Ibland blir jag rädd när jag inser hur lätt det är att stirra sig blind på det negativa. Att glömma allt det positiva och se vad jag faktiskt har. Alla fina människor som står där, vid min sida. De som kastar sig in i krisen tillsammans med mig och håller mig i handen genom allt det jobbiga. Genom berg- och dalbanans alla toppar och dalar. Jag vet att jag står inte helt och hållet själv. Men snälla tårar... ni behöver väl inte spåra ur varje gång jag bara tänker lite på de som betyder mycket för mig? Papper... nu behöver jag papper...
Bara ett samtal med Bruno eller ett besök av S och jag svävar på moln. Jag känner mig så där positiv igen. On top of the world. Typ "I'm invincible!" Det är som att de sträcker ut handen och drar upp mig ur neggo-spiralen. Spiralen som drar en neråt mot den svarta avgrunden där allt bara är skit hela tiden. Det klagas och är allmänt negativt. Tröttmössans värld. Usch. Jag hatar att vara negativ. Jag hatar att klaga. Blä. Men då kommer dessa små stunder som påminner mig om vad jag har och så växer mitt hjärta tusen gånger och jag ler. Hittar tillbaka till det positiva och jävlaranamma-styrkan som jag tappar vid korta perioder. Så funderar jag över hur tusan jag kunde hamna i neggospiralen när jag har så mycket positivt runt omkring mig. Det är ungefär som att jag glömt det. Men radar jag upp allt som ger mig positiv energi så känns allt bättre. På med rätt glasögon och rätt inställning så förändras enormt mycket. Snabbt dessutom.
Allt sitter i huvudet. Man väljer allt man vill se och då kan ju också livet bli jävligt jobbigt - om du väljer att stirra dig blind på all s-k-i-t. Att allt sitter i huvudet är väl både positivt och negativt... Lätt att ändra på - om man också har styrkan i huvudet.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar