FILMTIPS.

Har inget vettigt att säga just nu annat än att min häck väger lika mycket som en flodhäst idag. Blir fast i fotöljen resten av kvällen, sen ska det sovas. Förhoppningsvis. Imorn blir en spännande dag. Återkommer med något "vettigare" senare. Imorn.

Filmtips för den cancerdrabbade och för den som sitter bredvid.

- 50/50.
- Why I wore lipstick to my mastectomy.

Två filmer som tar upp ett ämne på ett sätt som jag gillar. Alla frågor, alla situationer och kanske främst; alla känslor.

Har ni några tips? Kom gärna med dem!

Emma

CIAO, SUCKERS!

Sitter i soffan och pustar ut. Det blev en lång dag i Västerås, med besked och oväntade, kära återseenden. Tänk vilken tur man kan ha att springa på så många vänner när man bara ska ta en snabb fika för att sen åka hem. Lyx. Kände mig inte alls nervös idag förrän jag klev in på sjukhuset. När jag och M gick de där bekanta korridorerna som jag så många gånger innan gått. Det var med bestämda steg vi gick mot Onkologens mottagning och försökte förbereda oss för vad som skulle komma. Men det går inte. Att förbereda sig att de kanske säger att det blivit sämre, hur gör man det? De känslor som dyker upp då kan man aldrig vara beredd på eller styra över. Bara försöka göra det bästa av.

Det hände en hel del konstiga saker i kroppen när vi gick där och alla känslor sa åt mig att vända och gå ut igen. Gå bort från denna hemska miljö som skapar sån panik i kroppen. Alla gamla dåliga minnen sitter som inristad i sten i kroppen.

Läkaren mumlade, hummade och stammade lika mycket som vanligt. "Jaaa, eeeeeh, vi...eeeeeh, hmm jaaaa... det är, (lång tystnad) eeeh, det är o...oförändrat... (lång tystnad) så.....eeeeeh, det är ju bra... hmmmmm....eeeeh...hmm... (lång tystnad) ...jaaa...." Jag har aldrig varit med om en läkare som låter så mycket men får fram så få vettiga ord. Inga svar, bara massa hummande. M och jag satt återigen där, fick inga svar och frustrationen bara växte. Läkaren frågar vad jag kan tänka mig att jobba med, när jag kan tänka mig att jobba. Jag får återigen den här känslan som skrämmer mig så himla mycket, inte ens läkarna förstår hur jag mår. Inte ens de, som verkligen vet vad jag gått igenom och vad det innebär förstår hur jag mår. Hur min vardag ser ut. De förstår inte att jag har huvudvärk jämt. J.Ä.M.T. För jag "ser ju så pigg och frisk ut!". Fyfan.

Vad gör man då? När de som ska hjälpa en och är experter på området inte vet vad de ska ta sig till. Mårten är still för tillfället, för den här gången, men huvudvärken är kvar. Ingen, verkligen ingen, gör något åt det. "Utredning"...my ass...! Nu ska jag få magnecyl och koffein, behöver jag säga att jag är skeptisk...? Men ja, jag ska ge det en chans och jag ska försöka tro att det hjälper. Framöver är det Falun som gäller, nu tar de över. Och det värsta med det var att jag fick lov att påminna läkaren om att vi kom överrens om att jag skulle bli förflyttad, nu när jag tillhör Dalarnas landsting. "Eeeeeeh....jaaa....(lång tystnad)....mmhmm... ooo..ooookej....". Innan dess försökte han få mig att tro att jag skulle tillbaka till dem, inte Falun. Han trodde väl att jag hade glömt eller nåt... Jag blir arg, arg, frustrerad, ledsen, rädd. Skräckslagen faktiskt - över allt det här.

Vad säger man? Mårten har inte vuxit och nu har jag satt min fot på Västerås sjukhus för sista gången. Har verkligen ingenting bra att säga om dem...tyvärr. "Smurfar... nästa gång sprayar jag dem blå!".

Emma

MÅRTEN.

Nu är vi påväg. Sitter i bilen påväg mot Västerås. Förhoppningsvis för sista gången i sjukhus-ärende för ett tag. Framöver är det Falun som gäller, vilket känns underbart. Stryker ett streck och börjar om på nytt med alla dessa sjukhusbesök. Hoppas på ett bättre bemötande. Ett varmare med mindre misstag.

Freja har varit som en svans på mig idag. Underligt nog verkar hon förstå att nåt är på gång för mig. Vart jag än har vänt mig har hon varit stått bakom mig. Jag är så otroligt tacksam att jag har henne i mitt liv. Idag väntar besked, nya läkarbesked om hur läget ser ut idag. Natten har varit orolig. Jobbigt samtal igår, jobbiga känslor och ovisshet som en topping på en gammal äcklig glass.

Jag hoppas att jag får positiva besked. Jag håller tummarna och jag ber. Snälla var på min sida, och Mårten, dö. Om det så ska vara en långsam död, fine with me, men dö.

Emma

JAG LÄSTE EN ARTIKEL.

En artikel som är till dig som har en nära anhörig - vän, släkting, flick-/pojkvän, kollega... you name it - som fått ett cancerbesked. Oavsett den framtida prognosen. Till dig som tycker det är svårt att veta hur du ska göra. Ska jag höra av mig? Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Vill hon/han att jag hör av mig? En viktig artikel om de problem som uppstår i relationer när någon drabbas av cancer. Både för den som sitter bredvid och den som blivit drabbad.

 "Vi vågar inte hälsa på."
Läs den, den är rätt vettig. Läs gärna även kommentarerna.

Kom ihåg en sak; "omtanke behöver inte skrivas med så stora bokstäver".
Och just det...en till sak, även om de är läskigt så fråga läkarna. Fråga om ni vill veta och var beredd på allt och inget. Gå inte runt och prata, skapa rykten om hur den eventuella utgången blir. Vi vet ingenting om framtiden och bara för att det ser ut på ett sätt idag behöver det inte se likadant ut imorgon.

Emma

SILENCE.

Jag vet inte... Jag isolerar mig. Isolerar mig från omvärlden och stänger in mig i något som liknar en bunker. En mörk grotta, där ingen annan vill gå in. Eller får gå in för den delen. Förutom F, som är (illa?) tvungen. Skönt.

Jag vill träffa vänner men orkar inte, inser att det där kanske kan vara svårt att förstå. Jag är bara för less och trött just nu. Behöver vara i min egen värld och fyllas med det som jag själv kan åstadkomma och kalla positivt. Så trött på allt att kroppen bara vill lägga sig ner, inte röra en fena.  Ligga rakt upp och ner och stirra i taket. Bränslet är liksom slut. Tystnad runt om mig. Det är vad jag behöver nu.

Figure some shit out.

Emma

SNÄLLA HOMO SAPIENS, DU KAN VÄL LYSSNA?

De som känner mig vet att jag alltid försöker vara positiv. De vet att jag alltid försöker se det bästa i saker, se det bästa i dåliga händelser. Inte bara vara negativ för sånt tror jag biter sig fast i själen och gör en bitter. Bitter... något jag vägrar bli. Men trött och matt, ibland, får jag bli. Less och negativ i korta stunder, för jag vet att det går över och ersätts av positivt, bara jag får ha den där lilla perioden ibland. Vara förbannad, arg, frustrerad, ledsen. Hur kan man vara positiv om man inte får känna sig lite skit ibland? Samma tanke som hur kan man uppskatta det bra om man aldrig har det dåligt?

Just nu har det varit för mycket jobbigt att hantera på för kort tid. Människors reaktioner och beteenden... det blir som stora högar med skit att ta reda på vissa gånger. Som en extrem samlare samlar på sig saker som belamrar rummen i hemmet, samlar jag på mig frustration som räcker ända upp till väggarna. Frustration och... alldeles för mycket besvikelse. Det blir lätt så när man är skör. Det är dags att sänka ribban, hur svårt det än är och hur sårad man än blir i slutändan ändå. För det går inte alltid så lätt att sänka ribban när det gäller vissa saker. Men ambitionen, det är den som räknas i mina ögon.
Jag orkar inte med människor längre. För tillfället vill jag vara ifred, jag behöver alonetime. Orkar inte umgås, gå på i vardagen som om ingenting har hänt. Fan, DET HAR HÄNT NÅGOT. Jag är sjuk och har varit det ett år tillbaka. Undrar fortfarande hur många som verkligen förstått det... "Jag förstår" är en mening som används flitigt men jag undrar också hur många som förstår innebörden av vad jag berättar?

Jag lever med en vardag där många frågar om jag kommer dö. När de får reda på att jag är sjuk och jag berättar hur det ligger till reagerar många med att säga "men du kommer väl bli bra? Du kommer väl klara dig? Kommer du dö?" När jag svarar ärligt på de frågorna får jag svar som "nej, men säg inte så. Tänk inte så. Du måste vara positiv, klart du blir bra!". "Du kommer bli bra!" Då har jag endast förmedlat läkarens svar på de frågorna, som jag fick när jag ställde dem. "Emma, vi kan inte bota din cancer. Du kommer aldrig bli bra." Det är sanningen och så som det ser ut idag. Och så säger folk att jag måste vara positiv och inte får säga så... Det är ju sanningen. Verkligheten. Jag hör nästan desperationen i rösten när de försöker föreställa sig att det jag sa inte var sant. Att det jag sa var något jag egentligen aldrig berättade. Sen detta med döden, Olle eller Greta kan ju lika gärna dö före mig. Ingen vet väl när de kommer dö, eller hur länge de kommer få leva? När kommer du dö? Alla kommer ju dö! Jag har inte fått en dödsdom bara för att jag har cancer. Att sätta ett likhetstecken mellan cancer och död är idag okunskap anser jag. Att säga att allt kommer bli bra och att jag kommer bli bra får mig att undra över vad som är bra. Tack för pepptalket, men jag blir nog inte så mycket bättre än så här som det ser ut just nu.

Jag har en positiv inställning i den här skiten. Med positiva tankar tror jag att man kommer längre. Klarar sig bättre och i allmänhet är lyckligare. Och gör man det inte har man ju åtminstone levt ett gladare liv. Oavsett cancer eller ej.

Emma

EN PISS I HAVET.

Jag låg där igen...stirrade ut ur det trånga röret och fick inte röra en fena. Hur länge ska jag ligga här den här gången då? En halvtimme? En timme? Tankarna vandrade. Hur länge man ligger där vet man aldrig riktigt, men en sak vet jag. Att ligga på den där britsen i ett trångt utrymme med huvudvärk och en magnetröntgen som går igång, det är inget man gärna gör. Öronproppar, hörselkopor och radio för att distrahera och stänga ute det höga ljudet. Självklart sitter man även fast med huvudet så skulle man nysa, hosta eller sätta i halsen... ja, då blir det inget bra. Igår när maskinen var igång skakade hela britsen, huvudet hoppade mot underlaget och känslan som grep tag i hela kroppen var "åh nej...". Usch vilken dum smärta.

För att försöka få tiden att gå lyssnade jag på någon man som pratade om en skördetröska. Hörde ungefär varannan mening mellan dunkandet, men förstod att den behövde repareras och att han sökte delar. Sen kom Agnes och sjöng, som  i sin tur byttes av av sorgliga låtar. Sorgliga låtar? Men kom igen. Det kändes som hela situationen trycktes upp i ansiktet på mig och blev ett stort jävla "in your face". Jag vet redan att jag är sjuk. Jag vet vad det innebär att ligga här. Det behövs liksom inte späs på med såna saker som sorglig musik.

Känslorna startade upplopp i kroppen. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag bet mig i läppen. Nej, men ge dig nu Emma. Det är snart över, bilderna ska bli bra och Mårten ska endast vara en piss i havet i min hjärna. Det kommer bli bra. 

Känslorna startade sånt upplopp i kroppen igår. MR som blivit sån rutin blev den här gången en ångestfylld karusell. Jobbigt på många sätt. Kanske var det en blandning av att vara tillbaka på det där förbannade sjukhuset och att få träffa många av mina saknade vänner i Västerås. Jag vet inte. Liksom, lycka och förtvivlan i samma stund. 

Emma

TUMMEN, KOM IHÅG TUMMEN.

Det är ett enda virrvarr i huvudet. Dagen som började så underbart med en solig morgonpromenad med älsklingen blev en dryg kväll med nedräkning inför imorn. Jag behöver ensamtid. Tankar om allt möjligt. Det känns extra ångestfyllt den här gången, fattar fan inte varför. Så oroliga känslor för vad bilderna ska visa den 27e. En större Mårten? En mindre Mårten? Nåt annat bra? Nåt annat dåligt?

Tankarna snurrar, som den där karusellen eller berg- och dalbanan som jag så ofta brukar prata om. De senaste dagarna har varit ett enda långt besök på Liseberg. Det tar så ofta stopp just nu. Ni vet som när man ska berätta något men inte får fram några ord. Så är jag och bloggandet för tillfället. Har så mycket jag behöver få ur mig men inget kommer. Antar att morgondagens MR är en enda fet stoppkloss.

Håll tummarna, för att bilderna blir bra imorn och för en Mårten som blivit mindre. Vad som helst men inte en större Mårten, inget åt det dåliga hållet, snälla. Håll tummarna...

Hur många gånger kan man bli besviken på en person innan man lägger ner en gång för alla?

Emma

INNAN DU PRATAR.

Sömnlösa nätter, dunkande huvudvärk och en hund som vill ha uppmärksamhet. Ibland vet jag inte hur jag ska få det att gå ihop, även om hon inte behöver ha uppmärksamhet hela tiden. Antar att det är mitt dåliga samvete som måste skärpa sig och se henne mer som en hund. Inte en typ... söt bebis. Nu ligger hon i mitt knä och ska hjälpa mig att blogga. Lägger huvudet på datorn och trycker på alla möjliga tangenter... det går bra för mig.

Måndagen och vad som komma skall är nog anledningen till all oro som faktiskt finns i mitt huvud just nu. Igår ringde Onkologen och frågade om jag hade tagit mina prover, prover som jag bara inte fick missa. Men vilka jag såklart hade glömt. Inte vad jag behövde men försökte ta reda på vad jag kunde göra för att fixa till det och när vi hade lagt på var det bara att sätta igång. När jag senare ringde upp igen fick jag än en gång känna på deras kassa (eller ska man säga klantiga) bemötande. Receptionisten skulle lämna över telefonen till kvinnan som jag pratat med första gången, som säger: "Är det Emma Skoglund?? Jaaaa, men jag ringde ju till henne...och hon sa att hon hade GLÖMT?!?!" Kvinnan förstod inte att jag hörde vad hon sa och var uppenbarligen irriterad på mig för att jag hade glömt. Typ, hur kan man göra det..?! Men när hon sen pratade med mig la hon ju självklart på den där silkeslena rösten. Sånt där blir jag irriterad på... Hade hon haft minsta lilla förstånd att tänka på vilka hon pratar med om dagarna hade det där inte varit hennes reaktion. Då hade hon sagt "jag förstår, men Emma, vi löser det!" och jag hade känt mig mycket bättre. Inte som en irriterande flugskit på fönstret. Djurås vårdcentral har en underbar sköterska där, som alltid reagerar på rätt och försöker hjälpa en med det som gått snett, oavsett vad.

Människor som inte kan sätta sig in i hur det är att leva med cancer borde inte få jobba med cancerdrabbade. Speciellt inte bemötandet. Alla tankar som hela tiden krockar i huvudet hos den sjuke. Allt att komma ihåg - mediciner, datum, provtagningar m.m. - alla känslor, allt kaos som också kommer med ett cancerbesked och följande behandlingar. Man - nej jag ska säga jag och inte prata för alla - jag har blivit riktigt känslig och fixar inte att ta såna där kommentarer. Små fjantiga kommentarer som inte betyder något egentligen men som blir som att strö salt i ett redan infekterat sår.

Så tänk på det, ni som sitter bredvid, eller som i andra situationer kommer i kontakt med en person som är cancersjuk. Välj era ord, välj ert kroppsspråk och blickar, och kom ihåg att försöka tänka er in i situationen. Hur hade jag mått om jag fått diagnosen cancer/obotlig cancer?

Emma

EN VÄN SOM DU.

21:23 och huset börjar bli knäpptyst. Vi är alla fyra här hemma slutkörda. Har en underbar dag bakom mig med en av de som känner mig bäst. Hon som jag kan vara mig själv med, inga lögner och fjantfasoner som spel. Spel för galleriet - sånt gillar jag verkligen inte... Raka rör ska det vara, om så sanningen ska svida som en örfil på kinden. Då vet man i alla fall var man har varandra. Jag tror inte jag kan ha M på ett bättre ställe. Skratt till galna gamla minnen, planer för framtiden hur läskig den än är, prat om seriösa saker som oseriösa. Som alltid, fast tusen gånger bättre ju mer tiden går. Hon går in i stormen med mig och håller mig i handen oavsett om det blåser kaotiskt hos henne också. Hon snackar inte, hon gör.

En vän som henne borde alla få ha. En vän med ett enormt hjärta, otrolig utstrålning och en fantastisk personlighet. En vän som skulle göra allt. Hon får mig att vilja bli bättre.

Jag går och lägger mig ikväll med något som jag skulle vilja kalla plåster på såren. Ett lugnare hjärta. Saknaden av många av mina vänner i Västerås har lindrats lite. Frågan som en inre halva av mig ibland ställer har fått sitt svar.

Du vet vem du är. M.M. ♥

Emma

TIME.

Mårten verkar extremt bökig i mitt huvud idag. Längesen huvudvärken kändes så här långt in i hjärnan. Känns som den är precis där tumören är. Mitt i skiten. Påtagligt. Det har gjort att jag känt mig lite lättirriterad idag. Hela dagen blir mer utmanande med tanke på huvudets dags form. Men massagen var det bästa och den var välbehövlig kan jag lova. Freja har nog också haft en jobbig dag. Vaccination och det resulterade att hon numera är känd som huggormen på hundkliniken. Vet inte om det är bra eller dåligt... dåligt skulle jag tro. Hon har en vilja av stål denna lilla damen som försöker styra och ställa, inte bara hemma. Men en vilja av stål, det har hennes matte också så att hon bestämmer kan hon se sig i himlen efter. Sötbollen kallas huggormen... haha herregud. Alltså, att den lilla leksakssöta hunden kan vara så hotfull, det kan man inte tro.

Dagens frilla, lite skillnad mot innan. (Ja, Freja är lite fluffig och hårig här, jag vet...)

Det är mycket tankar och känslor som far runt. Mycket som händer nu, måndagen närmar sig med enorm fart. Tycker det kunde vara den 27e istället så jag kunde få resultatet av MR-bilderna överstökat. Alltid ska det dras ut på saker och ting så att man än en gång ska gå med denna ovisshet och väntan. 10 dagar. Det är 10 långa dagar.

"Gör inte om samma misstag eftersom du då går miste om chansen att begå ett annat." Tack för påminnelsen.

Emma

1 ÅR.

Månaderna har flugit förbi. Resan som satte fart för exakt ett år sedan, den söndagen. En lugn söndag som förvandlades till en traumatisk mardröm. Med känslor i kroppen som signalerade det värsta. "Vila inte, då vaknar du aldrig mer." Vänstersidan som domnade bort på kroppen och hjärtat som bultade så jag trodde det skulle hoppa ut ur bröstet. Ett samtal med sjukvårdsupplysningen och sedan var hysterin total. Domningarna eskalerade och övergick i ryckningar. Fick taxi till akuten där jag panikslagen kom in till akutens tomma korridorer. Tomma på personal i alla fall. Vänstersidan ryckte rejält och jag tog mig stapplande framåt. När jag väl hittade "receptionen" med personal fick jag endast fram "jag behöver hjälp", sedan blev det svart.

Vaknade efter några timmar med 4-5 personal springandes som yra höns runt mig. Slangar här och var i kroppen och ett svullet öga som knappt gick att öppna. De berättade att jag fått ett epilepsianfall och att jag hittats på akuten krampandes. Det var bland det värsta jag fick höra från personalen där. Ögonbrynet fick sys och sedan lämnades jag att vila ett tag för att sedan göra otaliga röntgen. Somnade utmattad till sköterskornas prat och spring i korridoren. Ett ljud jag faktiskt kan sakna idag. Ljudet av trygghet.

Nattens turer in och ut hos röntgen, skiktröntgen, MR, CT, kommer inte ens ihåg vad alla hette, skulle resultera i ett overkligt besked. Läkaren som till slut satt mitt emot mig och mamma berättade att de sett en förändring på hjärnan. Från och med då klassades jag som cancersjuk, i hjärntumör. Vad jag då hade framför mig hade jag aldrig i hela mitt liv kunnat föreställa mig. Men, jag har tagit mig igenom det. 

Idag när jag ser på det här kortet får jag en knut i magen och ändå är jag så glad att ha det. Det står för så mycket. Idag när jag ser på det här kortet undrar jag vem hon är. Hon känns olik mig idag.

Det gångna året har förändrat mig så mycket och jag ångrar ingenting av det, oavsett allt helvete cancern kom med. Idag trivs jag bättre med mig själv, ännu bättre än vad jag gjorde innan tragedin.

Emma

DET ÄR ENSAMT I DEN STORA VÄRLDEN.

I snart ett år har jag stått över livets "roliga stunder". Stått över studentlivet, som jag egentligen inte var klar med. Stått över födelsedagsfirande, diverse fester, shopping på stan med vänner, resor. Plugg och jobb. Ja, som jag saknar att plugga och jobba, det ska ni veta. Jag har stått över ett liv som är så självklart för många andra. Stått över ett liv, själv, i min lägenhet, eftersom verkligen har sagt annorlunda, det har inte gått. Har inte kunnat vistats på stan bland mycket människor pga infektionsrisker, huvudvärk, trötthet och en vänstersida som inte funkar som den ska. Bakslag dagen efter för att jag använt för mycket energi dagen före. Bakslag = mer huvudvärk, mer trötthet, mer mjölksyra i kroppen.

Alla dessa saker har inte gått pga mitt sjukdomstillstånd. Tvingad att avstå allt detta utan att kunna påverka det minsta. Istället har jag blivit tvungen att bo hemma och levt ett liv med besked som gör en illamående, ovisshet och rädsla för framtiden. Konstant skräck över vad som kan hända med min kropp. En äcklig cancersvulst i hjärnan som både kunde tagit mitt liv och min rörelseförmåga under operationen i december. Cancern håller fortfarande i mitt liv, styr det med sina trådar och jag har fan ingen sax. Jag kommer alltid vara dess marionettdocka, som jag inte kan göra mig fri från. Cancer-Mårten i mitt huvud. Men hur många förstår det?

Hur många förstår HUR sjuk jag är? Hur många FÖRSTÅR vad det INNEBÄR? Det syns ju inte att jag är sjuk. Inte ens de som är mig närmast, de som funnits där sen jag var liten verkar förstå det. Det gör så ont i hjärtat när jag ser hur många runt omkring mig som inte förstå vad mitt liv handlar om. Hur mitt liv ser ut. Den gråa världen i soffan. En vardag där det finns en, två och möjligtvis tre personer som alltid stöttar. Gör sitt bästa och anpassar sig till mig, för jag kan inte anpassa mig till dem. Fysiskt sett går det inte - om jag samtidigt ska må bra. Men de anpassar sig till mig så att jag kan vara med, på samma premisser som alla andra - trots att jag är cancersjuk.

Världen verkar vara så liten. Allt snurrar kring en normal vardag, där det inte är något konstigt att den cancersjuke är den som får stå över. För det är ju alltid lättare att en person står över och anpassar sig än att  tio personer gör det. Eller hur? Och så är jag ju som jag är. Så jävla snäll så jag står över, igen, för att andra ska kunna gå. Annars sitter jag där med dåligt samvete. Vad gör man, när man lever med cancer och ingen annan förstår?

Nu ska jag äta fajitas och umgås med en liten del av de som verkligen förstår vad jag lever i. Vad jag lever med.

Det här, det här är saker folk aldrig skulle förstå förrens de har levt med cancer. Levt nära bredvid det.

Emma

NÄR CANCERN TAR ÖVER.

Jag har suttit som klistrad och läst inlägg efter inlägg, medan F nästan blåst bort med de häftiga höststormarna. Ögonen flyger fram över raderna. Ena stunden rinner tårarna och nästa svettas jag så jag tror jag ska flyta bort pga de situationer och känslor som jag så väl känner igen. Allt det som cancern medför. Ångestfyllda minnen som jag skrev om igår. Alla situationer, alla besked, alla känslor. Ovissheten och väntan. Jag vet... jag tror jag sa det sist igår.

