SKRÄCK. SKRÄCK. SKRÄCK.

Rödgråten med några sista tårar på kinden stod jag och väntade på bussen hem. Konstaterade precis att jag var tacksam att jag tog med solbrillorna när en kvinna kommer fram till mig och säger "Men vad vacker du var i den där klänningen!" Tårarna försvann och ett leende spred sig över mina läppar. "Tack, vad gulligt av dig!" svarade jag och kvinnan fortsatte "Ja men jag fick ju lov att säga någonting när man ser något så snyggt!". Tänk att några få meningar kan göra en så glad, mitt i sorgen när den är som jobbigast att känna.

Solen skiner och jag är precis hemkommen från ett samtal med E. Ett samtal som var otroligt jobbigt emellanåt men också så välbehövligt. Checkar av mina framsteg och klappar mig på axeln. E tror på mig och jag kan säga att jag också gör det, kanske inte lika mycket men det kommer. Jag jobbar på det, som med mycket annat. När jag tittar tillbaka på tiden jag gått hos E har det hänt mycket. Både inom mig själv och diverse händelser runt omkring mig. Det pratades om skräck idag. Skräck som jag kände kvällen jag fick epilepsi och karusellen startade. Cellerna i kroppen minns så väl vad som hände då. E ledde mig in i minnet igen, jag fick gå igenom det steg för steg - oavsett att jag har gjort det förr. Jag behöver göra det mer. När jag satt där och fick beskriva som när man återberättar en film, kom stegvis känslor och förnimmelser tillbaka. Så som jag kände det då, konstiga känslor i vänster sida - armen, benet, foten. Att vara i den där skräcken och måla upp den igen som att den händer precis nu gjorde att min fot började darra. Nästan rycka extremt lite, men ändå, jag kände vissa saker som jag kände då. Bara genom att tänka på det och försöka måla upp samma situation och känslor jag minns jag kände då. Döden var på intåg och jag hade ingen kontroll över min kropp. Jag var ensam och livrädd. Exakt så kändes det då, den kvällen som allt förvandlades till kaos. Här skulle de hitta mig död om jag inte tog mig till akuten på stört.

Det är en kväll jag sent kommer glömma och dagens samtal bevisade än en gång att jag är inte klar med den. Skräcken och panikkänslorna. Jag satt hos E och hulkade idag, den ena näsduken efter den andra förvandlades till smulor och tiden började gå mot sitt slut. Nu vet jag vad jag mer behöver hem och jobba vidare med. 11 september 2011, hur många gånger ska jag behöva återuppleva dig?

Emma