DET ÄR ENSAMT I DEN STORA VÄRLDEN.

I snart ett år har jag stått över livets "roliga stunder". Stått över studentlivet, som jag egentligen inte var klar med. Stått över födelsedagsfirande, diverse fester, shopping på stan med vänner, resor. Plugg och jobb. Ja, som jag saknar att plugga och jobba, det ska ni veta. Jag har stått över ett liv som är så självklart för många andra. Stått över ett liv, själv, i min lägenhet, eftersom verkligen har sagt annorlunda, det har inte gått. Har inte kunnat vistats på stan bland mycket människor pga infektionsrisker, huvudvärk, trötthet och en vänstersida som inte funkar som den ska. Bakslag dagen efter för att jag använt för mycket energi dagen före. Bakslag = mer huvudvärk, mer trötthet, mer mjölksyra i kroppen.

Alla dessa saker har inte gått pga mitt sjukdomstillstånd. Tvingad att avstå allt detta utan att kunna påverka det minsta. Istället har jag blivit tvungen att bo hemma och levt ett liv med besked som gör en illamående, ovisshet och rädsla för framtiden. Konstant skräck över vad som kan hända med min kropp. En äcklig cancersvulst i hjärnan som både kunde tagit mitt liv och min rörelseförmåga under operationen i december. Cancern håller fortfarande i mitt liv, styr det med sina trådar och jag har fan ingen sax. Jag kommer alltid vara dess marionettdocka, som jag inte kan göra mig fri från. Cancer-Mårten i mitt huvud. Men hur många förstår det?

Hur många förstår HUR sjuk jag är? Hur många FÖRSTÅR vad det INNEBÄR? Det syns ju inte att jag är sjuk. Inte ens de som är mig närmast, de som funnits där sen jag var liten verkar förstå det. Det gör så ont i hjärtat när jag ser hur många runt omkring mig som inte förstå vad mitt liv handlar om. Hur mitt liv ser ut. Den gråa världen i soffan. En vardag där det finns en, två och möjligtvis tre personer som alltid stöttar. Gör sitt bästa och anpassar sig till mig, för jag kan inte anpassa mig till dem. Fysiskt sett går det inte - om jag samtidigt ska må bra. Men de anpassar sig till mig så att jag kan vara med, på samma premisser som alla andra - trots att jag är cancersjuk.

Världen verkar vara så liten. Allt snurrar kring en normal vardag, där det inte är något konstigt att den cancersjuke är den som får stå över. För det är ju alltid lättare att en person står över och anpassar sig än att  tio personer gör det. Eller hur? Och så är jag ju som jag är. Så jävla snäll så jag står över, igen, för att andra ska kunna gå. Annars sitter jag där med dåligt samvete. Vad gör man, när man lever med cancer och ingen annan förstår?

Nu ska jag äta fajitas och umgås med en liten del av de som verkligen förstår vad jag lever i. Vad jag lever med.

Det här, det här är saker folk aldrig skulle förstå förrens de har levt med cancer. Levt nära bredvid det.

Emma