Igår mådde jag dåligt över min situation. Kände ångest inför hösten och att närma sig årsdagen. Nu vet jag inte hur jag ska känna över gårdagen. Känner jag mig nästan oförskämd. Det kunde varit värre. Läkarna har i alla fall inte stått framför mig, sett mig i ögonen och sagt att min framtid är dödsdömd.

Ta en titt och tänk efter en gång till. ikroppenmin.blogspot.se

Emma

MINNEN.

Tiden går och det är med blandade känslor vi närmar oss vintern. Hösten också för den delen... Älskar hösten men kan inte komma ifrån den lite ångestfyllda känslan som uppstår i magen. Årsdagen då helvetet Mårten upptäcktes, 11 september 2011 - det datumet kommer jag aldrig glömma. Epilepsianfallet som satte fart på läkarna och sjukhuset och med det kom en rad dåliga besked. Först ett dåligt, sedan ett värre. Kan det vara sant? Jag, hjärntumör? En elakartad? Obotlig? Jag har tränat hela mitt liv, ätit bra mat och skött mig, varför jag? Va? Nej. Jag har nog inte förstått det än idag.

Månaderna gick och diskussionerna likaså, både åt höger och åt vänster. Jag följde med, som ett löv i vinden. Visste ingenting och vad annars kan man göra i en sån situation? Helt jävla utelämnad, med ett besked som jag inte hade någon aning om vad det innebar för mitt liv. När läkarna väl kommit fram till (och jag gått med på) att man skulle göra en hjärnoperation trots riskerna förstod jag nog inte vad vi pratade om. En hjärnoperation är sånt man ser på film och någonstans fattade jag nog inte alls vad jag stod inför. Först biopsin i oktober som också var riskfylld men som gick bra, och nu detta? Känslan var "varför utmana ödet?". Men så kommer jag åter till svaret som bara inte går att undvika - jag hade inget val. Alternativen var: låta tumören ta över min hjärna och i samma stund mitt liv eller kämpa och be cancern dra åt helvete.

Jag valde det senare alternativet. Så året avslutades med ännu en riskfylld operation, där jag inte visste hur jag skulle vakna upp. Om jag skulle vakna upp. Förlamad i vänster sidan eller inte? "Time will tell, nu kör vi" var typ min inställning när jag somnade kvällen innan och när de rullade ner mig till operationssalen. Kvällen innan somnade jag gott sjukt nog, med en hamburgare i magen och fina lyckoönskningar från, ja, i princip alla. Det var nog det som gjorde att det gick vägen, alla tankar. For sen hem med rehabilitering framför mig. Allt från att lära mig gå i trappor igen och styra vänster sida rätt och riktigt. Kroppens funktioner var inte som de skulle till 100 %.

Idag blir jag illamående av tanken på att gå igenom samma sak en gång till. Kan inte förstå att jag genomgått den, med så små kvarstående besvär. Tittar på bilder, läser mina gamla inlägg från då, känner ärren men det är ändå overkligt. Som jag skrev förut, det är för stort för att förstå. för overkligt. I mars påbörjade jag 6 veckors strålning, ännu en situation som kändes helt absurd. Känslan av huvudvärken som eskalerade kommer jag ihåg än idag, då gick ögonen inte att styra. Kroppen ville inte ha mat och jag var mig inte alls lik. Operationen fick bort ca 50% av tumören och strålningen fick den att minska 1 mm. Mårten är kvar och jag kämpar på. Snart får jag beviset om kanske, möjligtvis, strålningen hjälpt någonting mer. 17 september - nästa MR och efter det kommer svaret. Ovissheten och väntan är hemsk.

Jag blir arg, frustrerad, ledsen och glad på samma gång. Snart har det gått ett år sedan helvetet började och jag är tacksam där jag sitter nu. Vänner har visat sina rätta färger och jag vet vilka som finns där - i vått och torrt. De som kliver in i kaoset med mig. Har dessutom Freja, mitt allt och hon gör vardagen så mycket mer värd att leva för. Att vara hemma hela dagarna har blivit roligare.

En till sak har jag insett - jag kan jävligt mycket mer än vad jag tror.

Emma

FAN FÖR DIG, CANCER.

Mitt hjärta krossas varje gång jag får ett mail från någon cancerdrabbad. Speciellt de gånger de är unga och mitt i livet, med dåliga besked. Det har varit som stopp i mig när det gäller tårarna på sista tiden. Har varit i någon bubbla där Freja varit hela mitt liv och gett mig massa positivt och bara kärlek. Har nog inte orkat vara så ledsen. Men så läser jag meningar som gör att jag återigen brutalt kastas in i kaoset. Livet och vardagen med cancer. Läkarbesök, MR, kontroller och besked. Väntan och ovisshet. Jag har förträngt det även om Mårten är så påtaglig just nu så jag vill bli av med min skalle.

Proppen med tårar lossnade när jag läst klart mailen och förstått vad som stod. Påmind om hur min situation ser ut. Allt jag känner igen mig i och att jag faktiskt inte är frisk oavsett om ärren inte syns lika bra och trots att håret växer ut. Påmind om allt som kan hända. Påmind om hur skört livet är. Men det är så skönt, att bli tömd på tårar som tynger en mer än man anar.

Fan. Fan för folk som tar livet av sig. Fan för folk som slänger sitt liv åt helvete, rent utsagt. Här ska det inte hymlas med något. Här ska bara sanning fram. Obekväma sanningar. Cancer är så jävla orättvist så det finns inte.

Och förlåt mig för de obesvarade mailen, det kommer ett svar inom en snar framtid, jag lovar.
Ett extremt stort förlåt till Ingela E. 

Emma

AUTUMN, MY LOVE.

Ute blåser det. Träden prasslar och löven faller mot marken. Med en gång känns det som att jag kan säga hej då till sommaren. Hej till hösten. Som ju faktiskt är så mysig, så vackra färger. Tänk innekvällar i soffan med en kopp te och bra sällskap. Tjocka tröjor och stövlar. Och så fyller jag ju år - alltid något. Freja snarkar och drömmer i mitt knä, vi är nog båda ungefär lika utslagna idag. Medan pappa, med flera, sitter i Turkiet med 45 grader i solen, 30 grader i vattnet, sitter jag här och huttrar efter en kopp te.

