Det rivs och spacklas i köket. Nya tapeter är på gång och det i sig skapar en känsla av helhet här hemma. Ljust och fräscht, något som behövs i denna mörka vintertid. F sover otroligt nog, trots att främmande män stökar i lägenheten. Kanske är de inte så främmande längre. Jag sitter och försöker samla mig, efter att ha fått veta att Emerich Roth blivit nominerad till årets Svenska hjältar, livsgärning.
5 koncentrationsläger och jag förstår än idag inte hur han överlevde dem alla. Jag antar att det var viljan, och som han säger, all kärlek han fick under sin uppväxt. Det var vad han försökte fokusera på, i sin kamp. Tårarna tränger bakom ögonlocken och jag försöker bita ihop. Känns som helt fel tillfälle att grina med tanke på männen i köket... Men Emerich Roth, är en man jag aldrig kommer glömma. Mötet med honom 2008, då jag, S och E gjorde ett projektarbete om honom, är en erfarenhet jag är väldigt stolt över. Vi åkte till honom och hans fru i Stockholm för att intervjua honom. Vi blev mottagna med öppna armar och jag tror, med handen på hjärtat, att Emerich är en av de personer med störst hjärta - av alla jag någonsin träffat. Vi var där för att prata om andra världskriget och alla hans erfarenheter. Hans resa. Jag får rysningar i hela kroppen när jag tänker tillbaka på det.
I mina ögon är han redan en hjälte, han behöver ingen officiell utnämning i TV för att vara det. Han är det genom hans inställning till hans erfarenheter. Genom hans arbete att hjälpa till och bekämpa våld, rasism och nazism i samhället. Jag tror han har hjälpt många, genom sina föreläsningar. Han anser sig ha en plikt att berätta och hans arbete kring allt detta är ovärdeligt i min ögon. Jag känner mig, som sagt, otroligt stolt att ha träffat honom och gjort en dokumentär kring honom. Det är stort.
På fredag går Svenska hjältar galan och jag kommer nog gråta floder. Emerich om någon, förtjänar en utnämning som hjälte.
Emerich Roth - Svenska hjältar, Aftonbladet.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar