De som känner mig vet att jag alltid försöker vara positiv. De vet att jag alltid försöker se det bästa i saker, se det bästa i dåliga händelser. Inte bara vara negativ för sånt tror jag biter sig fast i själen och gör en bitter. Bitter... något jag vägrar bli. Men trött och matt, ibland, får jag bli. Less och negativ i korta stunder, för jag vet att det går över och ersätts av positivt, bara jag får ha den där lilla perioden ibland. Vara förbannad, arg, frustrerad, ledsen. Hur kan man vara positiv om man inte får känna sig lite skit ibland? Samma tanke som hur kan man uppskatta det bra om man aldrig har det dåligt?
Just nu har det varit för mycket jobbigt att hantera på för kort tid. Människors reaktioner och beteenden... det blir som stora högar med skit att ta reda på vissa gånger. Som en extrem samlare samlar på sig saker som belamrar rummen i hemmet, samlar jag på mig frustration som räcker ända upp till väggarna. Frustration och... alldeles för mycket besvikelse. Det blir lätt så när man är skör. Det är dags att sänka ribban, hur svårt det än är och hur sårad man än blir i slutändan ändå. För det går inte alltid så lätt att sänka ribban när det gäller vissa saker. Men ambitionen, det är den som räknas i mina ögon.
Jag orkar inte med människor längre. För tillfället vill jag vara ifred, jag behöver alonetime. Orkar inte umgås, gå på i vardagen som om ingenting har hänt. Fan, DET HAR HÄNT NÅGOT. Jag är sjuk och har varit det ett år tillbaka. Undrar fortfarande hur många som verkligen förstått det... "Jag förstår" är en mening som används flitigt men jag undrar också hur många som förstår innebörden av vad jag berättar?
Jag lever med en vardag där många frågar om jag kommer dö. När de får reda på att jag är sjuk och jag berättar hur det ligger till reagerar många med att säga "men du kommer väl bli bra? Du kommer väl klara dig? Kommer du dö?" När jag svarar ärligt på de frågorna får jag svar som "nej, men säg inte så. Tänk inte så. Du måste vara positiv, klart du blir bra!". "Du kommer bli bra!" Då har jag endast förmedlat läkarens svar på de frågorna, som jag fick när jag ställde dem. "Emma, vi kan inte bota din cancer. Du kommer aldrig bli bra." Det är sanningen och så som det ser ut idag. Och så säger folk att jag måste vara positiv och inte får säga så... Det är ju sanningen. Verkligheten. Jag hör nästan desperationen i rösten när de försöker föreställa sig att det jag sa inte var sant. Att det jag sa var något jag egentligen aldrig berättade. Sen detta med döden, Olle eller Greta kan ju lika gärna dö före mig. Ingen vet väl när de kommer dö, eller hur länge de kommer få leva? När kommer du dö? Alla kommer ju dö! Jag har inte fått en dödsdom bara för att jag har cancer. Att sätta ett likhetstecken mellan cancer och död är idag okunskap anser jag. Att säga att allt kommer bli bra och att jag kommer bli bra får mig att undra över vad som är bra. Tack för pepptalket, men jag blir nog inte så mycket bättre än så här som det ser ut just nu.
Jag har en positiv inställning i den här skiten. Med positiva tankar tror jag att man kommer längre. Klarar sig bättre och i allmänhet är lyckligare. Och gör man det inte har man ju åtminstone levt ett gladare liv. Oavsett cancer eller ej.
Emma
Jag ogillar väldigt mycket när folk säger "Jag förstår" eller "Jag förstår hur det måste kännas" när dom själva inte har haft en hjärntumör, även om jag nickar och ler när dom faktiskt säger det. Det känns så...jag vet inte, konstigt. Att faktiskt säga så när man egentligen inte har en jävla aning. Eller dom kanske tror att dom faktiskt kan sätta sig in i den situationen på nåt sätt? Att dom kan förstå. Jag menar inte att jag hatar själva människorna på nåt sätt, eller att jag är arg på just dom, utan att jag ogillar hela grejen bara. Jag vet inte, kanske lite svårt att förklara.
SvaraRaderaJag kan säga såhär; Jag kan delvis förstå dig Emma. Inte helt och fullt ut eftersom vi inte är samma person, och vi inte har precis samma symptom eftersom sånt aldrig är exakt likadant när det handlar om hjärntumörer. Men jag kan delvis förstå dig. Jag kan relatera.
Cancer är en förjävlig sak, och då speciellt hjärntumörer. Jag har aldrig känt sånt stort hat för något i hela mitt liv.
Jag försöker få tag i en psykolog/terapeut/kurator/whatever just nu. Eftersom psykiatrin i princip suger stenhårt (iaf av min erfarenhet) så har jag bestämt mig för att söka en privat för att se om det är bättre. För man behöver verkligen prata UT. Prata ut om allt det förjävliga, om hur mycket man bara vill skrika och ligga och gråta i fosterställning och slå sönder hela världen. Jag tror absolut att om man är med om något så här svårt så BEHÖVER man det. Men det fungerar bara positivt om man själv känner att man vill gå till en sådan person. Hursomhelst, jag vet inte riktigt var jag ville komma med det här, men ja.. Du kanske borde försöka komma i kontakt med en riktigt bra kurator/psykolog/terapeut och prata om allt det här? För mig känns det bara som att jag snart exploderar av alla känslor inom mig angående cancer.
Sen en till grej som jag är stensäker på att du redan vet om, bara för att man är ledsen och gråter så är man inte svag. Skrev det bara för att det är viktigt att komma ihåg och bli påmind om.
Kram på dig, jag ska snart svara på ditt mejl. Hälsa Freja.
/Elina