SEVÄRD.

Ta ca 10 minuter av din tid och kolla på det HÄR. Bra jobbat av ungdomarna som kämpar för en ungdomsavdelning.

Jag kommer ihåg när jag låg på sjukhus. Jag var 21 år, skulle gå igenom hjärnoperationen och var inlagd på typ avdelning 85 i Uppsala om jag inte minns helt fel. Där låg patienter med hjärnskador, stroke och allt möjligt. Åldern var nog 50 och uppåt. De var gamla och senila och jag kände mig så grymt malplacerad så jag vet inte vad... Jag minns att pappa tittade på mig en gång och skrattade, hela situationen var så komisk. Sjuksköterskor kom fram till pappa och pratade med honom som om han var patient och senil. Då ville jag garva, rakt ut, men det kändes ju lite fel när man såg sig omkring.

Där satt jag med 80 åringar och tro mig när jag säger det: det behövs en ungdomsavdelning på sjukhusen. Det finns barn- och vuxenavdelning, men var tar man vägen om man är mitt mellan dessa kategorier?

Emma

BOOSTAR.

Jag är fortfarande på toppen. Något jag är superlycklig över och tacksam så in i norden. Är det ens ett uttryck eller ordspråk? Aja. Jag känner mig lättare. Som om jag gråtit, gråtit och gråtit. Efteråt är man trött, avslappnad och berget på axlarna har bantat några kilo. Försöker boosta mig själv så jag får stanna här. Något mitt emellan toppen och lite ovanför botten, jag är inte här så ofta. Som plåster på såren för min del är att gråta, gå igenom känslor jag känner skräck inför. Tvinga mig gå igenom hemska situationer i mitt liv då jag trott jag antingen skulle dö eller bli förlamad. Döden förföljer mig om nätterna, men fine, gör det då så länge jag får känna mig lite hög på dagarna. Hög på glädje, lättnad och tacksamhet.

Jag, ärliga - som jag ser mig själv att vara - Emma, har länge gått sluten som en mussla. Antagligen mycket för att jag varit rädd att bli sårad, besviken och framför allt lämnad. De som lämnat min sida och svikit mitt förtroende har självklart lämnat sår. Jag är skadad, men jag vet också att sådant kommer med livet. Med cancer kommer dessutom en jävla prövning för relationer. Överlever relationen cancern, då tror jag man klarar mycket. Musslan är borta och jag försöker vara som jag alltid varit. Ärlig, konfrontera människor när det behövs, fråga det jag behöver veta och säga det jag behöver säga. Ta reda på och inte bete mig som strutsen och sen köra vidare. Det är ju inte jag och först nu, efteråt, känns det genast så bra. När jag tagit reda på, rensat luften och frågat den där frågan jag lite bävar för. Enbart på grund av att jag är livrädd att få svaret att de sviker. Att de inte vill stå vid min sida längre, för de orkar inte med all min skit. Förståeligt tänker jag. Samtidigt som det är det mest otänkbara att göra i en sådan situation, enligt min värld.

Ibland blir det mycket för mig. Om man visste allt tjafs jag har hela tiden med sjukvården, alla besked, huvudvärken, det psykiska, begränsningarna från att leva ett drägligt liv, då skulle man nog förstå. Men så kommer vi dit, förståelse. Ja, jag försöker acceptera att den här resan gör jag helt själv med denna förståelse. För det finns ingen, ingen som kan förstå vad jag går igenom. Lika lite som någon kommer förstå lilla Lisas eller Olles resa. Det går inte.

Sedan kan man ju stirra på hindren, men det är inte jag. Då kör jag rätt ner i mörkrets avgrund, därifrån kommer jag aldrig komma upp. Att titta på allt negativt kring mig får mig ingenstans. Därför ska det boostas, så fort möjligheten ges. Tack familjen. Tack vännerna. Ni som varit där för mig på sista tiden, ni har hjälpt mig upp på toppen. Ni har hjälpt mig stanna där. Jag lever och andas av umgänge. Sådan, sådan är Emma Skoglund. Tar ni ifrån mig det, då kan ni lika gärna ta mitt syre.

Emma

UT & NJUT.

Dagarna som passerat har fått mig att må bättre. Jag har verkligen varit jävligt nere på sistone, skrapat näsan i botten bra länge. Eller jag vet inte om det är länge, men det känns som en evighet. Det är alltid lika läskigt när man väl kommit ur en tung period att inse hur jobbigt det har varit. Hur låg man har känt sig, jag hatar det men jag kan också tro att det behövs ibland. Även om jag tycker dalarna är lite väl djupa då och då.

Jag har en lite lättare känsla i magen, ett par axlar som inte tynger ner mot golvet. Både solen och umgänge har fått mig uppåt igen. Eftersom jag ser mig som den där typiska Vågen är jag ganska beroende av det sociala - mina vänner, att komma ut på något. Hur går det ihop då? Min nuvarande status kombinerat med att umgås? Det går bara inte just nu, eller jo, i väldigt små mängder. Det går Emma, lite i taget. Ett steg i taget. Jag måste lära mig att vara nöjd, med alla små eller stora framsteg. Se det lilla och inte vilja så galet mycket mer. Men jag är ju sådan - stora mål och höga krav på mig själv.

Det sociala är verkligen min akilleshäl. Att försöka klara mig själv genom att peppa mig själv på något sätt. Inte genom att komma ut på saker och ting. Jag måste klara mig genom det här utan att ha vännerna runt mig, så där nära som jag kanske egentligen skulle behöva nu. Jag får helt enkelt ta till alla medel för att försöka åstadkomma det jag behöver på egen hand.

Nu ska jag ut, njuta av dagen och försöka få den här toppen att fortsätta så länge det bara går. Hoppas det är soligt där ni befinner er!

Emma

BRA LÄSNING FÖR DIG SOM SITTER BREDVID MIG.

...Eller någon annan i liknande situation så klart.

Mental trötthet eller hjärntrötthet.
Mental trötthet är en bekymmersam konsekvens efter traumatiska skallskador, stroke och annan sjukdom i nervsystemet. Tillståndet kännetecknas av en påtaglig uttröttning redan efter måttlig mental aktivitet. En omfattande trötthet kan slå an mycket snabbt och det är då inte möjligt att fortsätta aktiviteten. Typiskt är också en påfallande lång återhämtning för att återfå den mentala energin. Uppmärksamheten kan inte upprätthållas annat än under kortare perioder. Hjärnan blir överbelastad med ovidkommande information. 

Andra vanliga symtom såsom irritabilitet, gråtmildhet, ljud- och ljuskänslighet samt huvudvärk kan också förekomma. Känner jag igen mig eller...

Taget från http://www.mf.gu.se

Läs mer under fliken "Om mental trötthet". (http://www.mf.gu.se/om-mental-trotthet/)

Emma

CANCERN HAR HÄNT.

Har varit som bortkopplad från den tekniska omvärlden. Tror att jag till och med är bortkopplad från min egen hjärna ibland. De stunder är det knappt någon idé att försöka föra en konversation. Jag får inte fram någonting. Livet och vardagen känns tråkig just nu. Allt rullar långsamt framåt... Som mamma konstaterade blir det otacksamt - detta eviga vilande. Jag vilar och vilar men blir inte piggare. I normala fall skulle jag vila och känna att det gav mig något, att det gjorde mig pigg, men jag kommer ju aldrig dit. Pigg har inte jag varit på evigheter.

Dagarna ser likadana ut. Vaknar och vet att det blir ännu en dag i huvudvärkens och trötthetens tecken. Vet ni hur mycket det suger? Att knappt orka med vovvens promenader, att flanera på stan, att käka ute eller gå på bio. Att knappt fixa vardagen hemma eller träffa vänner... Jag orkar fan inte. Min kropp förmår sig inte och huvudet sprängs. Jag kan inte göra de där sakerna jag gjorde förut. Så är det bara. Det handlar inte om att jag inte vill eller inte kan rycka upp mig. Hade det varit felet hade jag ryckt upp mig för evigheter sen. Kroppen arbetar med huvudvärken och alla spänningar i kroppen... cancern, och det i sig skapar hål i energikontot. Tröttheten och huvudvärken begränsar mig något enormt.

Ingenting annorlunda eller roligt händer. Ibland vill jag bara ställa mig och skrika "JAG ORKAR INTE, VAD ÄR DET DU INTE FATTAR????". Speciellt till de som tror att jag behöver rycka upp mig. Friska och jag, vi pratar ofta om olika ork. Jag vill över allt annat kunna leva som alla andra. Utan värk, utan en kropp som spontandör dagen efter man råkat överanstränga sig. Jag vill kunna fixa att fika med mina vänner bland folk, kunna ta tåget till Västerås... Utan en halvdöd kropp i typ en vecka efteråt.  Vila, vila, vila. 

Vardagen blir inte bättre när det knappt finns några att höra av sig till. Inga vänner jag kan träffa spontant, för de bor långt bort eller har fullt upp med sitt. Vilket jag förstår. Kämpar med att inte försöka älta det som hänt. Läkare som gjort stora misstag och sjukhus som behandlat mig som skit. Vänner som svikit... Det är så jävla lätt för andra som inte upplevt allt det här och dessutom allt samtidigt att säga släpp och gå vidare. Jag försöker men det är inte så enkelt som det är att säga det.

Allt jag skulle vilja just nu är att ut och springa. Springa så det värker i benen och bröstet, ta i så mina ben viker sig av utmattning. Bra utmattning. Saknade träning...

Idag känner jag bara att allt känns skit. Komiskt med tanke på hur jag kände mig igår...

Emma

"DE ÄR MOLN."

Mörka drömmar och svårigheter att hitta ut. En bilolycka, vargen stod i vägen och dök upp från ingenstans. Obehagskänslor över hur verklig den kändes, så nära, så skräckinjagande. Vaknade med ett hjärta som bultade och andan i halsen. Det var bara en dröm... Ändå kände jag mig så illa till mods när jag vaknade, tittade runt i rummet och försökte lugna mig själv. Provade på nytt att somna, vargen var tillbaka och likaså skräcken. Där stod jag mitt emot vargen, som var stor nog att sluka mig hel. Spring. Spring för ditt liv, Emma. Jag var som fast klistrad. Nu är det slut. Nu kommer jag dö. Vaknade återigen, nästan illamående, klockan var 02:32 och jag gav genast upp tanken på att gå upp. Jag kände mig som det där livrädda barnet som blivit satt i en berg- och dalbana mot sin vilja. Jag ville bara grina. Hjärtat rusade av bara tanken på vargen. Gav det ett nytt försök att sova och där var den igen. Kändes som att någon höll fast mig, tvingade mig stå mitt emot den och alla mina försök att springa därifrån misslyckades, likaså att vakna. Ta mig upp ur drömmen. Vargdrömmen förvandlades till en hektisk jakt, alla människor jag mötte var ute efter att döda mig. Nästa scenario var vargen tillbaka, varannan scen ungefär. Varg, människor, varg, människor, varg... Vad är det här? 

En natt fylld med ångest. Dödsångest. Situationer där jag ser döden i vitögat och förbereder mig på att säga hej då, att ge upp, men jag vägrar. Jag slåss för att få vakna och inse att det inte är verklighet. Jag tänker inte lägga mig ner och dö, no matter what.

På mindfulness pratar man om att man ska acceptera det man känner, det man tänker, ta in det och sen släppa iväg det. "Välkomna" ångesten, rädslan, sorgen, vaddetnuänärförkänsla. Bearbeta, acceptera, göra något åt den eller släppa den om man inte kan påverka den. Jag - som många andra skulle jag tro - försöker stänga den ute. Jag har tankesättet att "så ska jag inte tänka för då kommer det/jag bli så". De är liksom negativa och inget bra. Nu försöker jag lära mig att se tankarna som moln som kommer och går på himlen. Känslor är känslor och inte det jag är. Tankar är bara tankar, inte fakta. Att möta dödsångesten, välkomna och acceptera den har jag svårt för. Detsamma gäller sorgen. Det tar tid och jag måste bryta mönstret att vara så hård på mig själv. Göra yoga och meditera mer. 

Jag kräks snart på denna acceptens... mycket har jag accepterat men mycket återstår. Att ändra synsätt inom vissa områden och ramar är en utmaning. Men utmaningar har å andra sidan aldrig skrämt mig. 

Jag är rädd. Jag har ångest. Jag känner sorg. Det är okej. Det är okej. Jag  säger det till andra, "känn det du känner och släpp ut det. Det är okej.". Men jag lever inte så själv. Jag själv ska bara vara positiv jämt och tänka positivt, inget annat! Jag måste träna på det här...

Emma

HANDBOK I ÖVERLEVNAD.

Det står många kloka ord i denna handbok. Jag kan inte göra annat än att känna igen mig i så mycket. Den där vasen som flyger genom rummet har jag velat kasta ett flertal gånger.

Alla borde läsa den. Snälla, gör det. Jag lovar dig att den kommer ge dig någonting.
Handbok i överlevnad

"Jag ser på livet genom förstoringsglas. Det gäller att renodla och förverkliga det man känner.
Jag är friare och modigare än förr, gör saker och reagerar."

Emma

NOG, NU ÄR DET NOG.

Förklaringar om hur förskräckligt och fel det blev, ursäktanden från läkarens chef och många försök att visa empati och sympati, förståelse inför min situation. Jag var ledsen och försökte godta hennes ord men ska erkänna att jag fortfarande har svårt att släppa läkarens katastrofala bemötande. Jag undrar om det någonsin fungerar att uttrycka sig på vissa sätt för att försöka lindra en situation liknande min. Det fungerade då verkligen inte för mig. Jag har svårt att ta en ursäkt för någon annan från någon annan, någon som försöker förklara hur ledsen den andre personen är. Införstådd med vad tusan hon ställde till med för känslor hos mig. När chefen ber om ursäkt för hur hennes anställde gjorde. Även om det känns lite bättre så känns det ju fortfarande jobbigt med själva läkaren. Känns inte som en riktig ursäkt om ni förstår hur jag menar. Chefen har ju inte gjort mig något!

Relationen är infekterad. No chocker... det är vardagsmat för mig nu för tiden. Jag börjar bli lite trött på det. Sjukvården gasar på och kör hej vilt sen kommer de krypande tillbaka och ska be om ursäkt. Jag har några som borde komma krypandes men istället körde de bara över mig och körde vidare. Visst borde jag släppa mycket som hänt och se framåt istället, men jag har svårt att göra det i det här fallet. Man får ju fan nog till slut.

Förtroendet och tryggheten har blivit naggad i kanten och hur mycket ska man behöva ta? Ska man ha överseende med alla och tänka "alla gör misstag" eller "vi är bara människor" eller något annat sådant där påhitt? Jag vet inte, jag antar att jag behöver tid och dessutom få lov att träffa läkaren igen för att känna hur det känns. Innan kan jag inte riktigt avgöra. Jag känner att jag vill ge henne en ärlig chans, hon är duktig men bara kass i bemötande - det verkar vara ofta förekommande med läkare tyvärr. De är sådana som borde sitta på kontor egentligen, inte alls möta utsatta patienter.
Jag är fruktansvärt trött på att hela tiden ha överseende med ditten och datten. Är det någon som ska ha överseende och tänka sig för så är det ju läkaren. Innan han/hon öppnar käften och slänger ur sig något klumpigt. Jag. är. trött. på. att. behöva. ta. det.

Trots allt som är så känner jag mig starkare igen, ja, det är lite komiskt med tanke på den här perioden av sjukdomstiden. När allt bara varit så mycket kaos. Det finns en vän som hjälpt mig med det tror jag och varje gång jag träffar henne inser jag hur viktig hon är för mig. Hon är mitt lyckopiller. M ♥

Emma

TILL ER.

Tack alla fina läsare för kommentarer och mail. Det betyder oerhört mycket - lite extra just nu när det är kämpigt.

Jag försöker bryta mönster, så nu är det tänkt att jag ska sova. Förhoppningsvis, fingers crossed!

Emma

SJUKVÅRDEN...DEN KÄNNS SOM BORTOM ALL RÄDDNING.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Idag har jag gjort både och, samtidigt. Helt hysteriskt, med känslan av att snart kunna flippa ur. Tappa kontrollen totalt, om jag nu har någon kontroll över huvudtaget, men det är en annan historia. Sedan dag ett med Mårten i mitt huvud har jag haft... otur(?)... när det gäller läkare. Jag har hamnat i något slags träsk, där den ene efter den andre inte förstår vem de har framför sig. Uttrycker sig klumpigt och rycker på axlarna.

Jag anser att när man jobbar som läkare är det viktigt att veta vem personen man ska behandla är. Vad patienten gått igenom, står inför men också lider av för tillfället. Vet man inte det anser jag att man inte kan behandla patienten. Detta har väl drabbat mig med nästan varje läkare jag haft - med undantag Uppsala. En gav fel besked, en annan gjorde ingenting, nuvarande har nog inte ens läst mina journaler. De vet i princip nada om tidigare händelser rörande cancern och vad den medfört. Jag vet inte om någon av mina tidigare läkare förstått värken jag lever med. Konstant huvudvärk, som pågår hela tiden, varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. Jag. får. aldrig. vila. från. huvudvärken. Den pågår J-Ä-M-T. Detta är ord läkarna inte förstår, ord de inte kan ta in, för nästa gång jag sitter där med dem förklarar jag det ännu en gång.

Jag kan ta att familj, vänner, bekanta inte förstår min sjukdomssituation. Jag börjar inse att det kanske är att ställa för höga krav. Däremot, något jag inte kan ta, är när sjukvården inte förstår min situation. Jag har stått inför det här förut, som sagt. Att ha läkare som inte lyssnar, som smetar ut vad jag säger, som ignorerar att jag behöver hjälp. Läkare som inte lyfter ett finger när det gäller min värk, men de lyfter gärna en fet läkarlön. Läkare som säger att det blir bra, när det i själva verket inte blir bra. Jag är åter igen i återvändsgränden och har ingen aning vad jag ska göra. Jag är ingen expert på hjärntumörer och cancer. Jag kan inte hjälpa mig ur det här själv, eller ta mig igenom det själv för den delen heller. Experterna måste hjälpa mig med det här, men experterna förstår inte. Experterna ruskar på huvudet och säger att det är ju bra nu. "Vi har gjort vad vi kan, du är ju behandlad. Det blir bra nu." Skräckscenarion man har hört då sjuka människor skickas hem och sjukvården låtsas som att de är friska och säger åt dem att återgå till det normala, ett friskt liv. Jag har nog varit i alla de där skräckscenarion som man hört talas om. Hur återgår man till ett friskt liv när man är sjuk?

Uppsala är det enda sjukhus som tagit hand om mig. Det enda sjukhus som också lagt fram hur verkligheten sett ut och försökt hjälpa mig utifrån det... Den lilla tid de var inkopplade. De behandlade inte bara sjukdomen, de tog hand om hela mig. Alla känslor som uppstår med cancerbesked, alla tankar och rädslor. Så många gånger som jag ringt koordinatiorn i Uppsala och trakasserat henne med mina funderingar. Jag fick alltid ett svar, och kunde de inte alltid svara på min fråga gjorde de allt för att det skulle kännas bra när jag lade på. Det gjorde det också, även om jag inte fick svar på frågan, jag fick svar på oron och det var det som var det viktigaste. Hon svarade aldrig "det är inte mitt jobb", hon sa "jag vet inte, men jag ska ta reda på det". Idag har jag ingen som tar hand om mig, förutom psykologen. Hon är nog den enda som jag kan luta mig mot och känna mig trygg hos - inom sjukvården alltså.

Jag sitter med en obotlig hjärntumör, kronisk huvudvärk och ett psyke som fan snart inte fixar mer motgångar. Är det konstigt om jag håller på att flippa ur? När inte ens läkarna förstår min situation... självklart får jag panik och undrar var jag ska ta vägen. Att stånga sig blodig och kämpa för att få hjälp är inte rätt när man är sjuk. Då ska vården ta hand om en och det ska bara fungera, och det mina vänner, kan jag konstatera att det inte gör.

Emma

NÄR RÄDSLAN ÄTER UPP DIG.

Man skulle nog kunna se mig som ett öppet sår, som är infekterat och som även kommer lämna kvar ärr. Jag vet att när man gjort illa sig eller liknande skrattar man inte. Ofta är det så klart negativa känslor man känner, man kanske blir ledsen eller arg. Ingenting är kul. Det känns precis så, nu.

Jag ska göra saker som får mig att må bra, som får mig att slappna av och vara glad. Det var längesen jag hade ett sånt där ärligt, spontant skratt. Ett asgarv som gör att man vill lägga sig på golvet för att magmusklerna krampar. Det känns både skrämmande och sorgligt att inse en sån sak. Att jag inte kan skratta som förut just nu. Allt har kommit ikapp mig och att ha en period med mycket huvudvärk, trötthet och övrig värk och spänningar gör inte saken lättare. Jag vill se ljust på saker och ting, även de gånger de faktiskt känns som att det aldrig mer kommer bli ljust. Långt in, i hjärtat, vet jag att det kommer bli ljust, det är bara ett stort moln i vägen och ingen vind för tillfället. Jag funderar på hur jag ska bli glad som förut och samtidigt som jag tänker det vet jag att jag aldrig kommer bli det, inte som då. När jag var ung, dum, odödlig och frisk. Naiv. Med tanken "det händer inte mig" var det lättare, hur mycket jag än visste att det kunde hända mig var jag så där blåögd som man är i den åldern. Jag antar att det är den pusselbiten som "naiv" står för. Cancern gjorde som Stefan Sauk säger i det där klippet "Mitt namn är cancer" - kom för tidigt. Gav mig en tankeställare och frågade mig vad tusan jag stressar för, frågade mig om jag trodde jag inte skulle hinna dö. Det vet vi alla svaret på, han lärde mig på riktigt. Hinner vi leva?

Det är det här cancern har gjort med mig. Gjort mig gravallvarlig och fått mig att ha svårt för att skratta på ett ärligt sätt. Fått mig att se det här - såna saker som bara nära döden upplevelser får en att inse. Det kanske inte är konstigt att jag har svårt att skratta? Såret är inte läkt och allting gör fortfarande fruktansvärt ont. Alla svek och besvikelser. Jag börjar tänka att jag ställer för höga krav på min omgivning. Eller... det var nog ett tag sen jag insåg det.

Jag fick en så klockren kommentar tidigare;
"Du har alltid varit stark och stått på egna ben. Du har klarat dig själv. Mött utmaningar med ett leende med målfokus på känslan du befinner dig i när du klarat utmaningen. Likt Ronja Rövardotter. - Hit med lite farligheter! Nu behöver du andra, som ett nätverk runt dig. Vänner, familj och förståelse från sjukvården. Så klart du känner dig sårbar. Att det sedan finns personer runt dig som inte förstår för att det inte syns på dig, det du bär på inuti, varje dag, varje minut, det måste du släppa. Det är deras egen litenhet i sitt eget liv. Säg vad du känner till dem, sorgen blir lättare att bära om du delar med dig av den. Rädslan att bli sviken, lämnad och ensam är stark. Speciellt för dig som alltid stått på egna ben." Tack, tänk om alla kunde säga och förstå det.

Rädslan att bli sviken, lämnad och ensam blir ännu större när jag tittar tillbaka och ser hur många jag förlorat genom det här. Människor som inte klarat av att stå kvar vid min sida lämnar, och det, det är bara en bekräftelse på att oron jag känner för att bli ensam kvar är befogad. Men jag måste acceptera, släppa och gå vidare. Ja, ni hör ju, det är ju hur enkelt som helst?

Emma

TACK OCH LOV FÖR NYA DAGAR.

Jag tänkte att jag verkligen skulle ha saker att skriva av mig... men nu är det helt tomt. Verkar som att tankarna snott nyckeln till dörren in och svalt den. Omöjligt att komma in och försöka få ut nåt. Precis som när man försöker befria en gisslan, det tar stopp. Ingen eller inget kommer ut.

Skulle ju gå och lägga mig i tid ikväll var det även tänkt... se hur det gick med det.

Det blir en ny dag imorn! Thank gaaad.

Emma

EN TANKE.

När allt bara fungerar tänker man inte på det. När man blir sjuk är det det enda man tänker på.

Jag är glad att jag inte tar saker för givet i samma utsträckning som förut. Jag är glad att jag kan se vardagens fina sidor. Att jag ser vad livet verkligen handlar om, och att jag kan se människor för vilka de är och inte vad de har på sig och hur de ser ut. Usch för denna ytliga och stressiga värld vi lever i.

Jag är i och för sig inte glad att jag har cancer, men det har lärt mig massor. Jag har insett.

Men kunde man inte fått lära sig det på ett bättre sätt? Måste man verkligen genomgå en kris för att förstå? För att fatta? Livet är  här, livet är nu.

Emma

"HARD TIMES..."

Det känns som jag lagt mer krut på relationer på senaste än på att försöka hitta balans och välmående. Eller... i och för sig kanske man kan se energin jag lägger på relationerna faktiskt, förhoppningsvis, ska leda till just välmående. Harmoni och ro i min kropp och i mitt sinne. I min värld är en relation utan kommunikation ingen relation. Det är två världar som inte möts och sluts samman.

Varför säga sanningen om man talar för döva öron? Känslorna man har och sanningen man bär sopas under mattan och sen kommer det leenden? Ungefär "om det blir jobbigt så le bara. Kom ihåg att le." Herregud. Den attityden är så långt ifrån mig som det bara kan bli. När ens sanning gång på gång blir förminskad och på något sätt utsmetad, ignorerad, slutar man säga den. Man retirerar. Det finns många tillfällen jag ifrågasatt mig själv och hur jag har gjort, i alla möjliga olika situationer. Försöker hitta svar som jag inte kan få av andra. Jag har tänkt att jag kanske gjort något dumt eller inte ansträngt mig tillräckligt. Det senaste har jag nog tänkt mest. Men, jag kommer varje gång fram till att det enda jag försöker göra är att må bra. Så bra som jag kan må i den här jävliga situationen.

Relationer till höger och vänster, som på grund av cancerns olika prövningar kanske inte går lika smidigt som förut. "Hard times will always reveal your true friends." Jag skulle vilja säga "svåra tider kommer alltid visa vilka som är dina riktiga människor", för jag pratar inte bara om vänner. Det är på den här fronten det har varit riktigt tufft. Känns som mina människor droppar av som flugor instängda mellan fönsterglasen en het sommardag. Jag antar att jag har varit ganska hård när det gäller min omgivning, samtidigt har jag varit tydlig. Vad jag orkar och vad jag kan och inte kan ge, men också vad jag behöver, kan man inte förstå det så är jag ledsen - jag behöver förståelsen och får jag det inte funkar det inte just nu. Jag har vägt relationer på våg - ger de mig något? Mår jag bra eller mår jag dåligt av dem? Utifrån de olika funderingarna har jag antingen gått vidare eller fortsatt som vanligt.

Länge, och fortfarande ska jag väl säga, har jag gjort saker för andra. Gjort saker för att skydda andra. Genom att skydda andra har jag inte sett till mig själv, för jag fick komma sen. Alla andra var mycket viktigare än jag. Jag trodde att genom att skydda andra skulle jag ha kvar dem, inte förlora dem. Men när jag tillsägelse efter tillsägelse insett att jag måste se om min egen rygg först för att klara Mårten, vart saker annorlunda. Jag har alltid trott, på nåt sjukt vis, att om jag jämt säger den brutala sanningen, klagar varje dag, kommer jag förlora mina människor. För att det skulle bli för jobbigt att lyssna på. "Jobbigt" vill man inte ha att göra med, det är inget man väljer om man liksom inte måste. Så istället för att lyssna på min jobbiga situation, så skulle man lägga energin på saker man mår bra av. Inte Emma och hennes jävliga problem. Det var vad jag var rädd för. Förlora alla runt omkring mig. Jag inser att jag kommer förlora vissa på ett eller annat sätt, oavsett om jag pratar om det här eller inte. Men jag inser också, att de människor jag tyvärr förlorar kommer ersättas. Bredvid mig kommer jag fina människor som bryr sig något enormt om mig. Lilla mig.

Bryr man sig tillräckligt, då går man in i stormen med mig. Står bredvid mig i allt det här jobbiga, man lägger sig inte ner och dör. Ger upp relationen, för att min vardag just nu är helvetes jobbig. Jag kan tyvärr inte annat än att ge upp sånt just nu, hur mycket jag än bryr mig. Jag kippar med huvudet ovanför vattenytan och att försöka fixa och hålla alla relationer uppe skulle göra att jag låg på mörkrets botten för länge sen. Jag prioriterar och här hänger det tyvärr mycket på andra just nu.

Jag försöker göra som alla säger åt mig att göra - tänka på mig själv lite och ta hand om mig. Det verkar kosta en hel del...

Emma

OM DET ÄNDÅ VAR REGN SOM RANN NER FÖR MINA KINDER.

Idag har tårarna trillat ner non stop. Våndades på bussen in till mötet med Försäkringskassan. Det var det som startade den här dåliga dagen. Egentligen vet jag inte varför. Jag antar att det handlar om rädslan att bli uttvingad i arbetslivet... Ångesten över att kanske inte få mer sjukpenning, inkomsten känns oviss. Antar i och för sig att jag inte är ensam om det i dagens kaotiska samhälle. Tankarna är många och de skapar ju så klart oro. Det känns tungt när dessa dagar kommer, då man i princip bara gråter. Klumpen i bröstet hänger kvar och tänk att ett litet möte med FK kunde skapa sådan emotionell obalans. De säger att jag inte ska oroa mig, för än bör det inte vara något problem. Ändå oroar jag mig, det är svårt att inte göra det.

Har den där känslan av att allt är kaos och jag vet inte hur det ska bli bra. Hur jag kan göra det så bra som möjligt. Var börjar man när man inte hittar någon bra start, ingen ingång i labyrinten, ingen stump i det trassliga garnnystanet... Tränar på det här med mindfulness och då ska man ju inte grubbla över framtiden, älta saker eller vara speciellt fördomsfull. Det är något jag verkligen behöver lära mig, att inte grubbla över framtiden, för vi är ju inte där än.

Det finns mycket som är så mycket lättare att säga än att göra.

Jag försöker träna på att säga som det är när folk frågar hur det är. Det är svårt, men här har ni det.
Det är åt helvete, och jobbigt... jobbigt - ja det är väl ett milt uttryck I guess.

Emma

I WISH...

För snart ett år sedan skrev jag några små meningar över hur jag önskade min tillvaro skulle se ut. Små meningar men med - för mig - stort innehåll. Saker som jag önskade var möjligt, för just då var de inte det. Läste meningarna idag och det slog både mig och C att jag i princip har "förverkligat" alla tre. Jag önskade då att jag kunde träffa en vän över en fika, att jag kunde gå en promenad utan att vara livrädd för att ramla ihop och jag önskade att jag kunde bo själv. Idag bor jag själv, jag går promenader och jag träffar vänner lite då och då, när det finns tillräckligt med ork. Visst är jag fortfarande orolig över att det ska hända nåt när jag är ute och går ibland, min inte alls som förut. Det var en otroligt skön känsla att se de där jag önskade då och jämföra det med hur det är nu. Att få bekräftelse på att saker går framåt, tiden står inte still och min kropp står inte still i återhämtningen.

Jag har bestämt mig för att skriva tre nya önskningar, just för att kunna blicka tillbaka och förhoppningsvis kunna konstatera samma sak som idag. Egentligen kan man nog säga att det är ungefär samma önskningar, fast lite mer utvecklade.

Jag önskar jag kan gå både en och två långa promenader utan att vara totalt utmattad dagen efter. Att jag orkar med alla vardagens måsten som kommer i och med att man bor, själv, i lägenhet. Och att jag kunde vara ute bland folk och kanske träffa vänner på andra ställen än hemma, utan att bli mosig i huvudet och behöva vila flera dagar efteråt. Självklart önskar jag även, jävligt gärna, att jag kunde träna...

Jag har alltid varit social. Att nu inte orka vara social och inte få den sociala biten som man får genom skola eller jobb tär på mig. Ibland undrar jag om jag ska bli galen, som går här hemma hela dagarna, och för det mesta pratar med en hund... haha. Nej, men... jag saknar mina vänner.

Oh, one more thing, jag önskar att jag har kommit på ett sätt att hantera när människor inte förstår hur jag har det med cancern.

