torsdag 24 maj 2012

HEJ MIN KÄRA SLASKHINK.

Det går inte att sova... Mitt huvud dunkar och mina tankar krockar. Precis som vanligt men ikväll är det som en norsk fylla i hjärnan. Det känns som att alla mina tankar har stått och snurrat och ska nu försöka röra sig framåt, rakt, men det går inte. Total kaos och funderingarna börjar fan äta upp mig.

Mitt överseende och tålamod när det gäller människor som lever bland de rosa molnen i tuttifrutti-bubblans värld börjar ta slut. Det är så otroligt mycket att acceptera i en sån här situation. Jag försöker acceptera att människor inte förstår, för jag förstår att det är svårt att förstå att jag är sjuk. Men jag orkar inte med den "ursäkten" mer och ibland känns det som att vissa inte ens försöker förstå. När människor inte försöker förstå en sån här situation blir det grymt jobbigt, för det räcker med allt annat man har. Det är liksom ingen idé att försöka förklara för någon som lever bland de rosa molnen för det går aldrig in ändå och det är nog bara att lära sig. Drop and let go ungefär.

Det känns som att jag får lära mig jävligt mycket genom den hårda skolan i och med cancern. Efter en diskussion med G och mysfika med med tre andra fina tjejer så känns det som att jag inte är ute och cyklar. Även om jag redan visste det innan men vägrar och vill inte se det. Funderingar som gnagit i mig de senaste veckorna växer och det svider att inse både ett och annat. I såna här situationer får man verkligen reda på vilka som är något och vilka som viker sig. Vilka som finns där och stöttar och vilka som inte vill vara med om eländet utan leva vidare bland de rosa molnen, där allt är bra. Där allt kan vara som vanligt och man kan bortse från mig och min sjukdom. Det gör ont. Det gör ont när jag tänker på min tid i Djurmo och inser hur länge jag varit där. Hur den tiden har sett ut. Det gör också ont att inse att saker och ting faktiskt inte är som man trott och förväntat sig.

Det är sjukt hur påverkad man blir av allt och hela jag börjar känna mig som stel. Eller som jag har sagt förut, avtrubbad. När man hela tiden får lov att ta så mycket blir man till slut oengagerad. Man rycker på axlarna - för att klara sig. Nästa gång jag stöter på den där orealistiska lilla bubblan kommer jag få ett frispel, kan nog inte ta det en gång till... Allt går i perioder och nu vill jag bara sparka bakut igen.

Men tänk om ändå jag kunde få leva i tuttifrutti-världen. Där livet går vidare och allt rullar på som om ingenting har hänt. Fan vad skönt. Och det är fan alltså, att jag ska bry mig så mycket hela tiden.


Ett stort till P, C och S, som förgyllde min dag idag. Människor som er är få.

Emma

1 kommentar:

  1. Tyvärr är det ju så ja, att många orkar inte med sjukdom. Men jag brukar tänka att, om den personen inte ens orkar med att jag är sjuk, varför är jag ens vän med den personen då? Vad är den personen egentligen att ha? Bättre att fokusera på dom vännerna som faktiskt finns där för en, och bryr sig om en. Kram på dig Emma, det ska bli kul att ses imorgon :)

    SvaraRadera