söndag 27 januari 2013

I WISH...

För snart ett år sedan skrev jag några små meningar över hur jag önskade min tillvaro skulle se ut. Små meningar men med - för mig - stort innehåll. Saker som jag önskade var möjligt, för just då var de inte det. Läste meningarna idag och det slog både mig och C att jag i princip har "förverkligat" alla tre. Jag önskade då att jag kunde träffa en vän över en fika, att jag kunde gå en promenad utan att vara livrädd för att ramla ihop och jag önskade att jag kunde bo själv. Idag bor jag själv, jag går promenader och jag träffar vänner lite då och då, när det finns tillräckligt med ork. Visst är jag fortfarande orolig över att det ska hända nåt när jag är ute och går ibland, min inte alls som förut. Det var en otroligt skön känsla att se de där jag önskade då och jämföra det med hur det är nu. Att få bekräftelse på att saker går framåt, tiden står inte still och min kropp står inte still i återhämtningen.

Jag har bestämt mig för att skriva tre nya önskningar, just för att kunna blicka tillbaka och förhoppningsvis kunna konstatera samma sak som idag. Egentligen kan man nog säga att det är ungefär samma önskningar, fast lite mer utvecklade.

Jag önskar jag kan gå både en och två långa promenader utan att vara totalt utmattad dagen efter. Att jag orkar med alla vardagens måsten som kommer i och med att man bor, själv, i lägenhet. Och att jag kunde vara ute bland folk och kanske träffa vänner på andra ställen än hemma, utan att bli mosig i huvudet och behöva vila flera dagar efteråt. Självklart önskar jag även, jävligt gärna, att jag kunde träna...

Jag har alltid varit social. Att nu inte orka vara social och inte få den sociala biten som man får genom skola eller jobb tär på mig. Ibland undrar jag om jag ska bli galen, som går här hemma hela dagarna, och för det mesta pratar med en hund... haha. Nej, men... jag saknar mina vänner.

Oh, one more thing, jag önskar att jag har kommit på ett sätt att hantera när människor inte förstår hur jag har det med cancern.

Emma

2 kommentarer:

  1. Hej Emma! så härligt att du uppskattar det som går att genomföra - inte dumt att skriva ner sina mål, särskilt när man sedan ser att de uppfylls.
    Betr. din sista önskan att människor skall förstå dig tror jag det är så här: för att förstå hur du har det med cancern så måsten man själv eller någon som står en nära ha gått igenom detsamma. Men att visa förståelse är något annat det kan man begära av alla.
    Massor med kramar till dig från en som förstår.

    SvaraRadera
  2. Hej Emma!
    Skriva, säga och bearbeta. Det du berör med din blogg är stort.
    Du har både till viss del som du skriver accepterat din situation och till viss del även fått förståelsen. För dig som har den förmågan är det en självklarhet, alla har inte den förmågan. Du är rik som har den, men som medaljens baksida så finns det en annan som du så smärtsamt måste acceptera någonstans.
    Acceptans och förståelse går hand i hand genom hela livet. En balansgång som vi lär av, inte ska lära andra.
    Tänk på dig själv som du så fint skriver. Det du gör är stort.
    Fortsätt att ge för Dig själv, det är stort!
    Kram från en trogen läsare

    SvaraRadera