Emma

IT POPS.

Jag grubblar. Vänder och vrider samtidigt som jag inser att jag inte kommer kunna sova förrän jag fått det ur mig. Dagens samtal med psykologen var lika givande som vanligt. Gick därifrån med tårar i ögonen men också den där känslan av lättnad. Hur mycket jag än vänder på stenen, kollar från alla håll och vinklar, så kommer jag fram till samma sak. Psykologen också.

Var är du i alltihop Emma? Vad gör du, konkret, för att må bra? Frågor jag endast hade så dåliga svar som jag vet inte på. Fortfarande gör jag det. Altruism - tänker på alla andra före mig själv. I den här sjukdomssituationen - om någon - borde jag väl lära mig bättre? Att faktiskt tänka lite mer på mig själv? Mitt välmående, mitt bästa... Ta bort det som jag kan påverka som också smärtar och gör ont?

Relationer som jag inte vet varför jag har finns det väl ingen mening med att ha kvar? Relationer som inte ger mig något och relationer som får mig att göra just det här, grubbla. Sedan Mårten och hela cancerjävulskapet kom in i mitt liv har mycket förändrats. Inte bara min vardag utan även jag. Processen som startar hos en i och med ett cancerbesked skapade, för min del, någon slags identitetskris. Den kommer och går än, dock lite mildare nu för tiden. Men att välja kläder en dag kunde vara enormt jobbigt, för där kunde jag stå och undra vem tusan som köpt alla plagg, då ingenting kändes som jag. Vem är jag? Vad vill jag? Vad vill jag göra med mitt liv, om jag fick välja vad som helst? Varför gör jag det där? Varför inte det där? Alla frågor som poppar upp, den ena efter den andra skapar förvirring. Men inte bara förvirring utan också rejäla reflektioner och man ifrågasätter allt.

Där är jag nu och har varit där hela dagen, flera dagar nu faktiskt. Ifrågasätter varför jag gör saker för andras skull. Känner någon typ av skyldighet och ansvar, gentemot människor. Precis som om vi hade skrivit kontrakt, som E konstaterade. Klockrent. Det är sjukt hur mycket hon kan förstå hur jag känner och också sätta fingret på det jag inte alltid kan greppa. Sätta ord på vissa känslor. Men nu då, relationer som jag inte trivs i eller som kanske inte ger mig så mycket positivt längre, lägger man bara ner? Rinner det ut i sanden? Nu är jag där, vid kontraktet. Precis som om det skulle finnas något slutdatum eller regler för hur saker och ting går till. Det känns som jag är parten som bryter mot reglerna... Jag vet inte hur jag ska göra det här. Jag vet inte vad jag vill. Det jag vet är att jag orkar inte vara den som tar ansvar i relationerna jämt längre. Den som tar tag i saker och styr upp det, den som alltid ska "lösa" problemet om det finns ett sådant. Vem vet, det kanske bara är jag som ser problemet...

Jag orkar just nu inte bry mig att det finns ett problem, även fast jag vet att jag gör det längst in i hjärtat. Jag är så fruktansvärt matt. På cancer, att vara ledsen, att må dåligt, att känna mig ensam i det här, att vara trött, huvudvärk, inte kunna göra det jag vill. Usch, vill inte konstatera allt, det blir bara för mycket.

Emma

DAGLIGEN.

För lite mer än ett år sedan kunde jag knappt säga cancer. "Jag har cancer." En mening som fick mig att känna mig mindre än en blomfluga, i denna gigantiska värld. Snurrig och illamående. Jag kunde gråta floder av att ens tänka på meningen och dess innebörd. Självklart slogs jag av tanken på vad som händer om saker och ting inte går bra. Om jag inte övervinner cancern. Eller överlever cancern. Tankar på död och framför allt rädsla över att inte ha kontroll över kroppen. Att få veta att man har något i sig som kämpar mot en, det skapar skräck. Rädslan att förlora kommer alltid finnas. Oro över att kroppen ska lägga av, sluta fungera helt enkelt. Jag har ju fått tumören så varför skulle inte kroppen kunna lägga av? Här och nu?

Cancern för med sig många nya tankar och känslor. Situationer man inte vet hur man ska hantera. Idag har jag lärt mig säga cancer i samma mening som "jag har", jag har accepterat på ett sätt. Det jag istället gråter floder av nu och knappt vågar uttala är vad jag vill göra i framtiden. Mina drömmar. Drömmarna känns så stulna, precis som Grinchen kom och snodde barnens jul i den där filmen, kom cancern och snodde min frihet. Jag tänker på allt jag brann för, plugget, att dra till Frankrike, bo där ett tag och bättra på franskan så den blir flytande. Jobba mig uppåt och förhoppningsvis kunna hamna på UD eller Sida, ja vem vet. Nåt sånt, ni vet, drömmar. Resa och allt annat roligt man vill göra innan man dör. Nu skär det i hjärtat när jag tänker på hur vardagen ser ut. Jag orkar knappt med allt vad det innebär att bo själv jämt. Hur ska jag orka jobba? Jag hoppas att jag bara inte är där än och att jag kanske behöver mer tid för återhämtning. Men någonting säger mig att tröttheten kommer hålla i sig. Jag hoppas innerligt att magkänslan har fel.

När jag tänker på vad jag önskar mig så handlar det om så små saker. Inte som andra skulle önska sig, typ vara ekonomiskt oberoende och kunna resa jorden runt, när jag vill och hur mycket jag vill. Jag önskar att jag kunde jobba, resa ibland. Träna. Umgås och ha ork. Simpla jävla saker, som jag idag inte orkar. Orkar inte, vilken kass "ursäkt". Men tyvärr funkar det inte att rycka upp sig eller ta tag i det, för även om det inte syns så är jag sjuk.

Sjukdomen för med sig dessa perioder. Perioder av processer som att bearbeta, sörja, acceptera och sen försöka släppa och gå vidare. På något vis. Hur är det svåra. Jag har kommit långt i bearbetningen, men jag inser att kampen kommer vara livslång och jag kommer nog göra fler konstateranden om att jag kommit långt. Fortfarande kommer jag kunna blicka framåt och inse att det är mycket kvar. Mycket av livet, men vilket också innebär upp och nedgångarna i denna berg- och dalbana. Den ständigt pågående karusellen som jag inte kan kliva av, hur illamående eller less jag än är på den.

Emma

ETT GIGANTISKT TACK.

Sitter försjunken i soffan och försöker sammanfatta dagen. I soffan där jag för bara några timmar sedan hade sällskap, av människor jag aldrig träffat tidigare. Av en människa jag förr bara sett på TV. Man vet verkligen aldrig vad morgondagen kan komma med. Och livet fortsätter förvåna. Som han sa, "känns lite som man kört huvudet i en mikrovågsugn" - hah, det var den bästa liknelsen på länge, men ja precis så faktiskt. Jag känner mig mosig i huvudet men också lättad. Det gick ju hyffsat. Har nog mindfulness att tacka en del över att jag var oväntat lugn. Nu känns det ännu bättre.

Ett tungt ämne diskuterades, det jag lever med varje dag. Cancer som så många kan relatera till, oavsett drabbad, anhörig eller vad man nu än är. Jag som sitter mitt i skiten, som jag så fint vill uttrycka mig, gör det enda jag kan göra, fortsätter kämpa. De senaste veckorna har bestått av tankar om framtiden, sorg, ångest och ängslan. Förut föll tårarna av att bara prata om cancer, nu faller de när framtiden kommer på tal. Jag tittar på äldre och undrar hur tusan jag kommer vara då. Kommer jag orka jobba? Kommer jag kunna uppfylla mina drömmar? Skaffa familj? Friska äldre människor som känner sig gaggiga, hur kommer inte jag känna mig då? Tjena, virriga tant Emma. Jag ser det verkligen framför mig. Tänk om tumören börjar växa igen? Tänk om, tänk om, tänk om. Försöker verkligen skita i det där jävla "tänk om", för annars går jag nog under. Men det är svårt, för cancer har startat rädslan i mig genom att bara vara där och den rädslan är något jag aldrig kommer bli av med. Har man en gång blivit drabbad finns nog alltid rädslan över att det kanske kommer tillbaka, eller blir värre, oavsett friskförklaring eller obotligt sjuk. Tror och upplever jag i alla fall.

