TACK ALLA FANTASTISKA MÄNNISKOR.

När man är så trött att man nästan mår illa är det jobbigt. Extrem trötthet som gör att man vill försvinna ur sin kropp. När man inte ens orkar gå och lägga sig för att vila, då är man trött. Fredagen i Stockholm var riktigt bra. Kul att få komma ut på något och stirra på något annat än dessa väggar hela dagarna. Min tavla med mina bilder som jag fick ställa ut var superfin! Jag väntar med spänning på posten varje dag i hopp om att den ska komma. Kommer bild när jag väl fått hem den. ;]
Att få träffa Julia, Hanna och alla andra som var där var stort. Ung Cancer betyder så otroligt mycket för mig och jag kan nog inte sätta det i ord. När jag skulle säga till Hanna vad det betyder - allt de gör - gick det så klart inte att prata mer. Tårarna rann och mitt hjärta exploderade lite smått. Det de gör, allt de gör är otroligt. Ovärderligt. A-m-a-z-i-n-g. Det var en kväll där jag fick träffa fantastiska människor och Rosanna ska ha en eloge för allt jobb hon (och de andra) lagt ner. Och för att min tavla blev så fin som den blev.

Det var mycket som flög runt i huvudet när jag stod där och skulle försöka mingla. Det fanns så många tankar och saker som jag skulle velat säga. Men det var som att min mun tog avgifter för varje mening som skulle ut och jag stod där utan mynt. Det tog verkligen stopp. När det gäller tårarna verkar det inte ta stopp. Där verkar det inte krävas några avgifter inte, de kommer hur som helst. Speciellt när man ska prata om hur någonting känns eller vad någonting betyder för mig. Buuuhuuuhuuu...buuuhuuu... nonstop.

Det tog mycket på energin att åka iväg den 25e men det var så värt att göra det. Även om jag fortfarande är otroligt trött. Det gav mig positiv energi och idéer på vad jag vill göra. Inspiration. Tröttheten kommer jag inte ifrån för det är ju så - det är min vardag just nu. Som E sa; efter hjärntumör blir ingenting som det var förut. Det är sant, det känns i kroppen - speciellt de gånger jag försöker säga åt hjärnan att styra kroppen att göra något och den inte vill. De gånger det inte går. Maskineriet är ju liksom lite trasigt.

Beskedet hos läkaren i måndags kändes sådär peppande, men så tittar jag på min lilla Fuck Cancer-pin och känner bara att jag ska skicka skiten långt åt h-vete hur som helst. Mårten ska aldrig få stoppa mig.

Emma