Min kropp är i nån slags obalans. Ur funktion. Tror jag behöver en fet omgång med massage och massa sömn på det. Huvudvärken är inte nådig. Så svårt att somna när det dunkar i huvudet och kryper i benen. Det är som att jag har myror i dem eller som att jag har växtvärk. Kan inte ligga still och kan verkligen inte somna. Suktar efter de där strumporna mamma och pappa alltid gav oss när vi var små och hade växtvärk i ben och armar. Undrar vart vi har dom. I och för sig, de var ju bara till för att "luras" - göra det bra. Precis som när man blåser på ett barns finger när de gjort illa sig... Haha för psykologi. När jag väl somnar hamnar jag på någon hemsk plats i en dröm. Oftast mardröm, men ibland får jag sova lugnt. Fri från mardrömmar, fri från Frejas nattliga toalettbesök.

Emma

TORSDAG, LÖRDAG, MÅNDAG. WHO GIVES A F*CK.

Skriver. Suddar. Skriver och suddar återigen. Idag krockar alla tankar. Eller så kanske jag bara inte har så mycket tankar för tillfället. Huvudvärken har ett övergrepp och tröttheten likaså. Kan fan inte tänka. Vädret gör inget bättre - ute öser det ner till och från. Kryper under filten i soffan istället. Vila huvudet, idag får F klara sig utan massa rörelse och lek.

Jag vill ha tillbaka mitt långa fina hår. Väx hår! Väx!

Emma

THE ORDINARY.

Jag har inte sovit ett skvatt i natt. Dödsångest och tankar om framtiden. Jag kommer verkligen in i de där svackorna ibland och oftast när jag ska sova. Såklart. När man ligger där och stirrar i taket, har inget annat att göra än att vänta på John Blunds pulver. Samtidigt som man tror sömnen ska smyga sig på så smyger sig istället tankarna in i huvudet. JB kom aldrig med pulvret. Apparently... 

Fick nån slags meltdown när jag låg där. Hörde F snusa till och från, men snurra lika mycket som jag ungefär. Kommer jag kunna jobba igen? Tänk om jag aldrig mer kommer kunna jobba... Aldrig mer kunna jobba. Jag har ju för fan inte ens fyllt 23 än. Ser alla mina planer falla ner i en mörk jävla avgrund. Borta. Jag orkar för fasen inte ens vara vaken och aktiv en hel dag utan att vara överkörd som en truck nästa dag. Och ingen kan se att jag är sjuk. Jag lallar fortfarande runt med en tattig frisyr - okej att jag har hår överallt, men kom igen... - de flesta skulle säga att jag ser frisk ut. Speciellt nu när jag inte äter kortison längre. För jag menar... ser ni den? Ser ni tumören? Mårten? Syns det att jag är sjuk? Cancer? Det äckligaste ordet jag vet. Fuck it.

Det enda som syns är kanske ärr och trötthet, lidande ögon av huvudvärk. Men ärren försvinner under håret och tröttheten förblir. Huvudvärken... ja, time will tell. Tröttheten, den som det är svårast att förklara för alla så de inte ska titta snett och tycka jag är lat. Trötthet är en dålig ursäkt för saker och ting, men inte många förstår vilken trötthet man får efter allt jag gått igenom. De kan inte ens tänka sig.

Trött hit och trött dit. Förklara är inget man vill göra dag ut och dag in. Men utan det, hur ska alla förstå? Måste alla förstå? 

Emma

LÄXAN.

Huvudvärken har gjort mig smågalen de senaste dagarna. Det är värst när det känns som att huvudet bokstavligt talat håller på att explodera. Jag vet att energikontot är väldigt fattigt just nu, men jag vilar... Jag vilar ju så mycket att Freja snart byter matte. Jag försöker ta hand om mig själv samtidigt som jag försöker ta hand om henne. Hon vill leka och busa, hoppa och springa. Jag vill vila... sova... medan hon ju bara vill vara sig själv. Vara valp - en galen valp. Jag älskar henne så mycket att mitt hjärta skulle fan inte klara av om något hände henne. Även om jag har lust att lägga ut henne på Blocket ibland. Det är de gånger hon verkligen bara trotsar och vägrar lyssna, och när jag nästan grinar av att bara ha huvudvärken. Då blir det påfrestande att klara av att vara cancersjuk och matte på en och samma gång. Men det går och jag ångrar inte en sekund att jag har den lille hårbollen. Det är troligtvis det bästa jag gjort på år. Bara så ni vet: skulle aldrig i hela mitt liv lägga ut henne på Blocket på riktigt. Skulle aldrig sälja henne, inte ens för miljoner. And that's true - för pengar är bara papper. Materiella ting typ. 

Har jag lärt mig nåt sen jag blev sjuk så är det att uppskatta vad man har och ta vara på det man bryr sig om. Allt man tycker om. Nu eller aldrig är inte så klyschigt egentligen, och alla klyschor är ju inte klyschor utan anledning. Livet är nu. Hej moralpredikan. ...Förlåt mig. Jag har, tror jag, alltid varit en sån person som tar vara på saker och ting, mer eller mindre. Men sedan Mårten tog min hjärna till gisslan har jag nog lärt mig mitt livs viktigaste läxa.

Emma

HON ÄR BÄST I HELA VÄRLDEN.

Min finaste bus-Frejis. 

Lånad bild från mitt påbörjade Instagram. Jo, visst föll man ner i det kaninhålet också. Snart sitter jag väl med en Iphone ändå...

Emma

LIVETS UPS AND DOWNS.

En heldag med sötaste Caroline och jag är åter fylld med ännu mer positiv och glad energi. Även om jag är trött på ett helt annat sätt... Den människan är för underbar. Det värmer i hela hjärtat och såna som hon ska man ta vara på. Prat om nutid och framtid. Minnen som gör ont och minnen som får en att skratta och le inombords. Livet är för bra även om det har sina ups and downs. Jag måste ändå säga att det positiva överväger. Jag vill inte fokusera på Mårten mer. Perioden jag är i nu vill jag fokusera på annat än han. Jag hatar han... Äcklet i mitt huvud. Den 17 september blir det ny MR i Västerås och jag vill inte bry mig över hur det går just nu. Orkar inte tänka på det för mycket, är rädd att med de tankarna kommer höga förväntningar. Så jag släpper det och hoppas på det bästa istället. Hur som helst kan jag inte påverka det i alla fall. Time will tell, helt enkelt.