I sjukdomstiden går man igenom alla dessa faser man hör talas om, förnekelse, acceptans, sorg, fan och hans moster vad allt heter. Jag kommer framåt men känslovraket består. Kan gråta till en reklam, kan gråta till ett ord någon kläcker ur sig. Kan gråta utan att kunna sätta fingret på varför. Ensamma dagar som fylls med alldeles för mycket funderingar och reflektioner över livet resulterar i att känslor bubblar upp. Jobbiga upp och nedgångar då jag bearbetar allt. Tvingas möta situationer som ständigt påminner mig om att jag är sjuk. Samtidigt tittar de flesta på mig och får det inte att gå ihop. Jag, 23 år, ser frisk ut men har drabbats av en hänsynslös sjukdom. Många kämpar med samma situation som mig, men det ger mig ingen tröst att få höra det. Visst hjälper det att prata med andra som faktiskt förstår vad det innebär, det jag gått igenom. Men det gör det inte lättare att hantera cancern bara för att jag vet att andra har det lika illa som jag, det gör ju ingenting bättre direkt. Vissa saker kommer jag aldrig komma över, saker som att vissa inte förstår det här. Saker som att vissa inte kan tänka sig in i hur jag har det och att människor inte tar hänsyn. Det kommer jag alltid grubbla över, mer eller mindre. De ständiga frågorna hur man ska göra i olika situationer. Berätta eller inte berätta?

Men det handlar väl ändå om att lägga tid och energi på bra saker? Lägga engagemang på sånt jag mår bra av? I och med att det är ett ständigt hål i energikontot med Mårten i huvudet. Det bästa idag var ditt konstaterande över att jag aldrig får en minuts vila från det här. Jag kan inte ta bort det i två minuter för att bara få vila från det. Det är en ständig, pågående kamp. Att du förstått det var en lättnad, inte många förstår det hur mycket jag än försöker förklara det. För dig förklarade jag inte ens, du hade redan räknat ut det. C, du vet vem jag menar.

Tack för idag. Ni gav mig en kick och en chans att bearbeta allt jag går igenom. Troligtvis, kommer ni tyvärr aldrig förstå vad det betyder för mig. Det finns inga ord som beskriver det. Ett enormt tack är allt jag kan ge och visa tacksamhet, mot er.

Emma

DET TRASSLIGA GARNNYSTANET.

Det har nästan gått en månad sedan jag skrev i mina tankars egna avfallskvarn. Det märks. I huvudet råder kaos och förvirring. Alla funderingar jag går runt och bär på gör mig ledsen, virrig och trött. Jag försöker skapa någon ordning, men det går liksom inte. Det är som att kliva in i en extrem samlares hem, det är saker huller om buller upp till väggarna. Var börjar man?

Jag pratar med E och det hjälper, hon tar hand om mig. Men det sätter igång en jävla process. Mardrömmar och nya tankar, som en topping på de som redan finns där. Att bearbeta garnnystanet i huvudet, att tvingas möta de skräckscenarion som faktiskt finns långt in i huvudet. Usch. Allt som man är rädd för. Nej. Allt som jag är rädd för. Tankarna blir ett hål i energikontot och just nu, idag precis som igår, är jag tvärslut.

Bearbetning, acceptans och någonstans därefter ska jag försöka släppa taget. Jag ställer mig ofta frågan hur? Hur ska jag göra det? Det finns saker i mitt liv jag aldrig kommer acceptera - som att jag är sjuk - men jag vet att jag till viss del är tvungen att acceptera det. För att kunna leva vidare, vilket jag vill så otroligt mycket. Jag tror att det som är jobbigast just nu är omgivningen och funderingarna på framtiden.

Det ältas hit och dit angående andras förståelse för min situation. Förståelsen som inte alltid finns där kommer vara nåt jag får lära mig hantera. Jag kommer alltid möta människor som inte förstår. Människor som är klumpiga och inte tänker sig för. Människor som klagar över, vad jag anser är, bagateller. Jag försöker ta bort sånt, för det tär på mig och jag har nog av sånt som tär på mig i livet just nu. Relationer som gör mig illa och som jag inte har kraft och energi att fixa läggs åt sidan. En relation handlar om två, tyvärr kan jag inte ge lika mycket nu och då blir det som det blir... Och återigen kommer förståelsen in och skjuter det avgörande straffet. Det är svårt att erkänna för mig själv och jag hatar det men jag känner en slags bitterhet över vad andra har. Ett ord jag verkligen hatar - bitterhet. Men jag sitter i den här skiten och kan inte ta mig ur den. Hade jag kunnat hade jag gjort det för längesen. Andra i min ålder jobbar och reser, studerar, ja you name it. Jag. kan. inte. Det känns förjävligt. De tar så mycket förgivet, vilket man slutar gör när man hamnar i en situation liknande min.

Det är som att man har satt en fri fågel i bur. Fråntagit den sin frihet och lämnat den utan alternativ att kunna påverka sitt öde.

Emma

IT FEELS LIKE A YEAR OF TEARS.

Försöker komma ikapp med att läsa alla kommentarer och mail. Styrka och påminnelser om att jag inte är ensam, om det här. Cancer och en sjuhelvetes kamp. Ännu en MRT är gjord, denna gång i Falun som är mitt nuvarande sjukhus. Kontrollerna går numera på rutin - dit, röntgas, hem - klart. Alltid när jag ligger i det dånande röret och lyssnar på musik blir jag så känslomässig. För att fokusera på nåt annat än bankandet lyssnar jag på musiken och av nån anledning spelas alltid jobbiga sånger när jag ligger där. Låtar om livet och allt vad det är, alltid såna som berör hjärtat. Så kommer tårarna, men jag vägrar släppa ut dem, jag är ju fastspänd vafan. Plus att jag bara inte orkar grina där och på bussen hem.  Hela vägen hem är känslorna som en kastrull med stormkokande vatten, och ett lock på. Snart, snart, snart kokar det över.

Sedan jag var hos psy (psykologen) har jag varit mer ledsen. Processen har väl startat antar jag. Tankar och känslor, från alla möjliga minnen kommer tillbaka. Hon är bra, psy. Frågar vad jag tänker, vad jag känner i olika situationer. Skriver upp på svart och vitt. Det gör att jag får perspektiv på saker och ting och vissa saker hon upprepar, som jag sagt, låter bara helt galet. När hon säger det. Hon går till botten med situationer som skapat vissa av mina känslor. När hon senast satte fingret på vad en känsla kommer ifrån, blev jag förvånad. Eller egentligen inte kanske, men jo. Det hela är ganska förvirrande.

Hon ställer frågor till mig som jag tycker har självklara svar, men så visar det sig att jag inte gör/är/lever så ändå. Sätter ord på vad som händer med känslorna när jag inte förstår det själv.

Jag är så jävla rädd. Så jävla rädd att inte klara det här. Så jävla rädd att jag inte kommer vara kvar. Vänner och bekanta frågar mig om jag kommer dö, jag svarar och viftar bort frågan. Beter mig som om det är okej, när jag innerst inne skulle vilja fråga dem hur de kan fråga något sådant... Jag gömmer många känslor långt in. Jag antar att det handlar om att vara ledsen. Arg. Förbannad och arg är något jag knappt varit. Inte ledsen heller, inte som nu. Efter samtalet med psy. Jag antar att det också handlar om att det visar sig och blir med påtagligt att jag är sjuk när andra och jag själv är ledsen. Men jag förstår ju att det inte går att låtsas som att jag är frisk. Som att ingenting hänt, även om det känns som att många i min omgivning gör det. Ibland känns det som att det här inte är nån grej för många, det får mig att tänka att jag överdriver. Jag har ju en vardag, jag bor själv och fixar det. Men det gör ju inte att det inte är allvarligt, min sjukdom...? Vet inte hur jag ska formulera tankarna... En anledning till att jag inte varit så ledsen är nog all min rädsla och omgivningen. På nåt twisted sätt.

Jag har verkligen förstått hur många sjuka känner när de säger att det jobbigaste är tiden efter behandling. När man skickas hem och är "frisk". Det är så många ser en. Men innerst inne, i kroppen och i psyket, pågår något helt annat än vad jag skulle kalla frisk. De ser inte Mårten, men jag känner honom, varje dag.

Tårarna slutar inte rinna. Befriande men ändå, såklart jobbigt, alla tankar som far. Den här Emma har inte många sett, är det vad som krävs för att få folk att fatta? Att även om jag ser "frisk och pigg ut" så är jag inte det. Jag försöker lära mig tillåta mig själv att vara ledsen. För vem fan skulle inte vara det med ett besked om obotlig cancer?

Förvirringen i allt uppstår.

Emma

MIN HJÄRNA FUNGERAR INTE. FANTASTISKT.

Det rivs och spacklas i köket. Nya tapeter är på gång och det i sig skapar en känsla av helhet här hemma. Ljust och fräscht, något som behövs i denna mörka vintertid. F sover otroligt nog, trots att främmande män stökar i lägenheten. Kanske är de inte så främmande längre. Jag sitter och försöker samla mig, efter att ha fått veta att Emerich Roth blivit nominerad till årets Svenska hjältar, livsgärning.

5 koncentrationsläger och jag förstår än idag inte hur han överlevde dem alla. Jag antar att det var viljan, och som han säger, all kärlek han fick under sin uppväxt. Det var vad han försökte fokusera på, i sin kamp. Tårarna tränger bakom ögonlocken och jag försöker bita ihop. Känns som helt fel tillfälle att grina med tanke på männen i köket... Men Emerich Roth, är en man jag aldrig kommer glömma. Mötet med honom 2008, då jag, S och E gjorde ett projektarbete om honom, är en erfarenhet jag är väldigt stolt över. Vi åkte till honom och hans fru i Stockholm för att intervjua honom. Vi blev mottagna med öppna armar och jag tror, med handen på hjärtat, att Emerich är en av de personer med störst hjärta - av alla jag någonsin träffat. Vi var där för att prata om andra världskriget och alla hans erfarenheter. Hans resa. Jag får rysningar i hela kroppen när jag tänker tillbaka på det.

I mina ögon är han redan en hjälte, han behöver ingen officiell utnämning i TV för att vara det. Han är det genom hans inställning till hans erfarenheter. Genom hans arbete att hjälpa till och bekämpa våld, rasism och nazism i samhället. Jag tror han har hjälpt många, genom sina föreläsningar. Han anser sig ha en plikt att berätta och hans arbete kring allt detta är ovärdeligt i min ögon. Jag känner mig, som sagt, otroligt stolt att ha träffat honom och gjort en dokumentär kring honom. Det är stort.

På fredag går Svenska hjältar galan och jag kommer nog gråta floder. Emerich om någon, förtjänar en utnämning som hjälte.

Emerich Roth - Svenska hjältar, Aftonbladet.

Emma

NYTÄNDNING.

När var jag här sist? I mina tankars papperskorg? Precis som vi rensar datorn ibland behöver jag rensa tankarna då och då. Väldigt ofta skulle jag säga. Skriva av mig och tömma bägaren, det sistnämnda är dock något jag är alldeles för dålig på. Jag har behövt befinna mig i bubblan, borta från omvärlden. Ingen press, ingen stress. Bara här och nu.

Livet har tagit en vändning, en vändning jag hoppas inte bara är en bra period utan faktiskt precis det - en vändning. Mårten har legat lågt sedan vi flyttade in i mitt och Fs nya hem. Känns helt jävla galet skönt att kunna bo själv. Vågar knappt konstatera någonting positivt angående det, för alltid vid konstateranden så bryts det bra och övergår till det där dåliga man trodde man kommit ifrån. Istället är jag glad för varje dag som är hyfsat bra. Alla dagar som jag klarar av vardagens måsten, Fs promenader och att ta det lugnt. Det är en balansgång att få in allt det på ett bra sätt. Hälsan kommer först.

Mitt... bättre mående, ska jag säga, (för välmående är lite fööör bra ord för att passa in på situationen) kan nog bero på en rad olika förändringar. Jag har fått en psykolog, jag går på massage, jag ska börja med sjukgymnastik igen och jag har brutit mönster. Jag är ute mer och jag har börjat med mindfulness. Jag försöker göra en jävla massa saker för att förbättra situationen. Bara att veta att jag har fått en psykolog har nog tagit bort hälften av alla problem. Falu lasarett och Borlänge sjukhus har gjort mer på några månader än vad Västerås sjukhus någonsin gjorde under 1 års tid. De ska ha en stor eloge. Jag har hamnat rätt, for now. Kanske det viktigaste i allt det här - jag känner mig trygg på sjukhuset.

Inte bara sjukhuset har fått mig att känna mig trygg, jag känner mig även tryggare i mig själv. Än har jag inte fått något större epilepsianfall, än har jag inte fått en tung dag. De kommer komma, men just nu - de senaste dagarna - har jag njutit av gott sällskap och mysiga stunder. Kassa dagar är inget att gå och vänta på, jag försöker göra det bästa av något som jag skulle vilja kalla helvetessituation. För vad fan ska jag annars göra? I'm a fighter och Mårten kan gå och dö.

Jag är här, jag försöker hitta tillbaka och jag har hittat någon form av ny livsglädje. Mycket tack vare F, syrran och Gisela. Mitt hjärta värmer. ♥ Jag får ju faktiskt inte glömma att tiden jag gett mig själv också har gett effekt. Som de säger på reklamen "allting blir bättre med tiden". Kanske inte allt, men mycket. 

Emma

SAMLA DIG.

Jag måste samla mig. Men usch...åh. Det går bra. Andas, det går bra. Samla dig, Emma, det läker.

Jag har ett hål i huvudet. Kommer jag svimma? Kräkas? Neeej, jävla nojja. Men jag skulle aldrig kunna bli läkare. Illamående lägger sig sakta medan jag försöker skjuta undan tankarna på att jag kanske vaknar med halva hjärnan på kudden. Hur ska jag kunna sova nu? Jävla ärr som inte alltid vill som jag vill. Varar sig och krånglar ibland, extremt sällan men som nu. Var...usch det är nog det äckligaste ordet jag vet. Jag ryser när orden formas i mina tankar. Det är en så konstig känsla, i huvudet, i huden på huvudet rättare sagt. Ömt just nu och det är precis som att det är öppet in dit. Jag ryser än en gång. Suturer som suttit och lämnat öppna små hål ungefär. Suturer som gjort att saker och ting inte fungerar i huden som det brukar.  Hjärnan kan inte rinna ut, jag vet, men jag ska erkänna att ärren skrämmer mig något otroligt när de blir infekterade. Det är såna äckliga känslor. Självklart flyger ju tankarna iväg och tänker det värsta möjliga - hur vi människor fungerar alltså... Men det är klart oron kommer som ett besked på posten.

Huvudet måste mala på om någonting annat och få bort känslan i magen innan jag lägger mig, så jag kan sova lugnt. Ja, någorlunda lugnt i alla fall med tanke på allt annat som far runt i hjärnkontoret.

Godnatt. Snart.

Emma

MUSIC.

Sleeping sickness - City and Colour.


Emma

SOCKER.

Finns det någon som kan svara på om socker "göder" tumörer?

Jag har några gånger nu hört att socker ska vara dåligt om man har cancer och nu funderar jag verkligen över det där. Jag ska fråga läkaren nästa gång vi hörs men... Jag undrar verkligen. Kan dieter och kosthållning göra att tumörer ligger still och tom inte växer? Vissa säger det, andra håller inte med.

Men, vad är sanningen? Någon som vet någon bra sida att kika på?

Emma

HEAD & HEART HURTS.

F ligger utmattad och sover på mitt rum. Jag sitter en våning upp och känner mig som mamman som lämnat sitt barn till barnvakten. Pustar ut i soffan och den första tanken som slår mig är äntligen... lite ensamtid. Inser att jag inte bara behöver ensamtid från människorna runt om mig, jag behöver det även från henne. Tystnaden och lugnet... Min lilla bebis. Huvudet dunkar i nivån att tårarna trycker bakom ögonlocken. Vet inte om det är huvudvärken i sig som skapar tårarna eller om jag bara är känslomässigt fucked up idag. P har ringt och jag har inte kraften att lyfta telefonen. Jag har inte kraften att ringa något av alla de där samtalen jag skulle göra idag. Jag vill bara sitta här. Rakt upp och ner. Det finns en morgondag att ta tag i allt som behövs göras. Som det känns just nu får det fan vänta.

