Vaknade efter några timmar med 4-5 personal springandes som yra höns runt mig. Slangar här och var i kroppen och ett svullet öga som knappt gick att öppna. De berättade att jag fått ett epilepsianfall och att jag hittats på akuten krampandes. Det var bland det värsta jag fick höra från personalen där. Ögonbrynet fick sys och sedan lämnades jag att vila ett tag för att sedan göra otaliga röntgen. Somnade utmattad till sköterskornas prat och spring i korridoren. Ett ljud jag faktiskt kan sakna idag. Ljudet av trygghet.
Nattens turer in och ut hos röntgen, skiktröntgen, MR, CT, kommer inte ens ihåg vad alla hette, skulle resultera i ett overkligt besked. Läkaren som till slut satt mitt emot mig och mamma berättade att de sett en förändring på hjärnan. Från och med då klassades jag som cancersjuk, i hjärntumör. Vad jag då hade framför mig hade jag aldrig i hela mitt liv kunnat föreställa mig. Men, jag har tagit mig igenom det.
Idag när jag ser på det här kortet får jag en knut i magen och ändå är jag så glad att ha det. Det står för så mycket. Idag när jag ser på det här kortet undrar jag vem hon är. Hon känns olik mig idag.
Det gångna året har förändrat mig så mycket och jag ångrar ingenting av det, oavsett allt helvete cancern kom med. Idag trivs jag bättre med mig själv, ännu bättre än vad jag gjorde innan tragedin.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar