Kliver in i ett kolsvart rum. Känns som mina ögon ska ploppa ur när jag letar mig fram för att inte gå in i något. Det enda som syns är de neddragna persiennerna där små ljusstrimmor smiter igenom. Gardinerna hänger för och skapar mindre ljus. Från ingenstans ser jag en silhuett framför fönstret, en person som går mot mig i mörkret. Får en dålig känsla i magen och innan jag fattat någonting ligger jag på golvet med en kudde över munnen. Personen trycker och trycker. Drabbas av panik och försöker skrika på hjälp. Försöker andas, men det går inte. Tar i med all kraft jag har men inget händer. Tankarna snurrar på en bana: nu kommer jag att dö.
Och så vaknar jag med ett ryck och hjärtat i halsgropen, kippandes efter andan. Ser mig om i rummet och inser att jag är hemma. Hemma i lugna Djurmo där ingen kommer attackera mig. Med en jävla kudde som om jag vore med i Beck. Men fy fan. Fy fan för dödsångest och såna drömmar. Och drömmen är så bekant.
Jag har läst och hört att när man drömmer att man håller på att dö eller liknande, är man ofta i en förändring i sitt liv. Man kanske mister saker man gjort förut, eller personligheten förändras. Eller något liknande, tror i alla fall det handlade om förändringar. Drömmen när det känns som att jag aldrig mer kommer få se solljus fick jag sist när jag bestämde mig för att sälja lägenheten. Vilket jag anser är en stor förändring... Och så nu, och ja, det ligger ju en väldigt stor förändring framför mig även denna gång.
Men vad vet jag. Jag kan inte tyda drömmar. Jag går på något som kallas magkänsla.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar