eller bara vad som är fel eller anledningen till att jag vill ha en psykolog och här sitter jag...och känner att jag begär för mycket. Igen.

Att få frågan om jag är självmordsbenägen för tredje gången är som att hugga mig med en kniv i bröstet. Jag har så jävla mycket att leva för, att kämpa för och all livslust som finns i min själ lägger sig ner och gråter när jag hör de hemska orden som är följt av frågetecknet. Det är som att ge mig två alternativ. Antingen 1) blir du självmordsbenägen och får på så sätt rätt till en psykolog eller 2) så tar du dig samman och biter ihop."Ta dig samman för fan, din jävla offerkofta!!".

Nu vet jag att kravet för att få psykolog i Västmanlans Landsting är att vara självmordsbenägen... kanske ska bestämma mig om jag ska bli det eller inte. Fyfan. Det är som att spotta på de som sitter med de känslorna och spotta på mig själv. Mitt liv. Mina medmänniskor. Aldrig.

Känner hur frustrationen i mig kokar över när pratet om psyk kör igång och än en gång sitter jag där med tårarna längs kinderna. Förstår verkligen inte svårigheten med att skaffa fram en psykolog.. Och hur jävla mycket ska en människa kunna ta? Hur ska jag kunna få min tillvaro att vändas till positiv när sjukvården gör så här? Alla biverkningar från strålningen är redan psykisk terror och att sjukvården dessutom bemöter mig som de gör får mig verkligen att bli mörkrädd. När inte ens sjukvården hör vad man säger och förstår vad det innebär att få reda på att man är sjuk. Obotlig cancer. "Ja, men nu vänder det vet du Emma. Nu har du gått igenom det värsta, nu är det över. Nu är det bara återhämtning och så kommer du leva som alla andra." Vad är över? Vad är det värsta? Hör du vad du säger? Hör du vad jag säger? Hemskt att nu sitta med känslorna av att jag har för höga krav, att jag är egoistisk. Att jag är i vägen. De får mig att känna att jag tar det för allvarligt, som att jag borde ta det mer med en klackspark, som de gör. Det finns ju värre saker i världen.

Allt det här är så sjukt. Tjafset hit och dit. Kraven. Ska jag behöva säga att jag är självmordsbenägen? För att det ska hända något? För att jag ska få samtalsstöd hos psykolog och inte kurator? 20 februari var jag på samtal med kurator sist och önskade att få gå till psykolog istället, behöver jag säga att det inte har hänt någonting sen dess?

I min värld skulle en person som bara fått ett cancerbesked ha rätt till psykolog. På en gång. Men det är ju i min uppfuckade konstiga värld. Psyk. Vad fan ska jag till psyk och göra?

(Ursäkta alla svordomar...)

Emma