På samma gång som jag drömmer framåt om saker jag vill och saker jag ska göra i livet känns det lite läskigt. Att titta framåt när man sitter i en situation som liknar ett filmmanus gör det svårt. Svårt att ta stora steg. Man tar liksom ett steg i taget och uppskattar allt bra här och nu. Små guldstunder som idag med C, promenader med F. Vänner som finns där. De som håller mig i handen när världen känns alldeles för stor och hemsk. Även om jag är livrädd då och då måste jag ju fortsätta leva. Men när epilepsin visar sig blir jag så jävla påmind om hur mitt liv ser ut. Och alltid känner jag mig som någons marionettdocka. Jag hänger med och kan inte göra ett skvatt. Men fan, det ska till så mycket innan jag har spelat min sista föreställning.

Jag ska erkänna att när balansen i vardagen rubbas av små tecken som påvisar cancern blir jag stel. Som att alla mina muskler i kroppen fryser till is. Rädslan boxar mig i magen och jag tar ett kliv fram och möter den. Det enda jag kan göra är att leva vidare. Som citatet säger: don't wait for the storm to pass, learn to dance in the rain.

Som jag ska dansa i kaoset.

Emma

ATT VARA "SJUK I HUVUDET".

Idag är inte kroppen som den ska, antar att det är tröttheten och massa annat som kommer ikapp mig. Mer huvudvärk och mjölksyra i ben och armar. Hela -jävla- kroppen. Lite småillamående, hatar när det går upp i de nivåerna med huvudvärken. Massagen har väl också lämnat sina spår I guess. Håret växer så det knakar som man brukar säga och det är något jag är överlycklig för. Nu ska det sparas ut och bli lite längre. Längtar faktiskt efter att kunna göra saker med håret och att se lite mer "tjejig" ut. Känns som en bra tid att spara till långt nu mot hösten. Då kan jag dra på mössa när det är en sån där förjävlig längd där jag ser helt ful ut. Typ tomboy here we come. Nej tack! Kan nog konstatera redan nu att det troligtvis inte är till min fördel.

Jag förstår att folk har svårt att förstå att jag är sjuk när de tittar på mig. Jag ser frisk ut, speciellt nu när jag blivit av med kortisonsvullnaden. Som i alla fall jag såg men som många andra påstod sig inte se...nu i efterhand kanske de ser skillnaden. Det som är en av de jobbigaste sakerna med att vara sjuk på det här sättet är att jag hela tiden är så trött på ett sätt jag inte var förut. Med hjärntumör och allt vad det innebär känns det som att jag skulle kunna sova sova sova.

Nu för tiden har jag en viss mängd energi att göra av med varje dag och det räcker inte med att vila lite för att orka mer. Det verkar inte gå att fylla på det energi-kontot. Så när jag tar ut mig och överanstränger mig så tar jag av nästa dags "energipott". Fortsätter man så i flera dagar förstår ni kanske själva att det tar flera dagar att få tillbaka energin. Och det är aldrig roligt att säga nej till att umgås för att man är trött. Kom igen, fyfan vilken ursäkt. Men det är ju så. Även om jag vet att min familj och mina vänner vet hur det ligger till känns det kasst att säga att man är för trött för att umgås. Eller göra något annat för den delen.

Ibland känns det som att personer tycker jag är lat och det, det är nog det värsta av allt...

Emma

THE WORDS.

Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. När vänner och bekanta och okända vänliga människor säger så fina saker till mig. Jag kan liksom inte fatta att det är mig de pratar om. Lilla jag? Jag bara är och gör väl inte så mycket annat än att vara envis. Och beter mig efter Gunde-koden "ingenting är omöjligt". Den är viktig och sitter som etsad i min benmärg.

Ytterdörren står öppen. Det låter som höst ute. Luktar som höst i luften. Nedanför mig ligger snofsan och sover. Hon har gett mitt liv så mycket mening. Och då hade jag hade a looot innan. ♥

Jag måste få säga tack till mina fina läsare. Alla i min släkt och alla mina vänner som jag vet läser. Och alla andra fina personer, ni som tittar in här gör skrivandet roligare. Även om inte jag skriver om så mycket roliga saker. Tack till era styrke-mail och tack till era peppande kommentarer. Jämt.
Ni är guld värd.

Emma

ÄNNU EN DAG.

Söttjorven ligger sovandes på mina fötter och snarkar medan jag sitter här och stinker myggmedel. Hon tycker nog inte att jag luktar så där överdrivet gott, men vad gör man inte för att slippa bli uppäten... Det har varit en lång dag med massa bus, besök av moster Hanna och mer bus med farbror Erik. En shoppingtur på Maxi med mormor Lotta (pronounced: morrmorr). Maxi var väl som en helt ny värld för den 9 veckor gamla valpen och hon tyckte nog det var alldeles för stort och läskigt för att låta bli att pipa och gnälla lite för matte. Det tar på krafterna att vara orolig. Bebisars/valpars liv är ganska simpla - sover, äter, leker (lite), sover, äter, leker (lite) and it goes on and on and on... just ja, jag glömde nästan det mest väsentliga: härja på natten. Shit vilka rutiner.

Själv är jag nästan lika trött som Freja men det håller ju inte om jag ska sova nu. Huvudet har dunkat lite smått och ja, som jag konstaterat innan - det tar även på krafterna att vara ägare till en liten hundvalp. Som nu lärt sig klättra i trappen, tugga på allt och även kissa överallt den känner för när man råkat missa hennes lilla varning.

Nu kurrar det i magen så F tror väl jag ätit upp en valp eller katt eller nåt snart. Dags att äta nåt och få lite energi inför kvällen. Helt otroligt vad en liten hårboll kan göra en lycklig!

Emma

KÄRLEKEN FRÅN DET LILLA LIVET.

Efter några minuter blev det tyst. Knäpptyst och jag tyckte de där minuterna kändes som en evighet. Jag har nog aldrig känt mig så elak. Mitt hjärta blödde när hon grät och grät, tårarna sprutade väl på henne kan jag tänka mig. Lilla Freja skulle sova en hel natt själv, i sin säng. Elaka matte, hör du inte hur ledsen jag är? Jo, visst gjorde jag det, och samtidigt som jag ville ta upp henne i sängen och trösta henne ville jag att hon ska klara av att sova i sin säng själv. Jag hade mjölksyra i kroppen, smått träningsvärk och huvudvärken tänker jag inte ens nämna. Tredje natten med lillvovsingen och det känns. Både underbart och lite jobbigt. Jag, som vanligen är trött om dagarna ändå med tanke på berg- och dalbanan jag fortfarande åker, blir nu slut på ett annat sätt. Men tåget rullar vidare.

Tack vare lite annan fokus om dagarna än bara mig själv och Mårten i huvudet kan jag koncentrera mig på F. Hittills har det fungerat, även om det blir en ny ansträngning som jag inte haft förut. Det finns ju alltid två sidor på ett mynt har jag hört.

Nu luktar det blöt hund i hela rummet. Nytvättad F som busat både inne och ute idag springer nu i mitt knä. Hon drömmer, och piper emellanåt. Utslagen efter nattens bravader. Den lilla hårbollen på fyra ben ger så mycket kärlek. Så mycket glädje och jag kan inte förstå att jag redan är så otroligt fäst vid henne. Finaste vovsing. Ja, nu är jag en sån där hjärntvättad mesig hundägare... som tycker min hund är den finaste hunden i världen och att det finns ingen bättre. Smälter för minsta lilla blick från de mandelformade bruna ögonen.

Freja

Emma

EN BLEV TVÅ.

Och det krävdes inga 9 månader.

Lilla Freja, 8 veckor.

Hämtad idag och lyckan är total, jag kommer vara som ett plåster på den här söta hårbollen. Lite gnällig bilresa, men den var ju 1,5 timme så inte så konstigt. Plus att hon lämnade sina 11a småkompisar. Hon har hittat till sin sovhörna och verkar trivas. Men nu får hon sluta sova, min lilla tjej.

Emma

LÄGENHET TILL SALU I VÄSTERÅS.

Nu har lägenheten äntligen kommit ut på hemnet.se. Wihoo, det känns grymt skönt.
Så letar du efter en ny lägenhet kan du ju klicka på länken. Fin etta på Haga i Västerås. Bästa balkongen med sol hela dagen. Och bättre område får man leta efter. Jag har trivts och jag kommer definitivt sakna denna kära lägenhet.


Ta en titt här vettja!


Emma

MÖRKER.

Kliver in i ett kolsvart rum. Känns som mina ögon ska ploppa ur när jag letar mig fram för att inte gå in i något. Det enda som syns är de neddragna persiennerna där små ljusstrimmor smiter igenom. Gardinerna hänger för och skapar mindre ljus. Från ingenstans ser jag en silhuett framför fönstret, en person som går mot mig i mörkret. Får en dålig känsla i magen och innan jag fattat någonting ligger jag på golvet med en kudde över munnen. Personen trycker och trycker. Drabbas av panik och försöker skrika på hjälp. Försöker andas, men det går inte. Tar i med all kraft jag har men inget händer. Tankarna snurrar på en bana: nu kommer jag att dö.
Och så vaknar jag med ett ryck och hjärtat i halsgropen, kippandes efter andan. Ser mig om i rummet och inser att jag är hemma. Hemma i lugna Djurmo där ingen kommer attackera mig. Med en jävla kudde som om jag vore med i Beck. Men fy fan. Fy fan för dödsångest och såna drömmar. Och drömmen är så bekant.

Jag har läst och hört att när man drömmer att man håller på att dö eller liknande, är man ofta i en förändring i sitt liv. Man kanske mister saker man gjort förut, eller personligheten förändras. Eller något liknande, tror i alla fall det handlade om förändringar. Drömmen när det känns som att jag aldrig mer kommer få se solljus fick jag sist när jag bestämde mig för att sälja lägenheten. Vilket jag anser är en stor förändring... Och så nu, och ja, det ligger ju en väldigt stor förändring framför mig även denna gång.

Men vad vet jag. Jag kan inte tyda drömmar. Jag går på något som kallas magkänsla.

Emma

KLETIG AV SOLKRÄM OCH EN RIKTIG BLEKFIS.

Precis när jag smort in mig så duktigt mot solens sköna men dock också farliga strålar, bombarderas himlen av tråkiga moln. Ungefär som att jag, Emma Maria Skoglund, är giftet mot en blå himmel och svensk sommar när den är som bäst. Är det bara jag?

Lägenhetsgrejandet börjar ta ny fart. Igår togs ett nytt steg när jag och pappa träffade mäklaren. Diskussioner, råd och genomgångar. Papper hit och dit, tack och lov att hon pekar vart jag ska fylla i och förklarar det lilla jag behöver göra. Hon sköter resten. Tackarrrrr. Men det känns som att hon typ vill skänka bort min lägenhet. Efter att ha sovit på saken har jag insett att jag sa alldeles för noga att jag ville ha en snabb affär. Skit i en snabb affär och låt mig (oss) få lite lön för all möda vi lagt ner. Skamligt pris anser jag om man tittar på marknaden och de andra som ligger ute. När jag tänker på det hela blir jag smått förbannad. En mäklare som ser en snabb affär och vill göra snabba pengar och genast blir jag så anti att jag tänker gå emot hennes "starka rekommendationer" och sätta ett "magstarkt" pris. Vilket det inte alls är om man tänker till och inte bara ser sig själv i det hela. Men gör hon det - gör jag det. Varthäe sööööö... Hon är rätt övertygad om att lägenheten kommer bli såld så varför inte ta det pris jag vill ha? Hon sa ju att jag bestämmer och att jag ska bli nöjd? Mäklare...pfft. (No offence.)

Grannen är ute och klipper gräset, och ja, jag kan förstå att man vill sköta om något man håller mycket kärt, men en gräsmatta känns som en av de saker som ligger längre ner på listan. Men vad vet jag, det kanske också bara är jag? Som pensionär hoppas jag hur som helst att jag fortsätter njuta av livet som jag gör idag. Tar vara på dagarna, för livet är ju de dagar vi minns inte de dagar som gått.

Men men, jag fortsätter väl lunka runt som den blekfis jag är och hoppas att denna regnperiod är över snart och att det kan bli lite solig hetta istället. Får hoppas på sensommarens glans, den brukar väl inte göra oss besvikna om jag minns rätt.

Emma