Förklaringar om hur förskräckligt och fel det blev, ursäktanden från läkarens chef och många försök att visa empati och sympati, förståelse inför min situation. Jag var ledsen och försökte godta hennes ord men ska erkänna att jag fortfarande har svårt att släppa läkarens katastrofala bemötande. Jag undrar om det någonsin fungerar att uttrycka sig på vissa sätt för att försöka lindra en situation liknande min. Det fungerade då verkligen inte för mig. Jag har svårt att ta en ursäkt för någon annan från någon annan, någon som försöker förklara hur ledsen den andre personen är. Införstådd med vad tusan hon ställde till med för känslor hos mig. När chefen ber om ursäkt för hur hennes anställde gjorde. Även om det känns lite bättre så känns det ju fortfarande jobbigt med själva läkaren. Känns inte som en riktig ursäkt om ni förstår hur jag menar. Chefen har ju inte gjort mig något!
Relationen är infekterad. No chocker... det är vardagsmat för mig nu för tiden. Jag börjar bli lite trött på det. Sjukvården gasar på och kör hej vilt sen kommer de krypande tillbaka och ska be om ursäkt. Jag har några som borde komma krypandes men istället körde de bara över mig och körde vidare. Visst borde jag släppa mycket som hänt och se framåt istället, men jag har svårt att göra det i det här fallet. Man får ju fan nog till slut.
Förtroendet och tryggheten har blivit naggad i kanten och hur mycket ska man behöva ta? Ska man ha överseende med alla och tänka "alla gör misstag" eller "vi är bara människor" eller något annat sådant där påhitt? Jag vet inte, jag antar att jag behöver tid och dessutom få lov att träffa läkaren igen för att känna hur det känns. Innan kan jag inte riktigt avgöra. Jag känner att jag vill ge henne en ärlig chans, hon är duktig men bara kass i bemötande - det verkar vara ofta förekommande med läkare tyvärr. De är sådana som borde sitta på kontor egentligen, inte alls möta utsatta patienter.
Jag är fruktansvärt trött på att hela tiden ha överseende med ditten och datten. Är det någon som ska ha överseende och tänka sig för så är det ju läkaren. Innan han/hon öppnar käften och slänger ur sig något klumpigt. Jag. är. trött. på. att. behöva. ta. det.
Trots allt som är så känner jag mig starkare igen, ja, det är lite komiskt med tanke på den här perioden av sjukdomstiden. När allt bara varit så mycket kaos. Det finns en vän som hjälpt mig med det tror jag och varje gång jag träffar henne inser jag hur viktig hon är för mig. Hon är mitt lyckopiller. M ♥
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar