GRÅ DAG.

Kollar ut genom fönstret och vill bara dra täcket över huvudet när jag ser trädens armar flyga fram och tillbaka. Vinden dånar nåt hysteriskt i taket. Hela kroppen stålsätter sig när jag tänker på att dra på mig skorna och försöka mig på en liten promenad i stormen. 10 minuter och inte ens det vill jag. Blås bort de deprimerande molnen och ge mig lite sol så kan jag nog ändra mig. Bort med de grå molnen i alla fall. Vädergudar? Snälla? Hör ni mig? Bara liiiiite...? Tröttheten är total, både i kropp och knopp just nu. Jag skulle kunna sova bort en vecka om det var så. Kanske skulle behöva det också. En sak är säker; kortisonmonstret har förvandlats tillbaka till sengångaren igen.

En del av mig vill tillbaka till Västerås. Krulltotten här hemma har inspirerat mig så mycket så jag vill till min lägenhet. Nu. Vet massa saker jag vill pyssla med och fixa, men jag lär ju vara realistisk också. Väger vågen fram och tillbaka hela tiden, vad funkar? Vad funkar inte? Hur mår jag idag? En fråga man inte ska fråga mig idag för då trillar tårarna. Fan, vilken utmaning det är att tänka positivt när värken och alla biverkningar också sitter i huvudet.

Men ja, hur var det nu... På med de positiva glasögonen!
Gnuggar glasen... "Men jag ser ju inget!!" 

Emma