Mina tankar snurrade på och som vanligt när jag sitter där mitt emot någon i läkarrock blir jag nollställd. Virrvarret i huvudet blir bara blankt. Jag tänker massor men kan inte få fram vad jag tänker och alla frågor jag hade försvinner. Nya tankar och frågor dyker upp och försvinner lika snabbt. Mamma hade som tur var huvudet på skaft och tog reda på det jag behövde veta. Fick svar på många av de frågor och funderingar jag går med hemma varje dag, vilket jag inte hade fått om jag suttit där själv.
Min tumör är långsamt växande vilket också innebär att den minskar väldigt långsamt. Så just nu vill läkarna bara avvakta och i september blir det återbesök. Då kommer man ta nya MR-bilder för att se om något har hänt. Som det ser ut i dagsläget vill man varken gå in och operera igen eller ge mer strålning. Det läkarna kan göra nu är att hitta smärtlindring mot huvudvärken. Har fått några plåster med morfin-preparat i som jag ska prova och jag hoppas att de hjälper. Det enda jag ber om är att få bli av med huvudvärken. Jag skiter fullständigt i om Mårten finns kvar i mitt huvud, så länge jag kan leva mitt liv. Antar att det bara är att försöka vänja sig vid den tanken - att Mårten är där. Jag får ta dagen som den kommer och uppskatta allt jag har. Göra det bästa av situationen. Nu vet jag i alla fall svaret på hur mycket effekt strålningen fick och det känns ändå bra. Ingen mer väntan och ovisshet på något sätt även om jag inte fick så mycket svar av läkaren idag.
Så Mårten...sitt där då. Var i mitt huvud. Men låt mig leva ifred - ostörd och utan värk och MASSA problem. För skadar du mig, då jävlar ska du bli varse om att du har skadat fel person igen också.
Emma
hamnade in på din blogg av någon anledning, min kompis fick diagnosen hjärntumör nu i vintras, hon opererades akut, då hon haft huvudvärk i över 1 år och fått gå hem med migräntabletter och spänningshuvudvärk gång på gång! - hon blev mycket bättre i ungefär en månad, men har nu mått dåligt sen i mars .. eller dåligt, hon har mått som döden!
SvaraRaderahon skriker av smärta och skicka sms till mig som "jag orkar inte detta mer" och jag känner mig så otroligt hjälplös, hon äter kortison, som istället gör hon ha svullnat upp överallt annars, och på tisdag ska hon och jag in tillsammans för att få ett besked, om det blir strålning, operationer eller cellgift! - jag vet inte hur jag ska beter mig, hon frågade mig om jag ville följa med när beskedet kommer - jag antar det betyder något bra åtminstone.
men jag är så förbannad på nåt sätt, att hon fått vänta med all denna huvudvärk i över 2 år, de gör ju ingenting, och jag vill inte bli arg inför henne - hur ska man reagera? ska jag bara finnas där som alltid och ställa frågor lite då&då .... såklart förstår jag att alla människor är olika, hon bruka skämta om det, och komma på smeknamn och sådär, så jag skämtar tillbaka, rätt, fel? åååh, blir tokig bara. och jag kan ju inte bli tokig inför henne? (mer än på tisdag då vi jäääääklar ska få svar av dessa läkare)
hej malin!
Raderava tråkigt att höra om din kompis:( förstår att det måste vara väldigt jobbigt för både henne och dig. ja det är svårt i såna här situationer, allt är så individuellt.. men skulle jag ge dig ett råd så skulle det vara att följa ditt hjärta.
jag är en sån person som tror att det är bra att prata med varandra om saker och ting, speciellt i en sån här situation. i min värld finns det inget rätt och fel, det är otroligt svårt att veta vad man ska säga och vad man ska göra när man hamnar i nåt sånt här. men om du pratar med henne om det kanske det blir lättare? förklara vad du känner och säg att du tycker det är svårt att veta hur du ska bete dig? jag pratar mycket med mina närmaste vänner om sånt, jag har flera gånger sagt hur jag vill ha det. vad jag vill att de gör (tex säger vad de känner, frågar om de vill veta nåt, att det är okej att skämta om det osv) så kanske hon gör det om du frågar henne? jag tror det har underlättat min situation, för både mig och mina vänner. de vet hur jag vill ha det. och på något sätt har det varit skönt att varit arg, ledsen, förbannad och frustrerad tillsammans med nån, tycker jag. man är inte ensam om att känna det man känner i eländet liksom. men det här är ju bara utifrån mig.
det är okej att vara förbannad, speciellt med tanke på det du går igenom. sjukvården kan minst sagt göra en frustrerad och förbannad...det är hemskt att hon fått vänta så länge. och jag tror absolut det är bra att hon frågat dig, det betyder ju att hon gärna vill ha med dig! jag antar att det inte finns något rätt eller fel över hur du ska reagera, det är ju dina känslor och det är din rätt att känna det du känner. det kan du dessutom inte styra. men, egentligen, varför kan du inte bli förbannad inför henne? (om jag får fråga)
jag vet inte om det kan vara till någon hjälp...men följ ditt hjärta, och jag hoppas det gick bra idag och jag är ledsen att jag inte svarade tidigare!
du får gärna maila mig om du vill prata vidare! (emmaskoglund@live.se)