EN PISS I HAVET.

Jag låg där igen...stirrade ut ur det trånga röret och fick inte röra en fena. Hur länge ska jag ligga här den här gången då? En halvtimme? En timme? Tankarna vandrade. Hur länge man ligger där vet man aldrig riktigt, men en sak vet jag. Att ligga på den där britsen i ett trångt utrymme med huvudvärk och en magnetröntgen som går igång, det är inget man gärna gör. Öronproppar, hörselkopor och radio för att distrahera och stänga ute det höga ljudet. Självklart sitter man även fast med huvudet så skulle man nysa, hosta eller sätta i halsen... ja, då blir det inget bra. Igår när maskinen var igång skakade hela britsen, huvudet hoppade mot underlaget och känslan som grep tag i hela kroppen var "åh nej...". Usch vilken dum smärta.

För att försöka få tiden att gå lyssnade jag på någon man som pratade om en skördetröska. Hörde ungefär varannan mening mellan dunkandet, men förstod att den behövde repareras och att han sökte delar. Sen kom Agnes och sjöng, som  i sin tur byttes av av sorgliga låtar. Sorgliga låtar? Men kom igen. Det kändes som hela situationen trycktes upp i ansiktet på mig och blev ett stort jävla "in your face". Jag vet redan att jag är sjuk. Jag vet vad det innebär att ligga här. Det behövs liksom inte späs på med såna saker som sorglig musik.

Känslorna startade upplopp i kroppen. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag bet mig i läppen. Nej, men ge dig nu Emma. Det är snart över, bilderna ska bli bra och Mårten ska endast vara en piss i havet i min hjärna. Det kommer bli bra. 

Känslorna startade sånt upplopp i kroppen igår. MR som blivit sån rutin blev den här gången en ångestfylld karusell. Jobbigt på många sätt. Kanske var det en blandning av att vara tillbaka på det där förbannade sjukhuset och att få träffa många av mina saknade vänner i Västerås. Jag vet inte. Liksom, lycka och förtvivlan i samma stund. 

Emma