KASTAR SILVERHANDSKARNA.

Nu fick jag nog. Hämtade ut en skiva med röntgenbilder på tumören idag. Jag vill verkligen ha dem, tror det kan vara en bra del i bearbetningen att faktiskt titta på dem. Ta tag i allt som händer i kroppen när jag ser på Mårten. Det var i höstas. 20110911. Ja...11:e september... Det känns symboliskt på något sätt. Samma datum som de två tvillingtornen i USA gick under kraschade även jag. Fast ja, 10 år senare. Jag kommer nog aldrig glömma de känslorna jag stod med inne på akuten och just nu kastas jag tillbaka in i dem. Cellerna minns så mycket och är experter på att återigen spela upp kaoset. Inte en enda jävla personal inom synhåll på akuten och där stod jag, panikslagen och svettades, utan känsel och med kraftiga ryckningar i vänstersidan. Jag kände inte golvet. Idag inser jag att det är helt sjukt att jag ens tog mig till sjukhuset... Att läsa kommentarerna som personalen har skrivit om mig gör det så jävla verkligt. Samtidigt som det blir så verkligt känns det som ett klipp ur en sjukhusserie. "21-årig kvinna hittades krampandes på akutmottagning...". Den kvinnan var jag.

Jag kan gå igenom den dagen tretusen gånger. Om och om igen. Bearbetning, jag antar att det också är bra, att inte blunda för vad som har hänt och vad som händer. Inte sticka huvudet i sanden och låtsas som att det regnar. För det gör det ju uppenbarligen inte.

Dagens möte med läkaren är klart. Nu blir det återhämtning och sen uppföljning om 6-8 veckor. Då kommer man ta nya bilder och se vilken effekt strålningen har haft. Käre gode Gud, käre gode Gud, käre gode Gud. Snälla, hör mig. Tjatade än en gång om att få komma iväg till psykolog och så tittar läkaren på mig. "Aaaee... okej, jaa...eeee, alltså, är du deprimerad? Har du ångest? Eeeh...är du självmordsbenägen?" Ska erkänna att jag ville ställa mig upp och skrika åt henne. Jag är 22 år, har obotlig cancer, har gått igenom en hjärnoperation där de sa att jag (med största sannolikhet) skulle bli förlamad i vänster sida, har fortfarande kvar den elakartade hjärntumören som dessutom sitter jävligt kasst till. Har genomgått 6 veckors strålning, tappat grymt mycket hår, konstant huvudvärk och andra biverkningar, epilepsi, sover inte. Funderingar på framtiden. Herregud...hur blir det med framtiden? Liksom...nej, jag är inte ens i närheten av att vara självmordsbenägen, men hur i helvete tror hon jag mår? Ska jag, på allvar, kunna hantera och klara av den här situationen helt själv, utan minsta lilla samtalsstöd? Jag är smått trött på att hela tiden använda silverhandskarna. Förfina sanningen för andra, för att det inte ska bli jobbigt för andra eller vara ivägen. Men framför för att det inte ska bli jobbigt...

Jag har blivit en mussla. Sanningen är ju fan förjävlig och brutal. Det är knappast så att det här inte finns och att allt är bra bara för att jag inte uttalar det hela tiden. Saker är inte frid och fröjd bara för att strålningen är slut. Förstår verkligen G när hon sket i att raka av sig håret, trots att (pga cellgifter) det enda lilla hår hon hade på huvudet var små tussar och en fjunig liten lugg. Hon är min idol när det gäller det här. Till slut skiter man bara i allt. Sparkar bakut och blir anti, man har ju fan nog med allt. Det går inte att förklara och det går inte att någon förstår.

Idag åker jag hem till mamma, ska bli så underbart skönt. Som jag längtar efter alla.

Emma