I huvudet känns det som ett virrvarr. Det finns så mycket tankar som krockar där och ändå kan jag bara föreställa mig det som ett stort tomrum. Det är helt tomt. Strålningens efterdyningar är rätt extrema dessa dagar. Ja, jag har verkligen fattat att allt kommer ikapp en till slut nu. Det känns som att jag har hundens hörsel. Eller ja, välj vilket djur du vill med hysteriskt bra hörsel. Jag kommer inte på något annat. Som sagt tankarna krockar. Det känns som att jag ska spräcka trumhinnorna och förstöra hörseln totalt av minsta lilla ljud. Allt låter så otroligt högt och hårt att jag blir lite smågalen. Överväger att införskaffa mig hörselkåpor.
Idag är en sån dag då jag inte orkar dra upp persiennerna, bädda sängen och hoppa ur mjukisarna. Suckar hela tiden och som det känslomässiga vraket jag blivit rinner tårarna för minsta lilla. Nej, tänker låtsas att klockan är 11:00 ungefär och ignorera den resten av dagen. Känns liksom mer okej att gå som ett mähä på förmiddagen. När tankarna ska skicka signaler till hjärnan att göra något går det inte fram. Står bara och tittar och tänker att jag gör det men inget händer. Står där som en senil kärring och motarbetar mig själv, vilket måste se för kul ut. Vänstersidan är inte i synkad med högersidan. Den halvsover till och från och mycket känslor som spökar i den, främst när jag ska sova. Såklart. Återigen svårt att gå i trappor neråt och upplever blixtrarna framför ögonlocken och känslorna av att kroppen ska lägga av när jag ska sova. Tröttheten och förkylningen i kroppen gör ju inget bättre. Ser fula gröna slemmiga figurer framför mig som håller till i min hals och alldeles för lite vita soldater som bygger murar och försvarar min kropp mot diverse inkräktare. Faaakk varför är ni hos mig? Ge er iväg! Ge er i väg!
Nu tänker jag slå på en film, inte röra en muskel, inte tänka en tanke. Matas med film. Vila. Andas. Njuta.
Emma
Kram på dig Emma. :) //Annica
SvaraRadera