Det sägs att med tiden läker såren och tårarna faller när jag tänker på allt som hänt. Ju fler tårar som rinner nedför min kind desto mer infekterad känsla i huvudet. Hjärnan känns svullen och pulserar ännu mer än vad den gjorde för några minuter sedan. Tänker fortfarande på ett hastigt möte med en gammal lärare för några dagar sen. En lärare jag tycker mycket om, hon vet nog mycket väl vem hon är. Varje gång jag pratar med någon om Mårten så känns det overkligt. Munnen pladdrar på om dagsformen, tumör hit och dit, förändringar och allt vad det är. Hör hur den där lilla personen i mig undrar hur tusan allt det här kan gå ihop. Hur tusan jag kunde hamna här? Hur kan meningen "har cancer" börja med "jag" när den kommer från mig? Som läraren sa "men lilla Emma...". (Hon har känt mig sen jag var liten.) Tårarna trängde fram i hennes ögon och i de stunderna krossas mitt hjärta. Dels för att det gör det så verkligt vilken situation jag sitter i, men också för att jag inte klarar av att se andra gråta. Andra gråter och mår dåligt för en jävla helvetes äckel Mårten som finns i min hjärna. Om jag ändå kunde ta bort honom... Önskar över allt annat att jag kunde det. Usch!

Jag har känt mig så tom. Tom på ord, tom på tankar men ändå är det kaos i hela mig. Det är nog oändligt många tankar som far runt innanför mitt pannben. Många frågor. Hur en belamrad hjärna kan kännas tom är något jag kommer fundera på ett bra tag till.

Fan alltså. Jag hatar Mårten, jag hatar cancer och jag hatar vardagen och livet som sjuk. Folk tycker det är tråkigt och jobbigt att vara förkyld eller sjuk i över en vecka. Snacka om att det finns kontraster i livet...
Fuck cancer så galet mycket. Du kan få mig att gråta, du kan få mig att inte orka saker men det betyder inte att jag kommer sluta kämpa. Även de dagar jag känner för att lägga mig ner och dö kommer jag fortsätta kämpa. "Ge upp" är två ord jag aldrig kommer använda i samma mening som "jag". Hittills har jag vunnit många fighter mot dig, jag kan lova att det blir fler.

För alla oss - fuck cancer!

Emma

DENNA SJUKDOM ALLTSÅ...

Tråkiga dagar. Jobbiga sådana. Vaknar, konstaterar att huvudvärken är åt helvete jobbig, äter frukost, promenerar med F, vilar, vilar, vilar, promenerar med F, konstaterar att huvudvärken fortfarande är för jävlig, sover. Typ. Samma visa varje dag. Sa jag att det är tråkigt? Livet med sjukdom, usch.
Just nu är någonting inte helt rätt i kroppen. Lederna och blodkärlen känns som när man försöker dra ut en kola och göra den avlång - det går minst sagt segt. Huvudet pulserar och jag flåsar fan när jag är ute och går i små uppförsbackar. F springer, lika vild och livlig som vanligt. Jag älskar att hon är så där glad men önskar att jag orkade vara lika glad och hysterisk med henne. Tyvärr inte idag. Huvudet dunkar något hemskt och nacken kan behöva sig en omgång massage, men med krassligheten, eller vad det nu än är, funkar det inte. Mitt i allt det här längtar jag efter jul, och att flytta. Jag dör nästan av längtan.

Flytten innebär ett steg framåt. Det känns som att jag får tillbaka en del utav min självständighet. En del av mitt riktiga liv kan fortsätta med annat fokus. Trycka på play efter att ha haft livet på paus i flera månader. Alla runt omkring mig lever vidare och det måste ju jag också göra. I och med ett cancerbesked känns det som att livet stannar upp. I och med behandling och diverse operationer så stannar livet upp, hur lite man än vill det. Rehabilitering, olika metoder för att hitta tillbaka. Tillbaka till en normal vardag, där dagarna rullar på som vanligt. Vad nu vanligt är... Men som jag hade det innan jag blev sjuk. Då jag kunde välja vad jag skulle göra, vad jag ville och orkade göra. Livet som frisk: valmöjligheter.

Jag har förändrats, mycket till det bättre men det finns också saker som jag önskar att de inte hade hänt. Händelser som påverkat mig till den stora grad att jag blivit rädd, orolig och väldigt allvarlig. Men det är så jag är idag och det är som de säger: det du har varit med om är det som skapat den du är idag. Jag försöker lära mig att jag inte ska ångra saker jag gjort. Jag ska ångra saker jag inte gjort.

Idag känner jag bara ett stort FAN. Fan för Mårten, fan för cancern och det den tog från mig.

Tack för fina mail, ni gör mig så glad. ♥

Emma

SKALLEBANK - DRIVES YOU NUTS.

Kronisk huvudvärk är ett helvete rent ut sagt. Att ha huvudvärk jämt, varje minut av dygnet, inte en stunds vila... Det tar sån jävla energi så det finns inte.

En sak som läkaren i Falun berättade är att hjärnan inte har några smärtreceptorer. Alltså, hjärnan kan inte känna smärta. Det var andra gången jag fick det förklarat för mig, men jag har inte tänkt på det så mycket förrän nu. Jag har alltså gått till läkaren i över ett år och fått nya, diverse värktabletter och morfin mot huvudvärken, helt i onödan. Kortsiktiga och tillfälliga "lösningar" mot en smärta i hjärnan som inte ens existerar. Smärtan kommer av att smärtreceptorerna, som finns i blodkärlen inuti kraniet, skickar signaler om smärta. Dessa signaler upplevs då som smärta i hjärnan/huvudet.

Har du hört något så dumt?

Emma

MELTDOWN.

Omgivningen känns som allt annat än bomull. Jag river mig här och var i situationer som känns som vassa taggar. Orkar inte med någonting och irritationen stiger mig över huvudet. Förföljd av min värsta fiende, huvudvärken, blir jag som nedbruten. Det tillsammans med en trötthet som heter duga och en fjantkrasslig hals som inte går över. Jag vill så mycket men vet inte hur. Det går ju liksom inte. Alternativen är för tillfället borttagna och jag får acceptera en vardag med planering och prioritering. Prioritering vad jag lägger energin på och när man inte orkar något väger man allt med guldvåg. Utsätter mig inte för saker jag kanske kommer gå hem och må dåligt över, för det har jag inte råd med. Det ser jag ingen mening med.

Vilsen och frustrerad så det kokar i ådrorna, känner för att plocka fram en hög med tallrikar. Slänga dem i väggen, en efter en, hårt, så det känns. Så hela universum skakar. Skrika tills jag inte har någon röst kvar och hoppas att när jag har skrikit tills jag inte har nån röst kvar ska allt vara bättre. Är det okej, att vid 23 års ålder, vilja bete sig som en upprorisk tonåring som smäller i dörrar och skriker? Jag behöver det, få skrika och smälla lite... Jag saknar M i Polen... Förbannade Polen. Jag saknar alla mina vänner i Västerås. Jag saknar mitt sociala liv och jag hatar att vara så otroligt allvarlig hela tiden. Den där Emma som sprang runt och skojade, busade och tog allt på ett inte så jättestort allvar verkar har uppgraderats till en annan version. En äldre och visare version antar jag. Versionen som fått sig en näsbränna och två från livet. Insett saker.

Det är inte bara F som får stå ut med en lättretlig och irriterad matte... vill verkligen skjuta huvudet av mig ibland, och öronen... ja vad ska jag ha dem till när de bara gör ont och jag ändå inte orkar med speciellt mycket ljud?

F vill ha uppmärksamhet, hon vill leka och busa. Hon skäller och biter i madrassen, jag tittar på henne och säger åt henne. Hon slutar inte. Försöker gräva sig till Kina genom madrassen, nu ska hon upp i sängen. "Maaaaaaaaatteeee!!!!" Se mig, hör mig, ungefär. Det är inte hennes fel att du har huvudvärk även om yrvädret till hund kan få det att verka som det ibland. Andas Emma... andas.

Emma