KÄNSLOKARUSELLEN.

Jag åker en "känslokarusell". Karusellen snurrar och åker åt alla olika håll. Upp och ner, hit och dit. Aldrig vet jag vart den är påväg. Ena stunden fylls min maggrop av en härlig känsla som får mig att skratta. Precis som att hjärtat tar ett extra skutt. Fast i magen. Fjärilar. Skrattar tills magen krampar och tårarna rinner. Lycka. Sedan har karusellen tagit en hastig sväng och framför mig ser jag inte längre rälsen. En skräckinjagande utförsbacke ligger framför mig och på långt håll kan jag skymta ett mörkt hål. Oron har tagit över den härliga känslan i magen och jag känner mig som den där 5-åringen. 5-åringen som börjar gråta för att färgen på godisklubban var fel.

Jag vill kliva av men det finns ingen stoppknapp. Inget sätt får vagnen att stanna så det är bara att åka med. Jag vet det. Hjärtat slår i 180 och magen vänder sig ut och in. Ner, in i det mörka hålet och en ny sväng, väl ute på andra sidan är det bra igen. Fjärilarna är tillbaka och kroppen är kapabel att börja skratta igen. Producera de härliga känslorna. Det fortsätter så, upp och ner. Sen kliver jag ur vagnen, för en liten stund, och då kommer chocken från "skräckbacken" ikapp mig. Cellerna kommer ur chocken som lagt sig och så gråter jag igen. Först skrattar jag och så gråter jag när jag inser vilken läskig och brant backe det var. Usch... åkte jag verkligen där?? Luftdragen i ansiktet, farten utför, allas tjutande när det pirrar i deras magar, skriken när de känner skräcken inför den branta utförsbacken. Jag vill bara lägga mig ner och ta en powernap. Lika utmattande som en fullspäckad dag med karusellåkande kan vara, är det att vara jag just nu. Allas stoande och stimmande omkring en blir energikrävande, ständig fart och fläkt. Att hela tiden vara känslornas marionettdocka är så otroligt jobbigt. De styr och ställer med mig precis hur de vill och jag kan inte stänga av. Jag önskar jag kunde stänga av eller säga ifrån, men det går ju inte. 

Efter en dag på tivoli är man trött. Mitt och Cs projekt - fotograferingen - har samma effekt. Karusellen är igång. Det väcker så otroligt mycket känslor och jag är helt slut, känslomässigt. Jag funderar, reflekterar och bearbetar massor. Vill dra en stor suck och ta den där powernapen precis som när man klivit ur vagnen och insett vilken jävla berg- och dalbana man just åkt."Jävlar i mig, det var den värsta av alla som jag just åkte..." De senaste dagarna har jag suttit i vagnen varje dag, åkt karusellen - upp och ner. Skrattat och gråtit. Försökt vila mellan alla turer för att orka. För att orka sitta upp, orka tänka, orka blinka. Jag kan bara konstatera en sak: jag är trött, men det går inte att sätta i ord hur mycket fotograferingen ger mig. Galet. Och det är så, bara att fortsätta åka känslokarusellen och acceptera alla uppförs- och utförsbackar, hur läskiga och utmattande de än är.

Känslokarusell...vänta nu. Det är ju faktiskt en berg- och dalbana jag beskriver. Berg- och dalbanan blir i och för sig som en karusell ibland. Eller en torktumlare. Där allt blandas. Ingenting är logiskt, det är bara känslor som kommer hur som helst - konstant.

Nu blev det rörigt i mitt huvud... Karusellen snurrar runt mig och känslorna gör mig yr. Nej, nu lägger jag ner. Precis just nu befinner jag mig i torkrumlaren - allt krockar och jag kan bara skratta åt kaoset som uppstår i huvudet.

Emma