torsdag 27 september 2012

CIAO, SUCKERS!

Sitter i soffan och pustar ut. Det blev en lång dag i Västerås, med besked och oväntade, kära återseenden. Tänk vilken tur man kan ha att springa på så många vänner när man bara ska ta en snabb fika för att sen åka hem. Lyx. Kände mig inte alls nervös idag förrän jag klev in på sjukhuset. När jag och M gick de där bekanta korridorerna som jag så många gånger innan gått. Det var med bestämda steg vi gick mot Onkologens mottagning och försökte förbereda oss för vad som skulle komma. Men det går inte. Att förbereda sig att de kanske säger att det blivit sämre, hur gör man det? De känslor som dyker upp då kan man aldrig vara beredd på eller styra över. Bara försöka göra det bästa av.

Det hände en hel del konstiga saker i kroppen när vi gick där och alla känslor sa åt mig att vända och gå ut igen. Gå bort från denna hemska miljö som skapar sån panik i kroppen. Alla gamla dåliga minnen sitter som inristad i sten i kroppen.

Läkaren mumlade, hummade och stammade lika mycket som vanligt. "Jaaa, eeeeeh, vi...eeeeeh, hmm jaaaa... det är, (lång tystnad) eeeh, det är o...oförändrat... (lång tystnad) så.....eeeeeh, det är ju bra... hmmmmm....eeeeh...hmm... (lång tystnad) ...jaaa...." Jag har aldrig varit med om en läkare som låter så mycket men får fram så få vettiga ord. Inga svar, bara massa hummande. M och jag satt återigen där, fick inga svar och frustrationen bara växte. Läkaren frågar vad jag kan tänka mig att jobba med, när jag kan tänka mig att jobba. Jag får återigen den här känslan som skrämmer mig så himla mycket, inte ens läkarna förstår hur jag mår. Inte ens de, som verkligen vet vad jag gått igenom och vad det innebär förstår hur jag mår. Hur min vardag ser ut. De förstår inte att jag har huvudvärk jämt. J.Ä.M.T. För jag "ser ju så pigg och frisk ut!". Fyfan.

Vad gör man då? När de som ska hjälpa en och är experter på området inte vet vad de ska ta sig till. Mårten är still för tillfället, för den här gången, men huvudvärken är kvar. Ingen, verkligen ingen, gör något åt det. "Utredning"...my ass...! Nu ska jag få magnecyl och koffein, behöver jag säga att jag är skeptisk...? Men ja, jag ska ge det en chans och jag ska försöka tro att det hjälper. Framöver är det Falun som gäller, nu tar de över. Och det värsta med det var att jag fick lov att påminna läkaren om att vi kom överrens om att jag skulle bli förflyttad, nu när jag tillhör Dalarnas landsting. "Eeeeeeh....jaaa....(lång tystnad)....mmhmm... ooo..ooookej....". Innan dess försökte han få mig att tro att jag skulle tillbaka till dem, inte Falun. Han trodde väl att jag hade glömt eller nåt... Jag blir arg, arg, frustrerad, ledsen, rädd. Skräckslagen faktiskt - över allt det här.

Vad säger man? Mårten har inte vuxit och nu har jag satt min fot på Västerås sjukhus för sista gången. Har verkligen ingenting bra att säga om dem...tyvärr. "Smurfar... nästa gång sprayar jag dem blå!".

Emma

3 kommentarer:

  1. Meeen, jag blir så arg när jag läser om den vård du har fått i Västerås :( Skönt att du ska få flytta till Falun iaf! Jag hoppas med hela mitt hjärta att du kommer få hjälp med din huvudvärk och trötthet! Kämpa på!

    SvaraRadera
  2. hoppas du får träffa min mamma i Falun! PUSS SANNA E

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sanna! var jobbar din mamma??:) PUSS!

      Radera