Sitter försjunken i soffan och försöker sammanfatta dagen. I soffan där jag för bara några timmar sedan hade sällskap, av människor jag aldrig träffat tidigare. Av en människa jag förr bara sett på TV. Man vet verkligen aldrig vad morgondagen kan komma med. Och livet fortsätter förvåna. Som han sa, "känns lite som man kört huvudet i en mikrovågsugn" - hah, det var den bästa liknelsen på länge, men ja precis så faktiskt. Jag känner mig mosig i huvudet men också lättad. Det gick ju hyffsat. Har nog mindfulness att tacka en del över att jag var oväntat lugn. Nu känns det ännu bättre.
Ett tungt ämne diskuterades, det jag lever med varje dag. Cancer som så många kan relatera till, oavsett drabbad, anhörig eller vad man nu än är. Jag som sitter mitt i skiten, som jag så fint vill uttrycka mig, gör det enda jag kan göra, fortsätter kämpa. De senaste veckorna har bestått av tankar om framtiden, sorg, ångest och ängslan. Förut föll tårarna av att bara prata om cancer, nu faller de när framtiden kommer på tal. Jag tittar på äldre och undrar hur tusan jag kommer vara då. Kommer jag orka jobba? Kommer jag kunna uppfylla mina drömmar? Skaffa familj? Friska äldre människor som känner sig gaggiga, hur kommer inte jag känna mig då? Tjena, virriga tant Emma. Jag ser det verkligen framför mig. Tänk om tumören börjar växa igen? Tänk om, tänk om, tänk om. Försöker verkligen skita i det där jävla "tänk om", för annars går jag nog under. Men det är svårt, för cancer har startat rädslan i mig genom att bara vara där och den rädslan är något jag aldrig kommer bli av med. Har man en gång blivit drabbad finns nog alltid rädslan över att det kanske kommer tillbaka, eller blir värre, oavsett friskförklaring eller obotligt sjuk. Tror och upplever jag i alla fall.
I sjukdomstiden går man igenom alla dessa faser man hör talas om, förnekelse, acceptans, sorg, fan och hans moster vad allt heter. Jag kommer framåt men känslovraket består. Kan gråta till en reklam, kan gråta till ett ord någon kläcker ur sig. Kan gråta utan att kunna sätta fingret på varför. Ensamma dagar som fylls med alldeles för mycket funderingar och reflektioner över livet resulterar i att känslor bubblar upp. Jobbiga upp och nedgångar då jag bearbetar allt. Tvingas möta situationer som ständigt påminner mig om att jag är sjuk. Samtidigt tittar de flesta på mig och får det inte att gå ihop. Jag, 23 år, ser frisk ut men har drabbats av en hänsynslös sjukdom. Många kämpar med samma situation som mig, men det ger mig ingen tröst att få höra det. Visst hjälper det att prata med andra som faktiskt förstår vad det innebär, det jag gått igenom. Men det gör det inte lättare att hantera cancern bara för att jag vet att andra har det lika illa som jag, det gör ju ingenting bättre direkt. Vissa saker kommer jag aldrig komma över, saker som att vissa inte förstår det här. Saker som att vissa inte kan tänka sig in i hur jag har det och att människor inte tar hänsyn. Det kommer jag alltid grubbla över, mer eller mindre. De ständiga frågorna hur man ska göra i olika situationer. Berätta eller inte berätta?
Men det handlar väl ändå om att lägga tid och energi på bra saker? Lägga engagemang på sånt jag mår bra av? I och med att det är ett ständigt hål i energikontot med Mårten i huvudet. Det bästa idag var ditt konstaterande över att jag aldrig får en minuts vila från det här. Jag kan inte ta bort det i två minuter för att bara få vila från det. Det är en ständig, pågående kamp. Att du förstått det var en lättnad, inte många förstår det hur mycket jag än försöker förklara det. För dig förklarade jag inte ens, du hade redan räknat ut det. C, du vet vem jag menar.
Tack för idag. Ni gav mig en kick och en chans att bearbeta allt jag går igenom. Troligtvis, kommer ni tyvärr aldrig förstå vad det betyder för mig. Det finns inga ord som beskriver det. Ett enormt tack är allt jag kan ge och visa tacksamhet, mot er.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar